Intervju med sparombudsmannen

Sedan anno 2016 har han förgyllt bloggosfären med träffande, intressanta och mer ofta än sällan komiska inlägg. Han är inte rädd för att säga vad han tycker samt anser och undviker ej heller att sakligt svara på reaktioner då dessa inkommer. Således kan han inte bli politiker, men att döma av hans svar i nedan intervju vill han nog ej bli detta. Sparo är en profil som ömsom lockar till skratt, ömsom träffar spikens huvud i mer eller mindre varje inlägg. Självklart upplevde jag att en intervju var ett ”måste”. Följaktligen presenteras nu en intervju med Micke Larsson, aka. Sparo.  

Först och främst måste jag säga hur roligt det är att du, kära Sparo aka. “Bittermicke”, aka.”det dygdiga aset”, tar dig tid att ställa upp i denna uppskattade intervjuserie. Jag har följt dig sedan din bloggs start och även om jag inte har hunnit med alla inlägg, är det alltid lika roligt då jag har tid att läsa dina dagliga inlägg. Mer ofta än sällan slår du huvudet på spiken och det är inte sällan som jag har svårt att hålla mig för skratt.
Tack! Självklart ställer jag upp när någon vill höra vad jag har att säga.

Du är inte den första att ”klaga” på dagliga inlägg. Nackdelen är ju att det tar tid att läsa ikapp bloggen om man inte varit inne på ett tag. Jag började med dagliga inlägg 2016 och tänkte nog inte att jag skulle orka upprätthålla takten, men jag ser en poäng i att läsarna vet att de lugnt kan surfa dit en gång per dag och alltid ha något nytt att läsa. Dock brukar jag dra ner till varannan dag på sommaren så att det landar på runt 330 inlägg per år.

Upplever du någon stress/press med att publicera dagligen, eller är det ett rent nöje? Kan du ibland uppleva att du tummar på din kvalitet enbart för att publicera dagligen?
Jag kan absolut känna stress om jag har mycket annat att stå i och/eller dåligt med uppslag. Jag skulle inte säga att kvaliteten tummas på för att jag gör dagliga inlägg, men visst är jag mer eller mindre nöjd med resultatet och kanske vore det lättare om jag bloggade mer sällan.

Dock är jag inte alltid överens med läsarna. En del inlägg jag tycker är ganska mediokra väcker stort engagemang och delas i sociala medier, medan ett inlägg jag själv är jättenöjd med kan gå obemärkt förbi.

Även om jag tror att de flesta har koll på vem du är och vad du gör, kan det ändå vara på sin plats att du ger en kortfattad presentation om dig själv - vem är “Bittermicke”? Utbildning? Jobb? Familj?
Kort presentation: Jag är 48 år, tillbakaflyttad Stockholmare som titulerar mig frilansskribent, men är väl i Ekonomibloggsverige mer känd som sparivrare, för att inte säga snåljåp. Familj har jag inte - jag har svårt att se den kvinna som skulle stå ut med mig, det gör jag ju knappt själv.

Utbildning? Inte mycket. Min enda egentliga eftergymnasiala utbildning är en kurs i ståuppkomik på Dramatiska Institutet. När en kompis var på anställningsintervju fick han höra ”Jag ser att du saknar högskoleutbildning” och svarade blixtsnabbt: ”Nej, det har jag aldrig saknat.” Så känner jag med. Det mesta lär man sig ju ändå på en arbetsplats och jag har haft åtminstone ett jobb där alla mina kollegor och företrädare gått en lång utbildning med tillhörande titel och jag tyckte inte att jag var sämre än någon annan.

För ja, jag hade riktiga jobb hela 90-talet, men till slut blev jag chef och det passade mig inte alls även om chefsbiten tog en hyfsat liten del av min arbetsdag i anspråk. Hur som helst, strax innan millennieskiftet hade jag börjat med ståuppkomik och det blev snabbt ohållbart att uppträda på kvällarna, kontorsjobba på dagarna och köra bil all övrig tid, varför jag hösten 2000 bestämde mig för att bli företagare på heltid. Där kommer snålheten in igen, med normala utgifter hade jag tvingats vänta och kanske aldrig vågat ta klivet.

