Det är dyrt att vara fattig?

Den 19/10 släppte SSU sin rapport Om ojämlikhet och samma dag passade de på att hävda sig på Den Röda Tidningens debattsida. I sin rapport hävdar de att Sverige har blivit ett skatteparadis för rika och att de som skattar mest på inkomst är de ”vanliga” människorna. Med andra ord slår de fast, vilket sedan tidigare är känt, att det är högre skatt på inkomst av (förvärvs)kapital än på ägande av kapital, såsom i diverse värdepapper eller fastigheter.

Likt alltid är gällande är botemedlet mot detta att höja skatter. ”Har vi en extra kostnad? Höj!” Just den (enkla) lösningen att höja ter sig alltid så lätt, för det är ju ”bara” att höja dem (med medvetenhet att vi får lex IKEA, Spotify etc.). Det är de rikas fel att det råder klasskillnader och om de nu har det så gott ställt kan de sannerligen se till att inte bara dra sitt, utan även ett extra, strå i den ökända stacken.

Känner vi igen oss? Ja, frågan var retorisk. Jag vill på inga sätt förminska eller förringa de samhällsmedborgare som arbetar hårt, men tyvärr för en, ursäkt min franska, skitlön. Jag vill ej heller förringa dem som gör så gott de kan, anstränger sig, går på arbetsintervjuer, går en yrkesutbildning e.d. och pga. detta är i behov av stöd. Jag har nära och kära som dels lever som sjukpensionärer, dels går arbetslösa.

Det som jag istället blir irriterad av att läsa är hur SSU, men också många andra ”röda” partier, får det att låta som att det bara är de ”rika” som kan spara och investera. Detta är en framgångsrik lögn i stil med den som Baudleaire uttryckte om djävulen: ”The greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist.” 

Jag är född och uppvuxen i en arbetarklassfamilj. Den alltid efterlängtade och ”lyxiga” fredagsmiddagen under min uppväxt var grillad korv alt. fläskfilé, pommes, Heintz ketchup och bostongurka. Eventuellt något liten sallad till det. Semestrar var att familjen satte sig i en Nissan Micra och begav sig till Liseberg. Oftast sov vi över hos ett par släktingar och fick således 2-3 dagar i Göteborg. Jag betalade för mitt eget körkort och när jag ville börja spela golf fick jag stå för fiolerna… förlåt; klubborna. Jag ville göra/testa/ha X och oftast var det jag som bekostade detta. Mina föräldrar har givit mig allt och för det är jag tacksam; de har givit mig förståelse och vetskap om att jag kan skapa mig den framtid och det liv jag vill. De har givit mig all sin kärlek och allt sitt stöttande och för detta är jag dem evigt tacksam. Det är detta som har gjort att jag idag har tagit mig igenom inte bara en femårig universitetsutbildning, utan även läst diverse andra kurser/program (totalt motsvarar mina HP 8 helårsstudier). Det är detta som har gjort att jag idag har en underbart och uppskattat jobb, en stabil ekonomi, en hobby i form av författarskap et cetera.

Jag skulle kunna fortsätta men jag tror (läs: vet) att du som läser detta förstår budskapet. Likt Voltaire och upplysningsmännen under 1700-talet insåg jag att jag ”måste odla min egen trädgård”. På mer ”vanligt” språk, för att sno ett uttryck från valfri vänsterpartist i allmänhet, men Ulla Andersson i synnerhet, kallas detta för ”som man sår, får man skörda” alternativt ”som man bäddar får man ligga”.

I Sverige har vi ISK samt KF. Dessa är framtagna för att förenkla sparande och investeringar i värdepapper och alla, precis alla, kan börja att spara samt investera. Du måste inte ha 10 miljoner på banken, utan likt Lao Tse sade; ”… även en tusenmilafärd börjar med ett steg”.

Att höja skatter är som läkaren som lyssnar på den sjuka patienten och sedan ”bara” skriver ut medicin. Det bekämpar symptomet, men löser inte det grundläggande problemet. Vad staten istället skall göra är att instifta privatekonomi som obligatoriskt ämne i högstadiet, eller på gymnasiet. Lär ut vad ränta är och att avbetalning inte betyder att vara X är billigare(!); vikten av ett sparande; vikten av en budget et cetera.

Tyvärr och självklart kommer inte allt att bli bättre, men mycket. Hur mycket kostar inte kronofogdens skuldsaneringar oss svenskar? För att inte nämna alla de bidrag som skulle kunna undvikas och läggas på annat, såsom än ännu bättre vård? Eller varför inte på skolan, som tyvärr befinner sig i ett sorts förfall.  

Jag vet och är fullt medveten om att det finns många aspekter av diskuterad fråga och att det sällan är enkelt. Däremot vill jag hävda att med en (grundläggande) ekonomisk kunnig därtill medveten svensk medborgare kan mycket i det svenska samhället bli bättre. Vinnaren är inte bara den enskilda, utan även hela samhället.

Om alla partier kunde enas om att privatekonomi kunde bli ett obligatoriskt ämne i skolan tror jag att många av de skuldfällor som många idag sitter i kan undvikas. Jag tror att många kommer att få ett bättre psykiskt mående. Jag tror att många kommer att känna en sorts stabilitet i livet och vardagen.

Jag skriver det som många innan mig redan har skrivit. Jag säger det som många andra redan har skrikit sig hesa över. Bör jag istället vara tyst och tänka att det aldrig kommer att bli bättre? Nej, för det är att ge upp; att inte söka och eftersträva en bättre värld. Utopiskt? Det må så vara, men jag uppmanar alla politiker, oavsett om partifärgen är röd, grön eller blå, att fokusera på den underliggande problematiken och inte på symptomen. Det får vara nog med medicin och av det ett drogberoende. Riv plåstret. Patienten kommer att skrika och klaga, men låt hen så göra, för i det långa loppet kommer hen att bli starkare samt att må bättre.

SSU (med flera) skriver att det är dyrt att vara fattig. Ja, det är det; att vara fattig på kunskap och hur att applicera denna.