Tar bankerna för lite risk?

De som brukar läsa de rader som jag tenderar att skriva vet att jag har en fäbless för att mer fokusera på ned- än uppsidan och jag hellre tar det sakteliga och, i brist på bättre ord, säkra före dess antonym. Förvisso missar jag de få case där en betydande uppsida tycks finnas, men i relation till riskerna tenderar jag mer ofta än sällan att välja ”det säkra före det osäkra”. Om något syns detta i min portföljs volatilitet och dess utveckling när det råder björnmarknader och vid de få mer extremt och korta perioder då Mr. Markets medicin mot (mano)depressionen har tagit slut. Sagt med andra ord tenderar min portfölj att falla mindre än dess jämförelseindex.

Mitt val av en försiktighet straffar sig således på uppsidan, men då mitt fokus numer är att mer bevara och till en liten risk öka än att fokusera på maximal avkastning och liten respekt för risk accepterar jag situationen. Alla tänker inte som jag och kanske skulle se det märkligt att man inte suktar efter mer då man dels har jobb, dels är ”relativt ung”. Mitt svar är att jag dels har accepterat ”I have enough”, dels inte vill ha den huvudvärk som ofta kommer med denna jakt på mer, mer och mer. 

Hur mycket vill du ha X och hur mycket är du beredd att offra och/eller riskera för att nå dit? Är priset värt det önskade utfallet? Hur hög är sannolikheten för att jag/du når det? Har jag/du vad som krävs? I jakten på mer tenderar man att missa och glömma allt man idag redan har. ”Too many people spend money they haven't earned, to buy things they don't want, to impress people they don't like”, som Will Rogers så träffande har yttrat sig.

Från det ena till det andra, men fortfarande kvar inom temat risk kom jag under veckorna i samband med bankernas halvårsrapporter att reflektera kring huruvida de tar för låga risker. Handelsbanken, som har vunnit flera utmärkelser som en av världens absolut säkraste banker, har årligt kunnat stoltsera med en kreditförlustnivå som vid ett första ögonkast ger sken av att vara påhittad i syfte att visa upp en förskönad bild. Emellertid är siffrorna, mig veterligen, vad de utger sig för att vara och Lundbergs kassavalv tycks inte vara en sminkad gris.

Kreditförlustnivåer är ett centralt nyckeltal i bankvärlden. De visar hur stor andel av en banks utlåning som förväntas gå förlorad på grund av att låntagare inte kan betala tillbaka sina skulder. En låg kreditförlustnivå signalerar ofta god kreditkvalitet, effektiv riskhantering och stabilitet – något som både investerare, tillsynsmyndigheter och kunder värdesätter. Emellertid har som bekant ett mynt två sidor och därmed väcks frågan hos mig huruvida en alltför låg kreditförlustnivå kan tyda på att banken är för försiktig och därmed går miste om tillväxtmöjligheter? Således kan den ”effektiva riskhanteringen”, som jag nyss uttryckte, visa sig vara om inte en chimär, så åtminstone inte fullt ut rättvis. 

Effektivitet hos mig är utveckling, tillväxt eller vilken synonym du väljer att använda till en rimlig risk. Låga eller inga kreditförluster i en marknad/konjunktur som är lite av en sorts mellanmjölk, det vill säga varken bra eller dålig, och en viss tillväxt måste nog ses som något bra, men samma fast ingen tillväxt? Är det bra, egentligen?

Under perioden 2020–2024, år som varit extraordinära på så många sätt, har samtliga av de svenska storbankerna, som görs synligt i tabellen, uppvisat mycket låga kreditförlustnivåer – ibland till och med negativa, vilket innebär att tidigare reserveringar återförts. Detta är i grunden positivt och visar att bankerna har varit framgångsrika i sin kreditprövning. Det skapar också en buffert mot framtida osäkerheter och stärker kapitalbasen.

Vidare är det viktigt att få med att en låg kreditförlustnivå stärker avkastningen på sysselsatt kapital (ROCE). Eftersom kreditförluster är en kostnad som drar ner resultatet, innebär låga förluster att banken behåller en större del av sina intäkter som vinst. Det leder till ett högre rörelseresultat i förhållande till det kapital som används i verksamheten – och därmed en starkare lönsamhet. 

Emellertid förtäljer myntets andra sida att i en miljö där räntemarginalerna pressas och konkurrensen om kunderna ökar, kan en alltför låg riskaptit bli ett hinder. Banker tjänar pengar på att ta kalkylerade risker – att låna ut kapital till hushåll och företag mot ränta. Om banken är alltför restriktiv i sin utlåning, särskilt till mindre företag eller nya marknader, kan det leda till att man missar lönsamma affärer. Det kan också innebära att andra aktörer med något högre riskaptit tar marknadsandelar.

Det handlar alltså om att hitta en balans. En viss nivå av kreditförluster är inte bara oundviklig – den är också ett tecken på att banken vågar ta risker för att växa. Det viktiga är att dessa risker är väl förstådda, prissatta och hanterade. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att kreditförluster ofta är cykliska. Under goda tider är de låga, men i lågkonjunktur kan de snabbt öka. Därför är det klokt av banker att vara försiktiga i goda tider och bygga upp reserver, men om försiktigheten blir till stagnation, kan det på sikt urholka bankens konkurrenskraft och avkastning på eget kapital.

En av min portföljs största innehav sett till investerat kapital är Handelsbanken (SHB). Under årets första sex månader kunde de stoltsera med en kreditförlustnivå om -0,02 %, vilket är imponerande. Dock minskade intäkterna med 8 %, vilket till stor del kan förklaras med ett minskat räntenetto som en direkt konsekvens av lägre räntenivåer. Över tid ska ökad utlåning till viss del täcka upp för de sjunkande ränteintäkterna sprungna ur en hög räntenivå, men om man som bank inte ”vågar” vara lite mer offensiv finns en risk att man förlorar marknadsandelar.

Precis som Volvo får kritik för sin goda balansräkning i goda tider, men hyllas för densamma i mindre goda tider, kan detsamma också sägas om Handelsbanken, eller? Absolut är det tacksamt med de siffror som banken hittills har visat när världen skakar till, men är ledningen för aktsam?