Efter tio år som komiker var jag less på resorna och lät det skrivande som jag kört parallellt med artistlivet ta över. Sedan dess jobbar jag nästan helt och hållet hemifrån. Ibland blir gränsen mellan jobb och fritid flytande eftersom jag har en förmåga att alltid försöka tjäna pengar på mina hobbies, som investeringar, poker och nu också bloggen, men efter nästan två decenniers företagande är det inget jag hetsar upp mig över. Från början var jag nog mer noga med uppdelningen och att prestera på någon slags arbetstid.
 

Du talar inte så ofta om dina innehav, utan dessa brukar omnämnas mer sporadiskt. Jag har för mig att du äger Bahnhof och att du även har ägt Global Gaming, men… hur ser din portfölj ut?
Anledningen att jag inte bloggar så mycket om mina innehav är att jag tycker att andra gör det mycket bättre. Jag bloggar en del om börsen, men då sällan utifrån egna investeringar eftersom jag inte har några ambitioner att bli en förebild på området. Dessutom gör jag inte så mycket affärer. För femton år sedan gjorde jag över tusen avslut om året och kunde ibland köpa och sälja en aktie flera gånger samma dag. Nu gör jag kanske två affärer i månaden.

Jag är dessutom en rätt tråkig investerare. Global Gaming är ett av få förhoppningsbolag som nått min portfölj och se hur den förhoppningen gick! Mitt största innehav är Spiltans investmentbolagsfond och vill man läsa om den går man knappast till min blogg vare sig jag skriver om den eller inte.

Det enda sätt jag sticker ut på är att jag menar att man kan sträva efter att tajma marknaden. Jag förstår inte varför den åsikten ska vara så kontroversiell, men sällan blir börsnördar och finanstwittrare så upprörda som när någon andas att man inte måste ligga fullinvesterad på köpsidan.

IT-kraschen i början av 2000-talet klarade jag inte alls. I likhet med många andra satt jag och såg mina aktier i företag som Framfab, Icon Medialab och Adcore förvandlas till nitlotter. Finanskrisen 2007-2008 klarade jag betydligt bättre och jag är riktigt nöjd med att jag likviderade en stor del av portföljen i mars-april 2015, nästan perfekt på toppen. Idag har jag förutom likvider en del defensiva guld- och silverinnehav jag hoppas ska klara en större nedgång bättre än snittet.

"[...]Och då var jag 29 – släng dig i väggen, Farbror Fri![...]"
 

Tack för detta svar! Jag får två tankar och frågor av detta och tycker att vi delar in dessa i två frågor: 1) Tror du att de bloggare som skriver om sina innehav och förfaranden vill bli en sorts förebild? 
Det finns ekonomibloggare av alla sorter. En del är eller strävar efter att bli förebilder medan andra använder bloggen mer som dagbok och går igenom sina resultat utan att bry sig om vem som läser. Sedan är det väl en och annan som pratar siffror mest för att skryta över hur rika de är (eller låtsas vara) eller vilka bra affärer de gör. Jag tror inte att det är så vanligt bland bloggare, men på Twitter och olika börsforum ser jag ständigt folk göra en grej av att de ”bara” gått in med några hundra tusen i en liten obskyr aktie. Vill de tro att de håller på att bli nästa Aktiestins får de väl göra det, men jag tappar intresset direkt.
 

2) Är hysterin och ifrågasättandet kring glorifieringen kring att ligga fullinvesterad något som bör uppmärksammas mer? 
När det gäller pengar (men även annat) är det nyttigt att ständigt ifrågasätta sanningar, men det måste nog komma naturligt. Några väljer alltid hellre att upprepa att deras tes är allmänt erkänd och bevisad och att det råder konsensus än att kavla upp ärmarna och försöka utveckla sig själva. Och jag säger inte att det nödvändigtvis behöver vara fel att vara fullinvesterad, bara inte självklart.

Du är en sparsam människa, men jag ser dig sällan slåss på twitter eller med andra angående #sparadkrona och #snålbloggare, likt många andra. För det första vill jag säga “tack”, men vad är din ställning till den växande hysteri kring FIRE, jobba järnet - spara max och nå “pension” tidigt? 
Bra att du säger det! Jag tycker att jag slåss alldeles för mycket på Twitter. Fast just kring #sparadkrona har jag inte upplevt att det finns så mycket att bråka om. En del tycker att vi som snålar har ovärdiga liv och vi tänker nog ofta detsamma om slösarna.

Jag har inte heller upplevt FIRE som en hysteri, men visst pratas det mycket om det just nu. En del menar att det inte går att bli ekonomiskt oberoende och av någon anledning känner de ofta för att informera sin omvärld om denna slutsats. Undrar om det är många som berättar för Eliud Kipchoge att det är omöjligt att springa ett maraton under två timmar. Orka liksom ...

