Ibland får jag höra gratulationer till att jag lyckats med mitt mål att bli ekonomiskt fri innan 40 år fyllda. Inte sällan säger de då att de är imponerade av den resa jag gjort och att de förstår att det varit mycket slit under en lång period. På sätt och vis förstår jag vad de menar och visst det har varit ett långsiktigt projekt där jag varje enskild månad under ett drygt 13 år långt yrkesliv spenderade avservärt mindre pengar än vad jag tjänade. Så visst har jag varit konsekvent, målmedveten och uthållig. Men speciellt mycket slit har det verkligen inte varit, jag har mest lallat på i min egen takt och sparat så mycket jag har kunnat så har det gått av sig självt. Så jämfört med de flesta andra har jag verkligen inte slitit vågar jag påstå. Jag har nämligen som en kontrast återigen blivit påmind om hur hårt många andra sliter de senaste dagarna.

Igår morse cyklade jag med min fru till jobbet, jag gör det ibland, sen när vi nästan är framme vid hennes jobb så svänger jag av och cyklar en omväg via stigar i skogen hem. Det brukar bli en tur på 90-120 minuter varav första 20 minuterna blir lite trevlig uppvärmning med sällskap, det är ganska skönt att komma hem kl 9 och redan ha tränat ett bra pass. När jag kör dessa pass går jag direkt upp och kliver i cykelkläderna, så om vi ska cykla iväg kl 07.45 så går jag upp ungefär 07.35. Det händer sen även att jag tar en tupplur när jag kommit hem ska erkännas. Så igår när jag just hoppat upp på cykeln och tycker jag varit duktig som gått upp så tidigt så ser jag en granne jag bara känner ytligt hålla på att packa in tre barn på kanske 3, 5 och 7 år i bilen. Hon är sminkad och välklädd med dataväskan över axeln, alla barnen har egna väskor. Jag kan bara tänka mig hur hennes morgon sett ut med frukost, tandborstning, packning av väskor och övrig logistik jämfört med mina 10 minuter där jag drack ett glas vatten, laddade ner en podd och tog på mig cykelkläderna. Och det vankas nog ingen tupplur vid 10 för henne vågar jag lova. Inte är det mitt slit som vi ska imponeras av!

Idag kl 11 hade jag bestämt tid för en gemensam löprunda i skogen med aktieskribenten och författaren Marcus Hernhag. Kl 11 känns som en rimlig tid så man hunnit vakna när man som oss två inte har så mycket andra tider att passa på under en vardag. Under tiden jag väntade på Marcus vid starten av spårcentralen stannar det en ny fin bil på parkeringen, ur kommer en man med löpkläder och mobilen i en sladd till ett par hörlurar. Han verkar stressad och det enda jag hör honom säga när han går förbi mig i raska steg är ”jag sätter på mute nu för jag kommer börja springa, jag har ett nämligen ett möte kl 12 och måste hinna äta och duscha innan dess”. Han är uppenbarligen mitt i ett telefonmöte med flera andra personer och om 1 timme och 3 minuter börjar nästa möte. Innan dess ska han hunnit springa, äta och duscha. Som sagt, inte är det mitt slit som vi ska imponeras av!