Ett stort behov betyder inte nödvändigtvis $$$ "här och nu"
Jag tror vi är många som vet att det finns stora eftersatsningar inom infrastruktur oavsett om det gäller järnväg eller vägnät. I flera länder gäller detta inom vatten och avlopp, det vill säga vatteninfrastruktur. Vi i Sverige och västvärlden i allmänhet tar tillgång till drickbart vatten via kranen som något självklart, men som i mycket är det lätt att fastna i ett låst perspektiv där man enbart utgår från sig själv, sina förutsättningar, det samhälle som man verkar och bor i et cetera. Bara för att just du har det på ett sätt, betyder inte det att alla andra har på ett exakt detsamma.
I flera år har jag tänkt att kritisk vatteninfrastruktur borde vara en bra investering givet att den är så eftersatt, däribland min investering i franska Veolia. Som nog ingen har missat har många av världen länder, inte minst i väst, ökat sina skulder i såväl absoluta som relativa tal. Pandemi, upprustning, handelskonflikter är bara några få av flera axplock. Den åldrande, likväl minskade, befolkningen i kombination med att framför allt unga har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden har skapat problem att få ihop den matematiska ekvationen för staters skatteintäkter i relation till dess utgifter och hur de ska prioriteras. Vissa saker har fått prioriteras framför andra och vatteninfrastruktur tycks ha placerats i sistnämnda fack. Notera att jag här talar i mer generella termer och att det såklart finns länder och fall där det inte är gällande.
Det är inte svårt att hitta uppskattningar över hur mycket som behöver investeras i världens vatteninfrastruktur. World Economic Forum uppskattade i slutet av 2025 det globala investeringsgapet till hela 6,5 biljoner euro fram till 2040. Intuitivt tänker man som investerare att ”det här vill jag vara med på - vilka bolag bedöms vara vinnare? Ge mig aktietickern och jag går all in!” Tanken är klok, men är det något som jag allt mer har kommit att erfara är det att det finns ett gap mellan behov och satsningar/investeringar.
Det är som sagt lätt att förväxla ett investeringsbehov med en investeringsmöjlighet. Att världens vattennät behöver moderniseras är knappast kontroversiellt och stärks förutom av ovan nämnda källa även av World Health Organizations rapport från 2026, men det betyder inte att orderböckerna fylls i morgon eller ens i övermorgon. Kommuner, delstater och länder kan skjuta upp projekt, dela upp investeringar över längre tid eller helt enkelt prioritera fysisk och/eller digitalt försvar, sjukvård och energisystem före vattenledningar. För den som äger bolagen som levererar pumpar, ventiler och reningsutrustning kan det innebära flera år av väntan innan den underliggande tesen faktiskt börjar synas i resultaten. Förvisso inte fullt ut korrekt, men det blir lite som ”operationen lyckades, men patient dog”.
Därför blir alternativkostnaden viktig. Kapital som binds i ett tema som ”rimligen borde fungera” är kapital som inte arbetar någon annanstans. Om vatteninfrastruktur levererar en medioker avkastning under fem–sju år medan börsen i stort fortsätter uppåt har vi som valt att investera betalat ett högt pris för att ha haft rätt för tidigt. I investeringar räcker det sällan att ha rätt om vad som kommer att hända – man behöver också ha en rimlig uppfattning om när det sker. Visst kan man tänka ”jag gör det nu för jag ska inte ha pengarna på femtioelva år”, men detta till trots blir likväl alternativavkastningen viktig, för det finns en sannolikhet att denna kommer vara bättre om ”vatten-caset” drar ut allt för långt på tiden.
Det betyder inte att jag avfärdar vatten som investeringstema. Tvärtom tror jag att behovet är både reellt och växande. Däremot har jag blivit mer försiktig med megatrender där behovet är uppenbart, men tidpunkten för när pengarna faktiskt börjar spenderas är betydligt mer osäker. Vidare blir jag även restriktiv då det tydliga temat har varit aktuellt under en sådan lång tid, men att det trots det sker lite verkstad, för när det kommer till kritan är det inte behovet som betalar avkastningen.
Bolag såsom Xylem, Sulzer och Georg Fischer har med stor sannolikhet bra tider framför sig, men när de verkligen kan börja skörda på de eftersatta infrastruktursatsningarna återstår att se. Kanske måste det till att alla och envar får se och uppleva effekterna av de svaga satsningar som har genomförts á ”ur sikte, ur sinne” innan de dammar av högafflarna och tänder facklorna med följden att politiker och beslutsfattare agerar?