Jag som främst utgår ifrån utgifterna skulle vilja vända på det och säga att vem som helst kan samla ihop så mycket pengar att de egentligen inte skulle behöva jobba, bara de är villiga att rätta mun efter matsäck.

Sen har jag nog inte träffat någon människa under 60 som helt vill sluta jobba. De flesta vill bara slippa ha en chef eller tvingas gå upp klockan fem på morgonen, utan kunna jobba med något de brinner för även om det inte ger lika hög inkomst, precis som jag gjorde när jag sa upp mig från mitt trygga jobb för att bli frilansande ståuppkomiker. Och då var jag 29 – släng dig i väggen, Farbror Fri!

[...]Själv får jag inget hat[...]"
 

Du skriver mycket om politik, vilket är uppskattat. Det är ej så svårt att hitta material kan jag tänka mig… Emellertid - vad är din politiska ståndpunkt? Därtill; var är Sverige idag och vart är landet på väg?
På bloggen skriver jag bara om politik när den på ett eller annat sätt handlar om ekonomi, men mycket gör ju det. Partipolitiskt har jag ingen ståndpunkt. Ibland är jag höger, ibland vänster, och inget riksdagsparti är i närheten av att få min röst.

Att jag ändå skriver om politik är för att jag inte står ut med slöseri. Den socialdemokratiske politikern Gustav Möller lär ha sagt: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.” Jag vill i och för sig att skatterna ska sänkas rejält, men när vi nu en gång stretat ihop pengarna är det inte för att politiker ska åka taxi eller ta en time-out på Mauritius. Skatten ska gå till vård, en bättre skola och annat folket har nytta av.

Vart landet är på väg vet jag inte, men definitivt inte åt rätt håll. Jag kan inte komma på någon samhällsfunktion som blivit bättre det senaste decenniet. Kriminella gäng tar över hela områden medan politiker tillsätter utredningar och polisen snickrar ihop armband med käcka slogans av typen ”Sluta skjut”. Barn går ut skolan utan att kunna läsa eller räkna, vilket inte är så konstigt när knappt ens lärarna kan det. Det låter som ett skämt, men det är inte roligt.

Intressanta tankar och jag säger inte emot dig. Att Sverige just nu håller på att skadeskjuta sig själv till döds tror jag till och med en blind kan se och en döv höra, tyvärr. Typiskt för politiker är att de får utstå mycket hat och utspel från “förstå-sig-påare” - upplever du att även du, i din roll som bloggare och twitterprofil, oavsett diskuterat ämne, får utstå sådant? 
Hat kan vara samtidens mest överanvända ord. Politiker får utstå kritik. Ibland inte särskilt nyanserad sådan, men hat är något helt annat. Jag fattar att människor tappar tålamodet med makthavare som tar väldigt bra betalt för att ta ansvar, men som sedan viftar bort ansvaret och skyller på andra politiker eller vilken grupp som helst. I intervjuer och debatter står de och ”icke-svarar” genom att upprepa samma floskler igen och igen helt oberoende av hur frågan löd. Frågor från “vanligt folk” bryr de sig överhuvudtaget inte om. Hur många politiker interagerar med väljare i sociala medier mer än för att tacka för beröm? På sin höjd en handfull. Politikerföraktet löper åt bägge håll.

Själv får jag inget hat. Någon gång händer det att jag får personangrepp där jag får höra att jag har fult skägg eller är dum i huvudet, men det tar jag som indikatorer på att jag är rätt ute. Om man inte ens försöker komma med argument mot mina åsikter kan de inte vara helt galna. Ett annat sätt att misstänkliggöra är att utgå ifrån vem som lyssnar. Ett Twitterinlägg blir ju varken bättre eller sämre av att en kommunist eller nazist gillar det. Många sätter en ära i att inte följa eller diskutera med oliktänkande. Jag tänker att det är det säkraste sättet att inte utvecklas. Jag följer en massa twittrare vars åsikter jag nästan aldrig delar, bara de har ett öppet sinne och inte kastar epitet så fort de får mothugg.

Jag vet och har full förståelse och respekt för att du inte vill prata så mycket om din portfölj, likväl väcker den intresse, i alla fall från mig. Skulle du kunna dela med dig av dina tre viktigaste lärdomar som du har fått med dig sedan du började att investera? Vilka, när och varför?

