När jag nyligen skrev om Volati preferensaktie fick jag en fråga från en läsare om hur det egentligen funkar med preferensaktier och varför bolagen ger ut en sån. Frågeställaren menade att det för att välskött bolag måste gå att låna pengar billigare än till 6-7% på annat sätt än att ge ut en preferensaktie. En preferensaktie är alltså någon typ av mellanting mellan en vanlig aktie och ett lån. Bolaget kommer först betala sina lån, sen efter det betalar man en fast förutbestämd utdelning på preferensaktien och först efter det får man betala utdelning på de vanliga stamaktierna.

Svaret jag gav var att tack vare att preferensaktien ses som eget kapital så kan företaget komplettera preffen med andra lån och få en rimlig totalkostnad på lånet. Om vi tar ett fastighetsbolag som ett exempel eftersom preffar är vanligast bland fastighetesbolagen. Man ger ut en preferensaktie med 7% ränta som tillför bolaget 100 miljoner. Sen går man till banken och säger att man vill köpa en fastighet för 300 miljoner och vill låna 200 miljoner, för de lånet betalar man 2% ränta. Bolaget får då 7 miljoner i kostnad för preferensutdelning (7% av 100 miljoner) och 4 miljoner i räntekostnad för lånet (2% på 200 miljoner). På totala 300 miljoner betyder det 11 miljoner om året dvs 3,6% i total kostnad. 

Många hävdar då att preferensaktier är ett dåligt alternativ för oss som sparare. Eftersom det ger det "sämsta av två världar" dvs att man får risken i en vanlig aktie i och med att man står efter de som lånat ut pengar i kön om det skiter sig men heller inte får uppsidan som stamaktieägarna får om det går riktigt bra. Men då tycker jag man glömmer bort alternativet att det varken skiter sig totalt eller går riktigt bra. Att det går helt ok alltså, vilket är rätt vanligt. Bolag tuffar på och sätter var 3e år upp fantastiska mål om framtiden som sen inte riktigt visar sig gå att uppfylla, men det blir heller ingen katastrof. I ett sånt läge kan många gånger preferensaktieägarna vara vinnarna som får sin fasta utdelning på 6-7% kvartal efter kvartal, medan stamaktieägarna drömmer om lyftet som ska komma i framtiden. Eller att marknaden ska förstå vilket fantastiskt bolag det här är och ge "en rättvis värdering".

På tal om detta ämne så skrev Patrik Wahlén som är ordförande i Volati lite på Twitter igår. Eftersom jag vet att ni är många som läser bloggen men inte har Twitter så klistrar jag in det här. Så får ni ett exempel på hur bolagen själva tänker kring det här med preferensaktier.

Inte riktigt lika enkelt i verkligheten som med mitt exempel ovan om att skaffa 300 miljoner för att köpa en fastighet, men jag tror ni kan hänga med ändå. I mitt påhittade exempel hade det så klart varit bäst att låna alla 300 miljoner på banken, men det hade inte banken gått med på. I fallet med Volati skulle de kunna ta ett lån eller ge ut en obligation på 1 miljard för att lösa preffen, men anser det ändå inte attraktivt. Trots att det alltså skulle spara uppskattningsvis 44 miljoner om året. Eftersom man anser sig kunna hitta bättre saker att göra för miljarden på annat håll.

Hittar de inget bra att köpa för 1 miljard tror jag ändå inte vi ska utesluta helt att preffen blir inlöst (vilket gör att man de närmaste åren får runt 12% extra förutom utdelningarna fram till eventuell inlösen). Men det är min personliga gissning. Läser man ovanstående antyds ju inte att preffen övervägs att lösas in. 

Nu lovar jag att inte skriva fler inlägg om Volati Pref på ett tag. Men att jag fick en fråga om hur det funkade samtidigt som Patrik twittrade intressant gjorde att jag inte kunde låta bli.