Vilken bra tid vi lever i

Jag har just läst de tre första böckerna i Per Anders Fogelströms "Stadserie" som handlar om människor som bodde i Stockholm 1860-1925 (serien består av totalt fem böcker och går fram till 1968). Böckerna är så klart fiktiva och inte baserade på exakt verkliga människor, men jag uppfattar det som att de ändå ger en bra bild av hur det var för människor att leva på den här tiden.

Förutom att det var fattigt och eländigt för många är det något som slår mig hur exremt svårt det ändå var att ta sig ur denna situation. Visst de skötsamma människorna jobbar och sliter och stoppar undan några kronor vilket gör att de kan klara sig även under sämre tider med lågkonjunktur eller längre strejk. Medan de som super och missköter sig lever i ännu värre misär än de fattiga som sköter sig. Men att få en riktig ekonomisk trygghet för en fattig person var nästan omöjligt, jobbade man i hamnen och fick ont i ryggen var det bara att ställa sig in på att ens barn inte skulle kunna äta sig mätta om ett par månader. Oavsett hur sparsam man varit innan ryggskottet.

Med risk för att förstöra spänningen för er som inte läst böckerna så kan jag avslöja redan nu att det fanns ingen nätmäklare som man enkelt kunde föra över 10% av lönen via autogiro den 25e varje månad till billiga indexfonder 1875. Det fanns heller inga poddar eller bloggar där man kunde få hjälp att förstå effekten av att spara 10% av lönen till 8% årlig avkastning i 40 år. Det var å andra sidan inte så många som hann jobba 40 år innan de dog av någon sjukdom på 1800 talet.

Så jag tänker mig att problemen var flera när det kommer till ekonomi och möjlighet att ta sig ur den ekonomiska nivån som gjorde att många verkligen led. Lönerna var låga och man fick klämma ihop sig i ett rum och hyra ut köket till en annan familj så det totalt bodde 6-8 personer i en etta med kök. Så fick man lite mer pengar så fanns det många hål att stoppa pengarna i här och nu snarare än investera för framtiden. Möjligheterna att spara på något meningsfullt sätt och få avkastning var också mycket små för en vanlig arbetare. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på att personerna i boken i många fall slösade en hel del.

Någon köper en gitarr, ett par gifter sig och lägger alla sina pengar på en byrå, nästan alla dricker kaffe för att inte tala om hur mycket sprit många drack ute på krogen. Om jag hade en lön som precis gick att överleva på om jag hade en familj boende i mitt kök och visste att jag vid nästa strejk riskerade att inte ha råd att köpa mat till mina barn skulle jag inte köpa någon jävla gitarr och absolut inte lägga ett öre på kaffe (som ju faktiskt är en helt meninglös dryck för en fattig person då den kostar pengar utan att ge kolhydrater/fett/protein som gör att man inte svälter ihjäl).

Jag prioriterade inte ens att köpa gitarr och kaffe när jag 150 år senare sparade 80% av min lön. Och hade jag varit fattig och osäker på att ha mat och tak över huvudet om ett år hade jag med glädje förvarat mina kläder i en trälåda hellre än en dyr byrå. Men kanske var det främst tack vare att det i mitt liv fanns något vettigt att göra för pengarna i form av sparande. Hade jag fått lönen i mynt som jag visste skulle tappa i värde av inflationen hade jag nog varit mer benägen att köpa en kaffebryggare 2005. Vilket kanske gjort att jag precis som en arbetare 1860 hade levt från lön till lön och varit orolig för framtiden.

Säga vad man vill om dagens samhälle och problem. Jag tror få skulle vilja flytta tillbaka till 1860 och hyra in sig i ett kök hos en familj som behöver dela hyran med någon eftersom de lagt alla sina pengar på en byrå. Och säga vad man vill om klassklyftor och orättvisor, i dagens Sverige lever de fattigaste på en högre materiell standard än den rikaste promillen på 1860-talet. Och i dagens Sverige kan en vanlig arbetare bli miljonär på bara några år och vem som helst får öppna ett ISK-konto med tillgång till billiga indexfonder. Det är bara att tacka och ta emot och utnyttja att vi lever i en så bra tid!