Kärnvapenkrig: ett scenario
Après nous le déluge
”Après nous le déluge” är ett tämligen känt citat från en hos frankofiler lika känd Madame de Pompadour, älskarinnan till kung Ludvig XV av Frankrike. Hon ska ha sagt detta efter Frankrikes nederlag i slaget vid Rossbach 1757 under sjuårskriget (1757-1763), där Frankrike fick se sig besegrade av en koalition ledd av dels Storbritannien, dels Preussen. I och med detta tvingades Frankrike göra stora landavträdelser.
Utlåtandet gjorde således i krigets inledande skeende, då det redan såg mycket brunt ut för landet där grodor och sniglar hyllas likt kattbilder hos alla och envar som bor på Facebook. Fatalism är vad det återspeglar, det vill säga en likgiltighet inför framtiden, som om man säger att "det spelar ingen roll vad som händer efter att vi är borta."
Citatet är med i en bok som jag blev varse om tidigare under hösten och som jag genast såg till att överkomma. Det var först för cirka två veckor sedanb som gick som jag fick tid att sitta med den och det blev verkligen det; sitta med den, för den var gripande. Skrämmande och hemsk, men också viktig och aktuell. Därtill var den skriven på ett bra, rappt språk och i och med diverse bilder, kartor et cetera tog de cirka 330 sidorna inte så mycket tid i anspråk. Boken jag talar om är Annie Jacobsens Nuclear War (2024), som på svenska fått titeln Kärnvapenkrig: ett scenario.
Annie Jacobsens skildrar en tankeväckande och detaljerad undersökning av kärnvapnens utveckling, deras förödande potential och deras roll i världens geopolitiska historia. Genom att kombinera vetenskapliga fakta med historier om mänskligt lidande och politiskt spel, belyser hennes alster kärnvapen som både ett tekniskt mästerverk och en moraliskt problematisk innovation. Om inte minst skildrar författarinnan det i hur ubåtar, till exempel av Ohioklassen, är domedagsvapen i dess mest förfinade form. En enda ubåt kan avfyra upp emot 80 kärnvapenspetsar på mindre än 90 sekunder. Det är en kortare tid innan en fientlig ubåt hinner skjuta iväg en torped och för den att träffa sitt mål (det vill säga den atomskjutande ubåten).
Ömsom skildras detaljer och fakta, ömsom ryms allt inom ett paraply där vi får följa ett fiktivt anfall från Nordkorea på USA. Klockan 04:03 på morgonen i Nordkorea avfyras en interkontinental ballistisk robot med destination Washington D.C. Rutten kommer ta 33 minuter och på dessa kommer mycket att hinna hända i USA. För varje minut som går ökar såväl stress som press på att hur, när och var att agera.
Vad händer i minut 1? I minut 2? Minut 3, 4, 5 och 6? Hur lång tid har USA på sig att besvara hotet och finns en möjlighet att via ett satelitförsvar skjuta ned en inkommande interkontinental ballistisk robot? Sitter den amerikanska presidenten på beslutet, eller måste det godkännas av någon annan verksam inom en av alla de myndigheter som finns i USA? FEMA, NSA, STRATCOM et cetera?
Jag ska inte avslöja för mycket, men USA väljer att besvara med full arsenal. Interkontinentala robotar avfyras och flera ubåtar får order att skapa Vedergällning med stort ”V”. Ett problem för långdistansrobotarna som lyfter från USA:s fastland är att de måste passera över Ryssland, för annars kommer dess bränsle inte räcka. När de ryska radarstationerna noterar ett hundratal prickar på sina radarskärmar, vilka enligt författaren är av äldre modell och mycket opålitliga, finns en risk för att de ses som en attack mot ”moderlandet”. Det är också vad som sker och innan missilerna hunnit passera över det till ytan väldiga landet har nämndas regering hunnit skicka iväg över ett hundratal missiler mot USA: Såklart har man även gett order till sin ubåtsflotta att tömma sina lager med målet mot ”the land of the free”.
Därefter fortsätter det, bland annat med att Natoländer inkluderas, inte minst då de ses som strategiska mål för Ryssland och Nordkorea. Vad gör man? Vad kan man göra? Och hur är livet efter att bomregnen? Den nukleära vintern kommer vara allt annat än himmelsk och ”de överlevande kommer avundas de döda” (Chrusjtjov).
Jag vill varmt rekommendera boken. Jag läste översättningen och upplevde inte några större språkliga brister, så denna gång bör också översättaren ges en viss kredit.