”Miljardärernas fel”

Jag tror att vi var många som i veckan valde att lyssna på Nooshi Dadgostar insats i Framgångspodden. Vissa gjorde det för att de ser henne som en bra ledare och en adekvat representant för deras åsikter och därmed för det Sverige som de önskar se, andra – dit jag själv sällar mig – för att lyssna till ”fiendens” åsikter och motiv för att se om de slår hål på de som jag själv har. Jag är inte politiskt sakkunnig och kan inte så mycket om hur ett land ska styras, men jag tror mig kunna ett och annat om ekonomi och därmed vill jag höra vad såväl det ena som det andra blocket har att säga i frågan. 

Det finns mycket som jag inte vet och kanske har jag fel när jag inbillar mig att jag nog skulle kunna ta en diskussion med Nooshi om detta kära ämne utan att jag skulle gå därifrån med byxorna nere och ett nesligt ansiktsuttryck. Kanske har jag rätt, kanske har jag fel och svaret tror jag för alltid kommer att sväva i en ovisshet, för sannolikheten att jag skulle få nöjet att prata med henne är tämligen låg – lägre än partiets stöd i opinionsmätningar.

Nu är Framgångspodden inte en renodlad ekonomipodd och därmed har jag förståelse för att Alexander Pärleros håller nivån relativt enkel, men jag hade både hoppats på samt förväntat mig lite fler följdfrågor på de öppna mål som Vänsterpartiets ledare öppnade upp för via sina ofullständiga svar. När Pärleros frågar om hur man ska komma till bukt med Sveriges stora problem med bidragsfusk svarar Nooshi med att de är de mest förmögna i landet som får mest. Såklart syftar hon på avdrag i dess allmänhet, men de för ROT- RUT- och ränteavdragen i synnerhet. Låt oss hoppas över diskussionen om skillnaden mellan bidrag och avdrag och fokusera på hur flera av sistnämnda har den inneboende funktionen att de skapar arbeten. Jag kan välja att renovera min badrum – inte för att jag behöver eller måste, utan enbart för att jag vill ha det snyggare - och då jag inte är särdeles praktisk av mig, väljer jag att anlita en firma. Jag hade inte gjort det om jag inte hade kunnat nyttja ROT.

Man kan diskutera i evinnerligheter om bidrag och avdrag, dess nivåer, satser och så vidare, men oavsett kommer man landa i att avdrag för att köpa tjänster betyder en ökad arbetsaktivitet. Ju högre efterfrågan, desto fler kommer att anställas. Anställda erhåller lön och på den dras skatter och sociala avgifter till AB Sverige. Därefter står det löntagaren fritt att efter eget tycke och smak disponera pengarna. Då de flesta inte är som du och jag, det vill säga sparar och investerar en stor procentuell del av vår inkomst, bör konsumtion av såväl varor som produkter och tjänster öka. Ergo ett steg mot en stark konjunktur och därmed ett starkt AB Sverige.

Denna matematik förekom inte hos Nooshi och inte heller gjorde Pärleros något för att trigga den. Inte heller kom han med relevanta följdfrågor när det talades om miljardärskatter i Norge och att Nooshi med kamrater önskar inför detsamma i Sverige. Enligt partiledaren har den norska ekonomin inte drabbats av de, enligt henne få, rika som har flytt landet på grund av skattetekniska skäl. Jag undrar om det beror på att vårt grannland har en viss fond vars prefix är ”olje”? Mellan tummen och pekfingret skulle ett upplösande och sedan distribuerande av nämnda leda till att var och en av alla norrbaggar får 3-4 miljoner norska kronor vardera. Sagt med andra ord har Norge, i alla fall nu och för tillfället, medel att överleva lägre skatteintäkter. Har Sverige samma utgångsläge? Nej.

På temat Norge kom Nooshi även in på karensavdraget. I Norge finns inget sådant och här betalar arbetsgivaren sjuklön de första 16 dagarna och därefter tar staten över. Jag tror inte det krävs en examen i raketforskning för att förstå varför landet har en högre sjukfrånvaro än många jämförbara länder. Norge ligger ofta kring cirka 6–7 % sjukfrånvaro, vilket motsvarar ungefär 12–16 sjukdagar per person och år. Detta är högre än exempelvis Sverige. När den ekonomiska kostnaden i praktiken är noll från dag ett sänks tröskeln för frånvaro, inte bara när man är sjuk, utan även i gränsfallen där man i andra system hade arbetat.

Arbetare som är hemma betyder lägre produktivitet. Lägre produktivitet drabbar arbetsgivaren och i det längre perspektivet landet. Detta perspektiv berördes dock inte i intervjun.

Det finns fler saker som kommer upp i intervjun, men att diskutera dem alla skulle kräva sin bok och någon sådan har jag inte lust att skriva. Jag noterar dock att Vänsterpartiet fortsätter att komma med populistiska lösningar på komplexa problem och att döma av all kommunikation har de inte applicerat second level thinking. Jag kan ha fel och för detta är jag lika öppen som ödmjuk, men skulle Vänsterpartiet få någon som helst makt efter valet ser jag en stor risk för att AB Sverige kommer att bli en förlorare. Allt är nämligen inte ”miljardärernas fel”, vilket var Nooshis kontenta av sakernas tillstånd.