"Jag vill inte vara orolig"

I måndags, den 21 september, släppte ”Djurvaenn” (Leonard Zetterberg) ett nytt avsnitt av sin podcast Veckans Trade, där även Jakob Stjernberg ännu en gång gästade. Jag finner det lika roligt som intressant av att se hur de ständigt utvecklas och än mer finner jag det bra att de är och förblir ödmjuka, för vad om inte det är viktigt för att ständigt kunna utvecklas? Utan en ödmjukhet inför sina egna tillkortakommanden minskar sannolikheten för att man kommer att kunna utveckla sig själv och därmed även sin strategi och i långa loppet betyder det att man mer kommer vara beroende av tur och tillfälligheter än något annat för att uppnå en god avkastning.

I avsnittet sade Zetterberg att en sorts inre drift är att ”jag vill slippa behöva vara orolig”. På det temat har jag tidigare skrivit ett, eller till och med ett par, inlägg, men jag finner det värt att ännu en gång accentuera det då det är viktigt att syna sig själv och sina begär, eller önskningar om det begreppet hellre önskas.

När jag tänker tillbaka på tider då jag har känt mer eller mindre ingen oro, i alla fall inte vad jag minns, är när jag var mycket ung. Kanske känner du igen dig i hur barndomen och de tidiga ungdomsåren var en sorts ”walk in the park”? Mor och far fixade mat, tvättade dina kläder och såg till att ha översikt över din kalender med allt från söndagsstekar med farmor och farfar via träningar till tid hos frisören. Med risk för att det slår fel var de en sorts utopi av de AI-agenter som kanske kommer att vara hos oss snarare än senare.

Absolut hade vi bekymmer och oro i våra unga år, med allt från ett läxförhör till om vi skulle våga fråga chans på just den tjejen/killen, men relativt de som vi har i vuxen ålder är de att betrakta som tämligen lätta. Det förtar inte hur vi kände där och då, likväl är faktum faktum. 

När jag började att bygga min portfölj var det för att skapa mig en position där jag inte bara kan äga min egen tid, utan också där jag ska känna mer eller mindre ingen som helst oro, i alla fall inte för de ekonomiska spörsmålen. Ja, du hör hur naivt det låter, men likväl var det en tanke som fanns hos mig. Huruvida jag har blivit klokare, eller mindre dum, vet jag inte, men med åren har jag allt mer kommit att inse att den där oron alltid kommer att finnas där. 

Antigen är vi orolig för att vi inte har ”tillräckligt” med kapital eller så är vi oroliga för att förlora det när det väl har nåtts. Den oron tror jag är svårt att komma ifrån. Förvisso kan den minska i takt med att 5 miljoner blir 10, som blir 15 och sedan 20, men oron för risken av förlust, att något ska hända eller, rent krasst, hur de kan investeras på ett klokt sätt så att man har möjlighet att få pengarna att växa till en sådan låg risk som möjligt, kommer högst sannolikt alltid att finnas där.

Jag har inget svar på hur man kan och ska handskas med detta, men för mig har dels insikt, dels acceptans á kognitiv beteendeterapi alternativt sinnesrobönens "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden” varit tacksamma att återkomma till. Oron är också grunden till att vi aldrig blir förslappade; den får att oss att tänka, agera et cetera. Precis som ett mynt har två sidor skall således oro inte ses som något ont eller dåligt.

En tanke som jag ofta återkommer till är om jag skulle vilja leva ett liv utan en viss grad av oro, nervositet med mera. Om nämnda nu är grunden för att vi är, så att säga, ”på alerten”, betyder det att ingen oro är detsamma som att försätta sig i en position där risken för negativ utveckling är synnerligen hög. Hur kan jag uppskatta glädje om det inte finns sorg? Hur kan jag uppskatta solsken om det inte finns mulna moln och regn? Hur kan jag framgång om det inte finns motgång?

Jag vet inte om du blev något klokare av detta inlägg, men jag ber om och uppmuntrar till att slå sig fri från (den naiva) tanken att ett liv fritt från oro; en permanent bekymmersfri situation högst sannolikt aldrig kommer att uppnås. 

Jag uppskattar inte oron, men jag anstränger mig för att inse tillika acceptera dess existens och därmed använda den på ett konstruktivt sätt. Antingen låter jag den äga mig, eller jag den.