Om att gå emot strömmen

Jag fick en kommentar från Viktor angående mitt inlägg om att köpa bostadsrätt utan lön. Han avslutade kommentaren med: “Man får ta alla sidor av att sticka ut från mängden, de positiva med de lite kämpigare, hade det varit lätt hade alla gjort det =)”

Det hela stämde väldigt bra med en grej jag själv tänkt på samma dag kring att stick ut och göra lite ovanliga grejer och att det kräver mer eget ansvar kring sina val. Jämfört med att bara göra som alla andra och välja en väl testad och utstakad väg.

Det här med att sticka ut från mängden kan jag väl både skriva under och inte skriva under på. Att vara mellan 40 och 50 årig svensk man som är gift och bor i en villa för 3-4 miljoner och äger en bil som gått 5-10 000 mil är väl ungefär så standard det kan bli. Till viss del sticker väl det här med att inte ha några barn ut, även om trenden verkar sprida sig med lågt barnafödande. Att sluta jobba innan jag fyllde 40 sticker så klart ut ännu mer, även om det ibland pratas om en FIRE-trend.

Anledningen till att jag själv tänkte på ämnet just när Viktor kommenterade är att jag har en kompis som är öppet skeptisk till det här med att jag slutade jobba så tidigt. Det handlar om inte om att han tycker det är något moraliskt problem eller “brott mot samhällskontraktet”. Utan det handlar helt enkelt om att han, trots att jag gjort vissa försök att förklara, inte tror det kommer hålla ekonomiskt. Börsen är för osäker och även om det kanske funkar just nu kommer ju min pension bli väldigt låg. 

Då jag och kompisen i fråga inte längre bor i samma stad träffas 1-2 gånger om året och pratar i telefon någon enstaka gång där emellan. Men just när jag slutade jobba hade vi tätare kontakt. Nu har vi tjatat om det här med min tidiga pension med varandra i snart 10 år, så det har mest blivit en kul grej när han varje gång vi ses frågar om jag har pengar till mat för dagen och framförallt varnar inför min låga pension som kommer allt närmare. 

Vi lekar med tanken att det blir en av två ytterligheter i utfall kring våra ekonomier om 25 år.

Alt 1. 
Han jobbar på till 67. Svenska statens finanser i allmänhet och pensionssystemet i synnerhet levererar på topp och han får i förhållande till sin medellön idag en riktigt bra pension. 

Ovanstående kräver rimligtvis att ekonomin tuffar på ok och därmed troligtvis även börsen, men på något sätt sumpar jag till det och får mindre pengar att leva på än vad jag räknar med idag. Garantipensionen som system är slopad och när jag försöker få ut pension skrattar de bara och säger att du kan så klart inte få någon pension om du inte jobbat på riktigt sedan 2017.

Alt 2.
Gasen i pensionssystemet som det togs beslut om 2025 är nu år 2050 ett minne blott. Däremot har bromsen slagit in flera gånger för att rädda statsbudgeten. Nu handlar det om en pension på 40% av slutlönen för en vanlig arbetare. 

Min aktieportfölj har dock avkastat i nivå med börsens historiska snitt och med försiktiga uttag fram till 2030 har därefter ett årligt uttag på 4% om året som höjs med inflationen inte varit några problem. Portföljen har fortsatt växa trots uttagen och nu kan jag därför plocka ut pengar motsvarande ungefär dubbla genomsnittslönen i Sverige, eller 5 gånger mer än min pensionerade kompis.

Hur skulle det bli?
Jag kan bara tänka mig hur snacket kommer gå vid de två ovanstående hypotetiska alternativen. Vid alt 1 är det så klart jag som varit korkad som trodde att jag skulle kunna snickra ihop någon egen modell i Excel där det skulle räcka med 10-15 år i arbetslivet. Utan AP-fonder, en statskassa och framtida skattebetalare i ryggen. 

Medan det vid alternativ 2 kommer vara samhället som svikit alla de som inte förstod att de behövde spara pengar själva till sin pension. Dessutom kommer det på sätt och vis vara enklare att leva billigt på en låg pension om alla jämngamla kompisar har det ungefär likadant och tidningarna är fulla med artiklar om hur synd det är om pensionärerna. Och politikerna kommer buda över varandra i valrörelsen för att hjälpa denna stora väljargrupp. Jämfört med om alla andra har det jättebra ekonomiskt och kompisgänget ska dra på semester ihop, men du själv får stanna hemma eftersom du inte har råd du du valt en egen väg som inte visade sig funka. 

Eget ansvar skapar både risker och möjligheter. Vilket passar mig perfekt. Men säkert inte alla.