Inflation och räntor - krävs riktad finanspolitik?

Enligt SCB ökar inkomstklyftorna i Sverige från relativt höga nivåer till än högre sådana. Därtill ökar antalet skuldsatta, vilket Kronofogden har skrivit om vid flertalet tillfällen. Framför allt ökar unga människors skulder och den kraftigaste ökningen, framför allt under 2022, syns bland unga kvinnor. Dock finns även en hög tillväxt att finna bland personer i åldrarna 64 år och uppåt.

Den 23 juni skrev flera medier att statistik från Kronofogden visar att två år efter studenten, mellan 19 och 21 års ålder, ökar antalet skuldsatta personer med 500 procent. Bland personer födda 2002 finns det i dag 3093 som har minst en betalningsanmärkning. I juni 2021 var den siffran 580. Det är en alarmerande siffra. Givet den inflation och de räntenivåer som idag är gällande, där sistnämnda spås öka än mer kommande halvår, är det illavarslande och tyvärr talar mycket för att antalet ”kunder” hos Kronofogden mer kommer öka än vice versa.

Riksbanken bedriver penningpolitik, medan regeringen och finansutskottet bedriver finanspolitik. Givet de ökade klassklyftorna och inkomstklyftorna väcks frågan om regeringen inte torde bedriva mer stimulerande politik, men att denna inte ska vara generell, utan riktad. Allt fler har svårare att både hitta och ha råd med ett boende och allt fler har svårt att få sin ekonomi att gå åtminstone på ett jämt ut. Det är till detta segment som riktade stöd kan ges. Vissa hävdar att detta är dåligt och att Sveriges ekonomi ska gå av sig självt, likt Smiths osynliga hand. Kanske, kanske inte. Under äldre tider, innan vi hade dessa stora klyftor, hade det varit mer adekvat, men nu? Jag är tveksam. 

Trots stigande räntor tycks den svenska befolkningen som helhet klara sig relativt väl. Inte Bra, likväl bra. Dock är bilden skev, för de som fortfarande har det Bra är de som är lite äldre (tänk ”medelålders” och upp till cirka 65 år) och har en mer stabil situation med såväl boende som jobb och ekonomi. De tycks klara av de ökande kostnaderna, medan den del av befolkningen som inte är sitter i samma situation får det svårt, riktigt svårt. Givet att räntorna och kostnaderna fortsätter upp kommer sistnämnda få det extremt tufft.

De som fortfarande har kapital att röra sig med är de som bidrar till att transaktioner och handel fortsätter. Detta är inte dåligt, då AB Sverige behöver detta, men en följdeffekt är att inflationen blir mer klibbig (i.e. sticky) och tar längre tid att arbeta ned. Under tiden drabbas de absolut svagaste i samhället, med risken att det till sist är ett sådant stort gap mellan de ”rika” och de ”fattiga” (ursäkta mitt språkbruk) att det riskerar att skapa ett samhälle som är allt annat än fungerande. Avundsjuka, populism, gated communities, snabba och korta åtgärder från politiker som i det mer långsiktiga perspektivet mer hämnar än främjar samhällsutvecklingen med mera är följder som redan är här, men som kan bli än mer närvarande. Det blir en dystopisk värld, där välfärdssamhället krackelerar (än mer) och vinnarna är… inga. Mer eller mindre allt, såsom sjuk-, olycksfall-, hem-, tandvårdsförsäkringar mer mera kommer mer och mer ligga på den enskilda medborgaren. Alla kommer inte ha råd med detta och därmed är fröet för än mer populism sått. 

Terrängen är idag väsensskild från tidigare kriser och situationer likt den vi har idag och således är de gamla kartorna föga behjälpliga(?) – observera att en karta är historiskt från det att den trycks och är således statisk, med terrängen är i ständig förändring. 

Jag förespråkar inte allmosor, men kanske måste det till att regeringen iscensätter riktade program/stödåtgärder för att hålla den mer drabbande delen av samhället och befolkningen över vattenytan? Absolut är jag medveten om den risk som föreligger med detta, då det finns en risk att de som får stöd använder sina likvider till inköp av det som primärt inte är av nöd, utan som mer ryms inom ”nice to have” istället för ”need to have”.

Ett mer visuellt exempel:

Grupp 1: Dessa har kapital och medel att klara såväl nuvarande ränte- och kostnadsnivåer som de som kommer vid eventuellt kommande höjningar. De har förvisso inte råd att leva likt innan 2022 med restaurangbesök var och varannan dag, likväl har de råd att ”leva”.

Grupp 2: Dessa lever mer eller mindre ur hand i mun och fortsatta kostnadsökningar är för dem ödesdigra. En ytterligare räntehöjning skulle tvinga dem att dra in på mycket, och ytterligare en höjning i slutet av året skulle få dem att leva ur hand i mun. Framför allt är denna grupp i åldern 18–35 år samt pensionärer som på grund av olika anledningar, såsom en avliden bättre hälft, flytt till ålderdomsboende med mera, är ekonomiskt utsatta.

Grupp 3: Dessa har redan nödgats till att söka stöttning från dels både nära och kära, dels institutioner och myndigheter. Framför allt är denna grupp i åldern 18–35 år, men också äldre pensionärer som, tyvärr, har få medel för omkostnader.

Det är grupp två, men framför allt grupp tre, som, givet att pensionärer/åldern +64 år exkluderas, är ”framtiden” och får de inte möjlighet och medel är risken stor att hela AB Sverige förlorar än mer av den konkurrenskraft vi har kvar. Märk väl att jag inte förordar helikopterpengar eller dylikt, ty det har visat sig mer leda till ett allmänt slöseri och epikureiskt leverne, men något sorts stöd måste till(?). Vad, hur, när och varför och hur kan det iscensättas utan att de som erhålls stöd/bidrag e.d. inte förslösar det på irrelevanta ting såsom en ny kontroll till det högt älskade Playstationet?

Hur ska unga, utan den stabila livssituation och ekonomi som den mer äldre generationen har klara av att fullt ut ta steget från ungdoms- till vuxenliv? Hur ska de kunna ta över av den nuvarande, relativt mindre, massa som inte hade samma hinder och svårigheter för allt från tio till trettio år sedan? I och med den problematiska demografisituation som föreligger, med en mindre andel av befolkningen som står för de flesta av hela välfärdsstatens utgifter blir frågan adekvat.  

Tillväxt av och från kapital växer mycket snabbare än ett lands BNP och givet detta kommer inkomst- och därmed klassklyftorna fortsätta öka. Givet hur situationen ser ut idag finns det lite som talar för att detta ska brytas, men om utvecklingen inte sker under…. ”kontrollerade former”, är risken stor att Sveriges samhälle inte utvecklas, utan istället avvecklas snarare och snabbare än vi kan föreställa oss. Tilltro till staten? Snabb och adekvat hjälp (försäkringskassan, A-kassa, sjukvård mm.) samt stöd när det behövs? Glöm det. Det kommer tyvärr bli var man för sig själv samt ett beroende av rätt kontakter. 

Kan och ska regeringen agera? Varför/varför inte? Vilka för- respektive nackdelar finns och var är risk/reward mest aptitlig? Om bidrag/stöd ska ges – hur ska det vara utformat? Överdramatiserar jag?