Lagom skeptisk; lagom naiv; lagom. Annars risk för paralysis by analysis

Jag tror vi är många som har upplevt resan från naiva idioter via något mer ödmjuka ”jag tror mig vara en bra investerare” till att nå ett stadium som mer eller mindre konkretiserar Sokrates kunskapsparadox; ”jag vet vad jag vet och jag vet vad jag inte vet”. Vissa går än längre och når skepticismens förespråkare framför övriga, Pyrron från Elis; ”jag är osäker på allt och även det är jag osäker på”. Nämnda blev senarei historien bemött av romaren Cicero, som står för probalismen, med det lika kloka och träffande ”och där säger du emot dig själv, din gamla grek! Ditt utlåtande är ju de facto motsägelsefullt, för du är ju tydligen säker på att du inte är säker.” 

Ju mer jag tänker och ältar, diskuterar och skriver, desto mer osäker blir jag. Förstå mig rätt, för absolut finns en viss (undermedvetet naiv?) säkerhet och fasthet i de investeringsbeslut som jag tar. Därtill är jag fullt medveten om och stark förespråkare av att ingen kan veta något till 100 %. Som jag skrev förra torsdagen är själva definitionen av risk ”det som du inte vet eller har tänkt på och således ligger kvar på bordet efter att du tänkt på precis allting annat”. 

Återkommande läsare vet att jag mer ofta än sällan drar mig mot dystopin och de eventuella värsta potentiella scenarierna (oktober 2018 skrev jag detta, senare i samma månad det året skrevs detta, december samma år skrevs detta, oktober 2019 detta,  juni 2023 detta och så vidare). Kanske beror det på min egen historik, eller att mor och far (fel)gängade mig som sådan. Kanske är det en blandning, lite lagom, mellanmjölk och allt det där. Oavsett tenderar jag att lockas till dystopier, men det gör också att mycket öppnas för positiva överraskningar. Ett minne från 2002, då min familj och jag – då 16 år gammal – flög till Sorrento för den absolut bästa semester jag någonsin varit på kristalliserar sig. Min far skojade med oss, det vill säga min bror och mig, på sitt lika underbara som speciella sätt när vi satt oss på planet: ”Grabbar. Ställ in er på att planet kraschar…” och mer hann han inte med att säga innan min mor gav honom blicken. ”Vadå!? Pessimistisk inställd, positivt överraskad” och detta blev sedan hela semesterns humoristiska ledord i allt som vi gjorde. Bada i havet? ”Ställ in dig på att en haj kommer” till ”ställ in dig på att parmesanosten är gammal och till och med förgiftad” vid restaurangbesök. 

Jag tror det är klokt att alltid räkna med lite sämre, lite mindre och så vidare i mer eller mindre allt man tar sig för – såklart inte till extrema nivåer (mellanmjölk, om än något mer mot blå – negativt - än röd - positivt - färg). Inte för att skapa bästa möjliga jämförelseutsikter relativt det faktiska utfallet, vilket då blir som lite fusk, utan mer generellt; att räkna med det värsta, hoppas på det bästa. 

Jag tror att det blir mer och mer lättare att bli en skeptiker ju äldre och mer erfaren man blir, men det finns också det som talar för att man blir raka motsatsen givet att man under alla sina år och insatser har fått se att ”det löser sig alltid och näst intill lika alltid till det bättre”. Jag uppskattar skepticismen, men håller probalismen högre. Risken med för mycket skepsis är att man till slut blir så invirad i de trådar man spinner att man vare sig vet ut eller in. Är jag säker? Har jag räknat rätt? Är jag för snäll i kalkylerna? För hård? Kanske skulle jag… eller kanske inte. Eller, jo. Eller nej. Nej, nu vet jag varken in eller ut. Tror jag på bolaget? Det finns ju andra alternativ och även om allt ser riktigt bra ut finns ju den där detaljen att bolaget bara delar ut motsvarande 3,6 % i direktavkastning, vilket är 0,4 procentenheter lägre än den gräns jag satt. Därtill är EV/OP något lägre än vad jag är beredd att acceptera, om än att andra värderingstal, såsom EV/EBIT, EV/FCF med flera är lockande. Och så vidare… Sagt med andra ord stirrar man sig blind på ett träd och missar den (ö)kända skogen. 

Jag tror på en viss rimlig, i brist på bättre ord, ”naivitet”, eller kanske än bättre ”summan av de utvalda delarna ska och måste vara underlaget för din slutsats” alternativt ”en lagomhet baserad på de av dig utvalda nyckeltalen”. Välj ut de nyckeltal som skall vägleda dig i dina analyser, såsom:

• (Över tid) Stigande omsättning, eget kapital, fritt kassaflöde och vinst. 
• (Över tid) Stabila och gärna ökande marginaler samt lönsamhet. 
• (Över tid) stabila finanser och helst så låg nettoskuld som möjligt. 

Därtill kan mer mjuka faktorer såsom insynsägande, ledning och styrelse med mera adderas, men det får inte bli för mycket. Risken är att detaljen får dig att inte se vilken skönhet Davidstatyn de facto är. För mycket data och variabler kommer inte leda dig någon vart, för risken är att ju mer underlag du får, desto mer vilsen i din analys och din strategi kommer du att bli. Grushögen blir större och bredare och till slut förmår du inte se den för vad den är, utan blir fast inom den. 

Något missvisande, om än lagom träffande är dels nedan bild, dels nästkommande videoklipp. Bilden visar en klar strategi och filosofi. Strategin utgår från befintliga spelare i startelvan (säg Liverpool) samt är anpassad efter motståndet (säg Chelsea). Alla spelare ser, lyssnar till samt visualiserar utifrån bilden och tränarens ord. Alla vet att det kan göras än mer detaljerat, som hur Chelseas högerback mer eller mindre alltid kastar långa inkast, eller hur vänstermittfältaren tenderar att göra överstegsfinter med mera. Frågan är om detta är data som är essentiell för alla spelare och för den övergripande tesen i hur att spela de kommande nittio minuterna? Säkert är den det, men kanske blir det för mycket fakta; för mycket att hålla i huvudet, vilket gör att den övergripande strategin förglöms eller negligeras? 

Risken, om man blir för extremt och med det än mer tvivlande än Tomas Tvivlaren, är att man slutligen kommer springa runt som (de filosofiska) ”spelarna” i denna match mellan Grekland och Tyskland. Är bollen rund? Matchtid är 90 minuter, men vad är tid? Mål? Men… verkligheten är ju bara är ett a priori komplement till icke-naturalistisk etik. Och så vidare.

Var noggrann, konsekvent och hård, men bli inte för extrem så att du inte ser helheten. 

En enkel och förståelig investeringsstrategi är ofta är mer framgångsrik än en komplex. Det är lätt att överkomplicera investeringar, men detta leder sällan till bättre resultat. För mycket information och data kan leda till "paralysis by analysis", där man blir så överväldigad av detaljer att man inte kan fatta några beslut alls.