1. Låt det ta tid. Allt ska gå så förtvivlat fort nuförtiden, men lika lite som du kan ”få superkroppen på åtta veckor” efter att ha misshandlat den med skräpmat ett helt liv kan du få superekonomi på en pisskvart. Har du för bråttom bränner du dig – oundvikligen. Ju förr du lär dig det, desto bättre.

2. Våga erkänna dina brister. Spela spel inför omgivningen om det roar dig, men om du inte är ärlig med dina investeringar lurar du bara dig själv. Ställ ”dumma” frågor när du inte förstår, och acceptera att du tänkt fel när din investering kraschar. Utvärdera dessutom vad som hänt så att du slipper göra om det.

3. Lär dig sålla. Det finns mer information att få än någonsin. Enda sättet att sålla är att hoppa ner i informationsfloden och börja simma. Fråga människor du träffar om deras jobb och bransch, lyssna på poddar om ämnen du inte kan och läs artiklar av skribenter du inte gillar. Förhoppningsvis blir du klokare och lär dig vad som är värt att lyssna på. Men våga också stänga av kanaler som inte ger något.

Allt fler tycks börja sälja kurser och på twitter finns det såväl förespråkare som motståndare till detta. Oftast är det Kavastu som får stå i skottgluggen, men det finns även andra som säljer (dyra) kurser. “Pris är vad du betalar, värde vad du får”, sägs det att Warren Buffett har sagt. Vad är din inställning till dags- eller halvdagskurser för +5000 kr? Går det att få valuta på den lilla tiden? Vad är ditt, som spararnas verkställande direktör, råd till de som vill utvecklas mer men som inte vill spendera dessa stora summor?
Jag kan inte recensera kurser jag inte gått, men om man har några miljoner i portföljen krävs det ett rätt litet frö för att det ska ge femtusen kronor i högre avkastning på några års sikt, så det kan absolut vara en bra investering. Men jag reagerade själv nyligen på en nybörjarkurs i fondsparande för 2490 kr. Det kändes som ett fult sätt att slå mynt av människors osäkerhet.

Kavastu får en del väldigt onyanserad kritik, mycket mer än exempelvis ovannämnda fondkurs. Samtidigt bjuder han in till det genom att konsekvent ducka även för uppriktiga frågor. Om den egna avkastningen är en stor del av marknadsföringen för ens produkt måste den tåla granskning. Men med det sagt, huruvida han är skriven på samma adress som sin mamma har faktiskt ingenting med vare sig hans avkastning eller kurser att göra. Lika lite som vi har att göra med åldersskillnaden mellan Micke Syding och Anna Svahn. Såga kurserna, den som vill, men lämna privatlivet utanför.

Mitt råd, både för ekonomi och annat, är att lyssna på så mycket och så många som möjligt, så förutsättningslöst som möjligt. Särskilt det sista tycker jag är viktigt. Det går att leva ett helt liv där man försöker få sina åsikter bekräftade istället för att utmana dem. Det är hårt att inse att man tänkt fel, mycket lättare att intala sig själv att man har rätt.

Skulle du kunna tänka dig att ha en #sparkurs som enbart kostar lika mycket som de utgifter som du får ta genom att hyra lokal, köpa kaffe et cetera? Varför/varför inte?
Jag skulle överhuvudtaget inte kunna tänka mig att ha en sparkurs. Möjligen hålla föredrag för att ge folk inspiration på sparområdet, men min nivå av sparande är inte för alla och jag vill inte låtsas det bara för att tjäna pengar.

För då kommer vi till din verkliga fråga. Jag jobbar inte gratis och tror inte att jag skulle göra det om jag så vore miljardär. Om det inte handlar om välgörenhet för en god sak, men löpande arbete tycker jag kräver ersättning. Det handlar om respekt för min egen tid.

Vi börjar närma oss slutet på denna mycket fylliga intervju, men innan vi gör det vill jag fråga dig vad som är ditt mål med dina investeringar och var du tror dig vara om tio år (vad gör du? Var är du? Et cetera)? 
Jag har aldrig haft något specifikt mål med mina investeringar mer än att tjäna så mycket pengar jag kan utan att ta onödiga risker eller tumma på min egen moral.

Om tio år bor jag i ett ganska litet hus på en naturskön plats utanför Sverige. Där skriver jag romaner och odlar såväl grödor som intressen. Inte minst driver jag en biodling. Eller också gör jag något helt annat.