När bör man tänka om kring sparsamhet?
Ni har säkert inte missat att en av världens rikaste personer, Jeff Bezos, håller på att gifta sig i dagarna. Media verkar nämligen väldigt intresserade av ämnet.
Mäter vi det som andel av förmögenhet kostar bröllopet väl ungefär som när två arbetande svenskar gifter sig i stadshuset utan gäster i sina vanliga kläder och sen äter en dubbel cheese på McDonalds innan de tar bussen hem. Men i nominella tal så är det ett jättedyrt bröllop med 250 gäster inkl kändisar som Kim Kardashian, Oprah Winfrey och Orlando Bloom.
Jag vet inte vad jag ska tycka. Om något. Själv är jag otroligt ointresserad av att spärra av halva Venedig och bli kompis med Oprah Winfrey. Men på sätt och vis är det så klart rimligt att den som har 100-tals miljarder lägger några 100 miljoner på ett bröllop. För annars är det meningslöst att gå från 1 till 500 miljarder i förmögenhet. Och om alla framgångsrika företagare som grundat bolag som nått några miljarder i börsvärde ska sälja rubbet och sätt in pengarna på sparkonto är det nog inget bra. Varken för övriga ägare och ekonomin i stort.
Till och med jag som sparsam person tycker det blir lite löjligt när jag läser om Ingvar Kamprads snålhet eller när Warren Buffett väljer frukostmeny beroende på om börsen öppnat upp eller ner.
Det som jag tycker är lite intressant är vad som hände när Jeff blev så intresserad av extrem lyx. När hans aktier i Amazon var värda flera miljarder dollar körde han fortfarande runt i en begagnad Honda. Så någonstans på vägen måste det rimligtvis hänt något med hans intresse för lyx och flärd, om det inte bara är den nya frun som driver på kring upplägget för bröllopet.
Till viss del handlar det så klart om byggande av varumärke. En gång i tiden tyckte Jeff att det var bra för honom och Amazon att han körde en billig bil, och nu tycker han plötsligt det är bra att visa upp sin framgång genom att vara kompis med Oprah (eller är så rik och mäktig att han helt enkelt skiter i vad andra tycker). Och Kamprad fick dina ansvariga chefer att bli väldigt kostnadsmedvetna av att han som ägare var så sparsam. Vilket spelade stor roll för byggandet av bolaget, även om hans egna snålhet inte spelade någon roll när IKEA passerat 10 varuhus.
Jag vet med säkerhet att jag aldrig kommer bli dollarmiljardär. Men i ett positivt, men ändå relativ rimligt scenario, skulle jag och min fru kunna få ihop 50-100 miljoner i dagens penningvärde. Men om det skulle bli fallet har jag väldig svårt att se någon extrem omläggning av livsstil och syn på pengar.