Syftet med ekonomisk frihet

Bloggkollegan här på Trade Venue, Cristofer Andersson, skrev idag ett kul inlägg om jakten på ekonomisk frihet. 

I inlägget kopplar han drömmen om frihet, det vill säga ett liv fritt från arbete och färre måsten, till hur livet var som barn. En barndom han drömmer sig tillbaka till. 

Även om jag delar Cristofers tankar om ekonomisk frihet och de fördelar det innebär att inte behöva jobba för brödfödan så är min vinkel kring just detta tvärt om. Om jag ska spetsa till det hela lite så är det snarare livet som pensionär än som barn som jag attraheras av.

Precis som Cristofer hade jag något som måste ses som en bra barndom. Trygg och stabil när det kommer till familj, utan ekonomiska bekymmer, skilsmässa, fylleri eller annat stök. Och jag var aldrig mobbad eller några direkta problem i skolan. Men att livet som 10 åring var så mycket enklare och bättre än det som 40 åring för att man inte behövde betala räkningar eller fixa glappet i dörren håller jag inte alls med Cristofer om. Jag bekymrade mig mycket mer en vanlig dag som barn än idag. Det var ständigt någon läxa till dagen efter, någon vuxen som bestämde vad och hur man skulle göra vissa saker, bara två dagar kvar till vi återigen skulle byta om inför gympan ihop med de stökiga killarna från 7an som hade gympa efter oss, om man skulle bli bjuden på discot när Jessica fyllde 10 eller vilket märke som gällde på jeansen den här månaden. Mycket jobbigare saker än att fixa en dörr som glappar eller att välja elavtal.

Även för mig har det här med trygghetssökande och bekymmersfrihet varit central i hela grejen med att spara och investera. Det är bara det att jag snarare har sett detta hos äldre personer snarare än längta tillbaka till barndomen. Jag kommer exempelvis ihåg när var på trav en vardagskväll med min pappa som väl var runt 40 då och en äldre bekant till oss som var pensionär och hur den äldre mannen glatt tog en öl till med motiveringen att han inte hade någon tid att passa imorgon bitti. Ingen oro där från hans sida kring att behöva dela omklädningsrum med några 4 år äldre killar och han kunde nog inte bry sig mindre än om han blev bjuden på något disco heller. Vilken dröm, men själv hade jag väl 55 år av krav och måsten kvar till dess tänkte jag (nu måste jag flagga för att det här kan vara lite av en efterhandskonstruktion då det är svårt att minnas i detalj hur man tänkte som 10 åring, men själva händelsen på travet minns jag så någon typ av intryck gav ju ändå hans kommentar). 

Lyckligtvis dök det här med FIRE upp vilket gjorde att det inte tog 55 år, utan bara tog 30 år till, innan mitt liv strax innan 40 blev det mest bekymmersfria någonsin i livet. Det vill säga leva precis så som Cristofer beskriver sin barndom “Vakna, gör morgonbestyren, äta frukost och ge sig an det som man där och då kände för…”