Du har ju inte störst könsorgan på savannen!

Någon gång i livet har vi nog alla velat, eller än vill bli, bäst. Bäst på att kissa längst, bäst på att kasta räv eller bäst på rapa högst och längst. Ju yngre vi är, desto större sannolikhet för detta mindset; att vilja bli och vara bäst. Att vi har denna inneboende drift är ett biologiskt arv. Under de tider som vi levde och verkade på savannen var det den starkaste och snabbaste som de flesta i flocken sökte sig till då dessa ökade sannolikheten för överlevand – hjärnans främsta och viktigaste fokus. I de fall då det istället var vet- och klokskap som var essentiella för överlevnad, var det till dessa som flocken sökte sig. I människans tidiga historia var det främst fysiska förmågor som premierades, medan det med åren och fram till idag har blivit mer varierat och diversifierat. 

Dock kvarstår faktum att vi – människan – som grupp/flock söker oss till de som vi bedömer som de främsta och bästa. Undermedvetet intalar sig hjärnan att vi har störst möjlighet till överlevnad genom att vara dels nära, dels apa efter dem. Warren Buffett har idag en förmögenhet som många enbart vågar drömma om och när vi ser den tänker vi, framför allt undermedvetet, att han måste ha gjort något bra; något unikt. Med alla pengar är hans sannolikhet för att överleva (mat, hyra och skydd) alla möjliga tänkbara kriser tämligen höga. Ergo: kopiera och apa efter.

På många sätt och vis är detta bra, men risken är också att vi utsätter oss för ackumulationsstress, som jag skriver om i min första bok Börspsykologi. Framför allt undermedvetet riskerar vi att påverkas så mycket att vi tappar fokus på vad vem vi själva är, vill och kan uppnå. Istället börjar vi jämföra oss med allt och alla. Jag vill vara som hen i investeringar, hen i fysisk aktivitet och hen i köket. Vidare vill jag ha hens näsa för dofter samt hens tunga för smaker och så vidare. Vi skapar oss således ett Frankensteins monster och om det inte redan har blivit uppenbart, är detta en omöjlighet. 

Vi tappar således fokus på oss själva och just vår inneboende och genuina vilja när vi jämför oss med allt och alla. Dessutom ökar sannolikheten för att vi kommer tappa såväl självkänsla som självförtroende när vi alltid jämför oss med de som vi anser vara de bästa. Inte har det blivit bättre eller lättare med de sociala mediernas framväxt, snarare tvärtom. Vi öppnar en app, eller om vi går in på mediet via datorn, och ser hur bra och förträffliga alla och envar är och direkt sänder vår hjärna oss signalen; du är inte bra nog; du duger inte; du är värdelös. Efter lite reflekterande och tänkande ökar dock sannolikheten att vi kan se och tänka på ett allt mer nyanserat sätt, men för många hinns inte den aktiviteten att sättas igång. 

I takt med att börsen går starkt börjar alla och ingen att posta grafer på ständigt nya ATH:s och absolut gläds jag med dem, för i nio av tio fall ligger mycket tid och energi bakom siffrorna. Emellertid anstränger jag mig för att inte låta mig ryckas med genom att till exempel kopiera deras portföljer. Axel har sin strategi och sin risktolerans, Amanda sina. Därtill har de högst sannolikt olika mål och ambitioner, vilket påverkar hur de väljer att investera. Som bekant finns det lika många strategier som det finns investerare.

Mitt mål är inte att få guldmedalj för störst könsorgan på savannen, ty jag är inte ute efter flockens gunst och applåder. Såklart är det roligt att bli uppmärksammad, men det är mer en bieffekt än något annat och om du inte själv redan har uppmärksammat fenomenet är det över fortare än kvickt. Det som är hajp nu, är glömt om blott ett par minuter, timmar eller dagar. Han eller hon som hade världens blickar på sig igår, är hos många idag redan glömd.

Fokus för mig är istället att få kapitalet att växa till en låg risk samtidigt som utdelningarna förökar sig. Jag kommer inte bli den mest förmögna. Jag kommer inte att uppnå en förmögenhet som låter mig köpa en karibisk ö och en lyxyacht att ta mig dit. Jag kommer inte att sitta på ett fik klädd och utsmyckad för summor långt över en genomsnittlig årslön. Vad jag dock kommer att uppnå är ett liv och en tillvaro där jag kommer att kunna äga min tid och vara trygg. 

Jag har redan uppnått och siktar på att enbart stärka ”enough”. Vad som är ”enough” för mig är inte nödvändigtvis detsamma för dig eller någon annan. Därmed är det viktigt att du 1) stipulerar med målet är och 2) börjar jobba mentalt med hur du ska ta dig dit och hur du ska förmå dig att väl kommen, inte drabbas av den ständigt flyttande mållinjen, eller gud förbjude hybris. 

Betänk att det alltid kommer att finnas en större fisk därute, eller som Munger säger: ”someone will always be getting richer faster than you. This is no great tragedy.”

Jag vet inte för vilken gång i ordningen – femtioelfte? - som jag parafraserar och hänvisar till Morgan Housels skildring från The Pshycology of Money om Kurt Vonneguts och Joseph Heller, men då jag finner den så talade gör jag det ännu en gång: 

”At a party given by a billionaire on Shelter Island, Kurt Vonnegut informs his pal, Joseph Heller, that their host, a hedge fund manager, had made more money in a single day than Heller had earned from his wildly popular novel Catch-22 over its whole history. Heller responds, “Yes, but I have something he will never have … enough.” Enough. I was stunned by the simple eloquence of that word—stunned for two reasons: first, because I have been given so much in my own life and, second, because Joseph Heller couldn’t have been more accurate. For a critical element of our society, including many of the wealthiest and most powerful among us, there seems to be no limit today on what enough entails.”

Vilken drömsk tillvaro, eller hur? Att dels vara trygg och äga sin tid, dels inte känna något behov eller ens önskan om att skylta med det för alla och envar. Bara vara med de nära och kära och vara närvarande. Rampljuset lockar säkert många, men jag tar hellre en bit pannkakstårta i trädgårdslandet iklädd annat än kläder från Louis Vuitton samt Hermés och gällande porslinet är det inte Ostinida eller Flora Danica. 

Två steg framåt, ett steg bakåt. Fokus på att snarare inte gå fel, än att gå rätt. Och när någon säger att jag inte har störst könsorgan på savannen kommer mitt svar vara tämligen enkelt och rakt: ”Jag vet och vet du vad? Jag bryr mig inte. Med handen på hjärtat bryr jag mig mer om varför du känner ett behov att yttra en sådan självklar sak än att det är ett faktum. Vill du istället för att prata om storleken på mitt könsorgan prata om dig, för jag tror att det kan vara mer givande, utvecklat och därmed viktigt för dig.”