PepsiCo:s avknoppning som gick bananas och reflektioner kring snabbmatssektorn

En liten hälsning från mitt förlag. Just nu pågår årets sommarrea och den gäller samtliga böcker inom ”ekonomikategorin”. Här finner du såväl mina som Magnus Anderssons Investera med fokus, Sahlbergs och Mårders Spara Pengar…, Lauritzsons Aktier: 3 steg till ekonomiskt oberoende med flera. 

Jag har ägt aktier i PepsiCo, som i folkmun mer är känt som enbart ”Pepsi”, sedan augusti 2018. Bolaget hade dessförinnan funnits på bevakningslistan under en lång tid och aldrig blev bolaget Billigt, men just kring sensommaren 2018 bedömde jag att det i alla fall var ett ”fair price for a wonderful company” och till viss del ”buy quality and cry once”. Hittills har mitt beslut inte visat sig vara fel, men som alltid är jag inställd på att allt kan och högst sannolikt kommer att hända.

1997 knoppade PepsiCo av Tricon Global Restaurants, som ett led i att separera sina restaurangkedjor från verksamheten. Tricon Global Restaurants bestod vid tillfället av KFC, Pizza Hut och Taco Bell, som tidigare hade varit en del av PepsiCo. År 2002 bytte Tricon namn till Yum! Brands.

Som ofta, men inte alltid, är gällande har avknoppningen utvecklats mycket starkt och i detta fall till och med imponerande! Sedan avknoppningen från pepsiCo har koncernen genomgått betydande förändringar, med en tydlig strategi att fokusera på franchising och avyttring av egna restauranger. Detta har påverkat omsättningen, men samtidigt har det lett till ökad lönsamhet och högre utdelningar till alla aktieägare. Det negativa egna kapitalet, som sticker ut när nyckeltalen konsulteras, är en följd av den aggressiva utdelnings- och aktieåterköpspolitiken.

De senaste fem respektive sju åren har omsättningen ökat med ett årligt snitt om 6,4 % respektive 5,7 %. Under samma tid har vinst per aktie ökat med 6,2 % samt 5,8 %. Beträffande utdelningen har den aldrig sänkts sedan bolaget började dela ut 2002. Under de senaste fem respektive sju åren har utdelningstillväxten, mätt som ett årligt snitt, varit 8,1 % och 11 %.

Skolboken gör gällande att bra utdelningsbolag utmärker sig av att ha en bra och långsiktigt hållbar utdelningsandel. Yum! Brands gör verkstad av teorin och på rullande tolv månader uppgår utdelningsandelen relativt vinsten till 43 %, medan densamma i förhållande till det fria kassaflödet uppgår till 52 %. Såväl först- som sistnämnda ligger enligt respektives historiska snitt.

Gällande balansräkningen blir soliditeten lidande i och med alla återköp samt utdelningar, men studeras nettoskulden i relation till EBITDA uppgår den just nu, på rullande tolv månader, till 4,2, vilket är lägre än snittet för de senaste tre, fem och sju åren. Under nämnda perioder har den uppgått till 4,7, 5,1 respektive 5.

Likt sina likar, såsom McDonald´s och QSR (Burger King m.fl.), har aktien, trots relativt starka rapporter de senaste kvartalen, utvecklats dåligt. Enligt mina tolkningar är det främst tre anledningar till detta. Den första stavas ”inflation” och att det är först nu som ”vanligt folk” verkligen börjar känna av de senaste årens restriktiva och återhållsamma finans- och penningpolitik. Som en av de främsta – kanske den främsta – globala aktörerna blir McDonald’s ofta bolaget som alla och envar exemplifierar med och kring. Detta fick bolagets vd att den 29 maj skriva ett öppet brev. 

”Recently, we have seen viral social posts and poorly sourced reports that McDonald’s has raised prices significantly beyond inflationary rates. This is inaccurate. And for a brand that proudly serves nearly 90% of the U.S. population every year, we feel a responsibility to make sure the real facts are available” samt I can tell you that it frustrates and worries me, and many of our franchisees, when I hear about an $18 Big Mac meal being sold - even if it was at one location in the U.S. out of more than 13,700. More worrying, though, is when people believe that this is the rule and not the exception, or when folks start to suggest that the prices of a Big Mac have risen 100% since 2019. The average price of a Big Mac in the U.S. was $4.39 in 2019. Despite a global pandemic and historic rises in supply chain costs, wages and other inflationary pressures in the years that followed, the average cost is now $5.29. That’s an increase of 21% (not 100%).”

