I mitt förra inlägg lyfte jag fram hur viktigt, men också svårt, det är att dels formulera, dels förhålla sig till sina egna, unika mål. Människan är ett rovdjur och har som prioritet att alltid skapa sig mer medel för en fortsatt överlevnad. Även om vi inte egentligen behöver den extra köttbiten suktar vi efter den, ty den kan behövas (även om vi redan har fullt i såväl kylskåp som frys). Mer vill ha mer. Girighet? Från ett perspektiv, ja. Sett från andra sidan av myntet är det inget annat än sunt och adekvat.

Om man inte är medveten om att man fortsätter springa i ett sorts ekorrhjul. Ständigt jagandes ett mål som aldrig nås – kan nås – är risken stor att man ”missar livet”. Uttrycket är väldigt flytande och högst tolkningsvänligt, likväl finns det inte något mer träffsäkert. Vad är meningen med att jaga medel som egentligen inte behövs? Om det inte är viljan att utveckla sig själv och vara med i en gemenskap – att bidra, vilket är ett fint och adekvat mål i sig självt, finns ingen anledning att fortsätta ställa väckarklockan för att slava för en lön man inte är beroende av.

Alla är vi unika och således har vi olika ambitioner och mål. Jag upplever att min ”mening” just nu är att vara och verka med mina underbara kollegor tillika underbara elever, för att inte glömma mina nära och kära. Jag upplever att arbetet som lärare ger mig mervärde. Ännu är jag beroende av en lön, men absolut har beroendegraden minskat för varje år som portföljen har vuxit. Hur kommer jag känna när den täcker den utgift jag har bedömt som ”normal” och långsiktigt gällande? Jag har ingen aning. Emellertid kan jag inte ta beslut idag utifrån hur jag tror jag kommer känna och tycka om X antal år. Allt jag kan göra är att alltid verka för att det alltid finns olik alternativ till den dagen då något ändras, såsom att jag inte finner jobbet givande, vill skola om mig e.d.

Så länge jag upplever att mitt arbete ger mig något; energi, utveckling, uppskattning, utmaningar med mera kommer jag fortsätta. Absolut kan samma nås på andra sätt som inte inbegriper att jobba som jag gör idag, men just nu är min uppfattning att gräset inte är grönare på andra sidan.

För den läsare som upplever att denne just nu springer i ett onödigt ekorrhjul, men har svårt att våga ta steget att testa livet som ”egen” kan det vara passande att läsa I väntan på Godot (du kan annars se den), skriven av Samuel Beckett. Pjäsen ryms inom absurdismen, en subgenre inom postmodernismen. I pjäsen skildras det hur livet är absurt, ty vi föds och dör. Däremellan händer mycket, men det spelar (”egentligen”) föga roll. Detta kan diskuteras och problematiseras, men för dig, mig och alla andra individer är det en sanning, för när ljuset släcks släckts det. Förvisso kan ett arv leva vidare, likt Edisons glödlampa, men för allas vår ingenjör är hans ljust just släkt.

Om nu livet är absurt, varför då inte leva om möjlighet till det finns? Absurdismen i allmänhet och Becketts pjäs i synnerhet är negativ, pessimistisk och modstulen, men det finns insikter att vinna. Att ”unna sig” behöver inte vara att köpa dyra råvaror, eller dyra bilar á la en hedonistisk livsstil. Att ”unna sig” kan mycket väl vara att tillåta sig leva ett liv som man trivs med och mår bra av. Mer komplicerat behöver det inte vara.

Men är inte att ”leva” enbart absurt när man vet att det enda man med säkerhet kan veta är att man 1) föds, 2) betalar skatt och 3) dör? Det stämmer, men förr eller senare måste man bestämma sig på vilken nivå av djupt tänkande man vill landa. Diskussionen kan med fördel sträckas till att även inbegripa existentialismen á la Albert Camus Främlingen och J. P. Sartre – något jag skrev om för nästan exakt två år sedan.

Syftet med livet torde vara att leva. Vad ”meningen” är och betyder är högst individuellt och jag tror på att göra det som man för dagen/tiden upplever sig må bra av och som man i stunden bedömer vara det ”långsiktigt” bästa för en (detta kan såklart alltid ändras, men jag hoppas poängen når fram). Absolut är inte alla dagar som lärare, vilket är fallet hos mig, perfekta, likt jag har svårt att se att alla dina dagar som knegare är så. Men så länge majoriteten av dagarna är energigivande, utvecklande och så vidare torde detta tyda på att du mår bra, eller hur? Krångligare är det inte.

Det talas ofta om ”lycka” och att man ständigt ska vara lycklig (jag behandlade begreppet och tillståndet i tre inlägg under anno 2016). Det är en utopi som aldrig kan infrias, så sluta drömma. För att lycka ska kunna existera måste också dess dikotomi existera. Att ha tråkigt är grunden till att också kunna sysselsätta sig och skapa och göra något roligt. Ingen sill utan nubbe och så vidare. Jag tror också det skulle bli tråkigt att gå runt likt man fick Prozac injicerat ur ett aldrig sinande droppstativ. 

Den utopiska världen är nog den bästa smörja näst intill världens religioner har lurat på mänskligheten. Paradiset? Himlen? Nirvana? Om och när vi kommer till himlen kommer allt vara så perfekt vi önskar det? I min värld låter det mycket tråkigt. Ligger lejon och lamm bredvid varandra på en perfekt gräsmatta? Är alla grusgångar krattade så perfekt att begreppet blir missvisande? Och så vidare? Men vad ska lejonen äta om inte lamm? Hur kan grusgångar vara perfekt krattade om vi går på dem? Och gräset växer inte och således behöver klippas? ”Det är någon annan som gör allt detta och nej, lejonen äter vegansk kost i himlen”, svarar du. Okej – och allt vi gör är bara och glider runt? Tråkigt! Utan motstånd kan vi inte uppleva stimulans.

”Lycka är som en fjäril, som då den jagas alltid är utom räckhåll, men som, om du lugnt sätter dig, kan slå sig ner på dig”, sade N. Hawthorne och här finns mycket visdom.

Livet är vad du och vi alla gör det till. Och… det är lika sant som det är absurt.  

Vad blir kontentan av detta vildsinta filosofierande? Lev och lev som du vill. Tappa dock aldrig bort dig själv i jakten på X och Y. Var medveten om det absurda att vi lever, betalar skatt och sedan dör. Allt du gör däremellan är upp till dig och det är ditt ansvar att göra det bästa av det. Och ja, det är absurt att ens försöka leva gott när man ändå ska dö, men tar vi det till den nivån blir vi anklagade för att lida av depression och vips kanske just Prozac är vårt piller som ger oss den eviga och beständiga lyckan? Förlåt… där blev det barnsligt, men jag hoppas att du är med på noterna.