När något låter för bra för att vara sant

Alf hade alltid varit försiktig med sina pengar, men när han såg en aktietipsvideo i en aktiegrupp på Facebook kunde han inte låta bli att bli nyfiken. En så kallad finfluencer – Hasse - påstod att en viss liten techaktie snart skulle "explodera" i värde. "Jag lovar! 1000 % uppgång på en månad!", basunerade han ut på ett lika självklart som självsäkert sätt. Kommentarerna svämmade över av människor som påstod sig ha tjänat förmögenheter. Därtill tycktes ingen kommentar vara av negativ klang, i alla fall inte vad Alf kunde se. Att Hasse dessutom erbjöd kurser samt att man också kunde bli en trogen följare och få realtidsuppdateringar om köp/sälj via Patreon gjrorde att Alf fann allt som mer legit(!). Och – Hasse verkade vara mycket framgångsrik, för på bilder och i andra filmklipp visade han upp ett luxuöst liv från Dubairegionen. 

Sagt och gjort; från snack till verkstad. Alf gick in med en betydande del av sitt kapital i denna aktie vars bolag han aldrig tidigare hört talas om och som han heller inte ens hade bemödat sig att läsa på om. Varför, liksom? Hasse tycktes ju vara en gås som lade och, mot en viss summa, gav guldägg.

Först steg aktien snabbt, och Alf kände sig som ett geni. Men sedan, lika plötsligt, började kursen rasa. Panikslagen försökte han sälja, men det var för sent. Aktien var en klassisk "pump and dump" – ett lurendrejeri där några först hypade upp kursen och sedan sålde av sina egna innehav innan priset kollapsade.

Kvar satt Alf…

Att göra något svårt enkelt, men också dess antonym; att göra något enkelt svårt är inte så … svårt. Detta tror jag att vi är många som kan relatera till. Det enkla är ofta det tråkiga, men också det absolut bästa, framför allt på lång sikt. Indexfonder och/eller index-ETF:er är underskattade för de som varken har tid, energi eller lust att bemöda sig med det jobb som krävs för att generera alfa. Absolut kan man ha tur med ett eller ett par pilkast, men för eller senare kommer man att missa tavlan och ofta tenderar detta att komma till betydande förluster. Inte sällan blir facit därefter att man lämnar börsen, då ”allt bara är ett spel; ett ruffel och båg”. Således blir man en förlorare som aldrig får ta del av den magi som börsen och ett långsiktigt sparande/investerande erbjuder.

Förutom indexfonder/ETF:er är praxis bland analytiker och så kallade ”börsexperter” att rekommendera de svenska investmentbolagen som en bas i portföljen. Jag är inte sen att sälla mig instämma i den åsikten. De senaste veckorna har en majoritet av nämnda bolag släppt sina respektive bokslut och ännu en gång visar de att nyss nämnda ord och budskap har en substans. 

Per Håkan Börjesson, grundare av och vd på Spiltan, brukar rekommendera ”LILIS”. I en intervju med Affärsvärlden för drygt två år sedan sade han ”Jag brukar prata om LILIS, det är den typen av aktier du ska ha. Latour, Investor, Lundbergs, Industrivärden och Spiltan. Då kan du åka till månen och komma tillbaka om 30 år så har du slagit 99% av alla förvaltare.” Nu behöver man inte investera i just dessa, men budskapet är likväl tydligt.

Vi tar Investor och Latour som två exempel. Båda hyllas av en majoritet av investerare. Båda går att handla med ett fåtal knapptryck och båda har dessutom en mycket låg förvaltningsavgift. De senaste fem, tio och tjugo åren har bolagen genererat en totalavkastning som vida överstiger OMXSGI.

Utdelningshistoriken vittnar om styrka och långsiktig aktieägarvänlig policy. I nedan tabell visas CAGR för nämnda.

Således kan vi dra slutsatsen att det som alltid finns undantag som bekräftar vissa regler, såsom den att ”när något låter för bra för att vara sant är det just det”. I fallet index i allmänhet, men svenska investmentbolag i synnerhet är just det enkla något som ska omfamnas. Minimal huvudvärk, maximal avkastning. Det om något borde väl vara något som alla önskar?