Som framkommer går detta utlåtande stick i stäv med det narrativ som är gällande bland medier och övrig press, men framför allt på sociala medier. Oaktat detta är faktum att folk tenderar att bli mer restriktiva med när, hur och på vad de konsumerar. I Europa och Norden har dessa trender sett i över ett år, men i framför allt USA är effekten mycket laggande i och med att många har långa, bundna lån på allt från 15 till 30 år. Således har FED:s räntepolitik inte haft lika ”snabb” och kraftig påverkan. 

Den andra faktor som jag bedömer har hämmat sektorn, men också närliggande sektorer där PepsiCo och CocaCola är närvarande (att addera här är att deras produkter säljs hos många – alla? – snabbmatskedjor) är obesitas samt vetskapen om nackdelarna med snabbmat och sockerprodukter i kombination med den kultur och det narrativ som just nu råder. Nämnda gör gällande att det är dåligt att vara stor, kraftig eller tjock. En bra och ansvarstagande individ skall vara ”fit”, medan vice versa således är gällande. Annat var det under renässansen, barocken och en del av den viktorianska eran. Kultur och normer är likt löv för vindar.

Nära ämnet i allmänhet, men obesitas (vars hemska utveckling  jag skrev om den 4 juni) i synnerhet är de behandlingspreparat som Novo Nordisk och Eli Lilly tillhandahåller. Dessa minskar aptiten, vilket gör att folk antingen beställer mindre produkter eller färre antal mål. Nu är det, tyvärr, inte bara de som lider av obesitas som konsumerar preparaten, utan under de senaste åren har förmögna och framför allt influensers köpt på sig i syfte att ”inte bli tjocka”, alltså i ett sorts förebyggande syfte. Ridå för South Parks specialavsnitt End of Obesity. 

Investerare och Wall Street är rädda för hur ovan kommer påverka Yum! Brands, McDonald’s, QSR med flera kommande år. Är detta dödsstöten? Jag tror inte det. Bolagen är duktiga på att anpassa sig och jag tror vi kommer se en utveckling likt att Coca Cola, PepsiCo med flera kommer börja sälja mindre förpackningar, men såklart med en ihållande lönsamhet som historiken gör gällande. Jämför här med hur till exempel Löfbergs Lila, Bregott med flera har minskat sina förpackningar, men mer eller mindre behållit samma pris. I vissa fall har priset minskat, men jag vågar ta gift på att marginalen är densamma som innan, eller kanske till och med högre. 

Precis som att det förr eller senare är kunden som betalar för politikers extraskatter på både banker, tobak/nikotin- och spelbolag, är det konsumenten som såväl bokstavligt som bildligt kommer stå för notan hos PepsiCo, Coca Cola, Yum! Brands, McDonald’s med flera. Det kommer inte ske snabbt, men det kommer att ske. Evolve or perish.

Den sista faktor är något som jag skrev om för Aktiespararna tidigare i våras när bryggeribranschen avhandlades. ”I tiderna med extremt låga räntor var bryggeribolagsaktier uppskattade innehav för de som sökte pålitliga utdelningar. Här fanns både en relativt låg nedsida och en pålitlig utdelning – perfekt för de som ville ha passiva intäktsströmmar, men i takt med räntornas uppgång har ränteplaceringar premierats. Detta har skapat ett säljtryck på bryggerisektorn. Bolag som Carlsberg, Heiniken, Diageo, Kopparberg i Europa samt Keurig Dr Pepper, Pepsi och Coca-Cola i USA med flera har fått se sina aktiekurser dala.”

Det återstår att se vilka bolag inom snabbmat- och konfektyrsektorn som exekverar väl och klokast och vilka som begår ett misstag för mycket. Jag äger inte aktier i McDonald’s, men bolaget har seglat upp på min radar under året. Aktien är fortfarande inte Billig, men kanske är det likt fallet med PepsiCo 2018? ”A fair price for a wonderful company” och ”buy quality and cry once”?