Ekonomin är riggad för att banken ska lura dig

Nej, det är inte jag som satt den rubriken, utan det är Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet som så gjort. Återkommande läsare vet att jag vid ett fåtal gånger tidigare har skrivit av mig efter att ha läst vad nämnda med kollegor skriver om. Jag vill förtydliga några punkter innan jag fortskrider.

• Jag är väl medveten om att jag egentligen inte bör reagera, men då jag har såväl tid som energi väljer jag att göra det.
• Jag uppskattar att det finns medier som förespråkar alla samhällsklasser, såsom att Dagens Industri mer troligt företräder de som är mer benägna att rösta blått än rött, medan vice versa är gällande för Aftonbladet. Vad jag dock är emot är när det inte ges en nyanserad skildring, eller där det är så tondövt, tonlöst och så… Donald Trump:igt.
• Jag vet att jag är fast i min bubbla, om än att jag dagligen gör vad jag kan för att läsa, lyssna till och titta på olika medier och källor i syfte att skapa mig en sådan bred och nyanserad bild som möjligt.
• Jag är, såklart, även såväl medvetet som undermedvetet påverkad av mitt liv, mina nära och kära samt utifrån min allmänna vardag.
• Jag är också medveten om att det oftast tycks vara modus operandi att jaga klick och lågt hängande frukter. Gud förbjude att problematisera och ge olika nyanserade tolkningar för händelse/resultat X.  

Typiskt för en ledartext är att klanka ned på X ämne som det skrivs om. En ledares uppgift är mer att visa hur fel Y och Z är och hur dumma och korkade ledare M och N är som inte gör något åt den hemska situationen. Beträffande lösningar, eller insikter om sina egna tillkortakommanden ges inte plats; ska inte ges plats. Som du märker är det på exakt samma sätt som Donald Trump, men också de som till mångt och mycket, om än ej till kroppsform, följer nämndas strategi och applicerar densamma; ”Titta hur hemskt det blivit när de har fått styra! Titta hur fel allt blivit! Titta er omkring och förfäras! Jag lovar er att om jag kommer till makten så kommer det bli ändring!” Sällan är det någon ur folkmassan som ställer frågan ”hur”, eller ”när” samt ”varför”. Istället väljer de att lita på en som om inte har, så åtminstone tycks ha en stark röst samt besitta den kompetens som erfordras. 

Givet Lindbergs senaste ledartext finns mycket att bocka av och all eloge till nämnda för en på det sättet välskriven text. Låt mig (oss?) bortse från att det är en ledartext och istället bemöta den med några frågor.

Jag har tidigare skrivit om flera av de punkter jag nedan räknar upp. För det första; banker är företag, företag skapta och drivna för att gå med vinst. Bankerna, med dess aktieägare, tar en risk med att låna ut pengar och för den risken önskar de en avkastning. Om det vill sig illa kan det nämligen bli rätt så mycket skit som träffar fläkten. Detta har hänt tidigare och kommer, med all sannolikhet, att hända igen. 

Bankerna har gynnats av snabba och kraftigt stigande räntor. Såklart gynnar det deras respektive räntenetton under ett par, tre år, men därefter kommer tillväxten att avta för att därefter minska givet att räntorna successivt minskar. Jag kan ha missat något, men har någon ett minne av att Lindberg ömkade sig över alla oss bankaktieägare under eran med låga och negativa räntor? Trodde väl inte det heller. Skev bild? Enkelspårig? Tunnelseende? Synonymerna är många, valfriheten stor.

Lindberg kommer in på att det råder en avsaknad om konkurrens, men när jag synar bankernas rapporter tycker jag mig se att det snarare tycks finnas bevis om motsatsen. När nämndas bolånemarginaler studeras är det inte direkt ordet ”monopol” som framkommer i mitt sinne. Kanske ser och tolkar jag fel?

Beträffande banker och deras ”övervinster” skrev jag en lite längre text, Blodsugare, om för bara ett par veckor sedan. Läs gärna den om du önskar ett något mer utförligt resonemang. 

Är bankerna onda? Nej, de har en affärsmodell i syfte att generera vinster och det är upp till alla och envar om de vill besöka ett kontor, eller en hemsida, och teckna ett lån. Ingen av bankerna, eller politikerna tvingar dig. Ska bankerna, och därmed alla aktieägare, ha ”betalt” för den risk de tar med att låna ut pengar? Absolut! Sker det då och då skevheter i ränteutveckling? Ja, för lika skev som de senaste två årens uppgång har varit, lika skev var nedgången från finanskrisen och fram till 2021. Studeras istället en mycket längre tidsperiod kan ett mer jämnare snitt hittas och följaktligen kan konstateras att det har funnits tider då bankerna varit förlorare respektive vinnare. Visst, ta bort bankerna, eller ”straffa” dem och vi kommer se hur tillväxten för AB Sverige avtar, för att inte nämna hur död bostadsmarknaden kommer att bli. 

Lindberg fortsätter sin ledartext med att lyfta fram filmen Breaking Social och ställer den retoriska frågan: hur kom vi till det här/den värld vi idag har och lever i? En värld där klassklyftor finns et cetera. Frågan är inget annat än adekvat och jag delar Lindbergs önskan om ett samhälle med få och då låga klassklyftor, likväl är det inte som så att de aldrig har funnits. Skillnad mellan människor har alltid funnits, vilket jag lyfte fram i recensionen om The Dawn of Everything. 

Har skillnaden inte berott på pengar har det istället varit allt från att person X sprang lite snabbare än alla andra, eller att person N hade bättre ´verktyg, vapen eller dylikt relativt alla andra och således hade fler ”följare”. Jag tror inte att människan någonsin levt i ett totalt egalitärt samhälle. Kanske har jag fel?

Det som Lindberg ej nämner, eller kanske inte vill veta av, är att klassklyftorna ökar för att pengar föder pengar. Ett annat sätt för att beskriva fenomenet är ränta-på-ränta. Låt den magin råda i flera generationer och de rika kommer bli rikare, medan de mindre bemedlade blir än mindre bemedlade. Utvecklingen späs på under lågkonjunkturer, vilket inte är annat än hemskt. Emellertid är det ett faktum. 

Istället för att gråta ut, eller beklaga sig kanske alla och envar borde, i den mån de kan, se till att göra sig så oberoende som möjligt av staten och dess bidrag. Långt ifrån alla kommer kunna skapa sig ett fuck-offkapital, men att inte ens försöka och göra så mycket som möjligt är som att lämna Walk Over.

”Svaret är att vår ekonomi bygger på en myt. Vi får lära oss att om vi arbetar hårt, anstränger oss i skolan och följer samhällets regler så kommer vi att lyckas. Men i praktiken är motsatsen sann”, skriver Lindberg. Är detta verkligen fallet? Är det inte som så att det fel många gör är att de studerar och skaffar sig ett jobb, eller skaffar sig ett jobb innan att först ha studerat, men därefter inte bemödar sig att spara för eventuella bistrare tider? Är det inte där källan till många av dagens klassklyftor finns? Torde då inte botemedlet vara mer privatekonomi i skolan – ett ämne jag flera gånger återkommit till.

Kommer mer privatekonomi i skolan lösa alla problem? Nej, verkligen inte, men det är ett bra, första steg att ta. 

Nyans är mycket att efterfråga idag, oavsett vilket medium som läses eller lyssnas till; oavsett vilken avsändaren är. Kanske vore även det ett bra steg att ta för att på det sättet ge den breda (folk)massan så bred reflektionsbas som möjligt?