När alla vet att alla vet

Innan vi ger oss an dagens inlägg vill jag passa på att nämna att mitt förlag nu kör den sedvanliga bokrean – densamma som du snart också kommer att se på Adlibris, Bokus med flera. Mer eller mindre alla av mina böcker är med på REA:n. Till exempel är det cirka 60 % rabatt på mina böcker om börspsykologi, men också på min senaste Vem är Warren – Börskrascher, Riskhantering och Kapital. 

När alla vet att alla vet är det få som inte räknar med något annat än att allt är perfekt prissatt och det reella och faktiska utfallet kommer att mötas av en gäspning, på sin höjd en kort nick, för att fysiskt manifestera att man hade rätt. Tanken, eller mer korrekt: idén, att alla vet att alla vet är något som jag tror många har blivit lurande in till, inte minst alla vi som sparar och investerar. Kronförstärkningens effekt på verkstads- och industribolagens marginaler kan vara ett exempel, medan att TACO är legio är ett annat. Alla ”vet” detta och alla ”vet” att alla ”vet” det. På det temat har jag läst en intressant bok från Steven Pinker (2025), psykolog och hyllad (populär)vetenskaplig författare, vars titel är When Everyone Knows That Everyone Knows…

Boken kretsar kring ett till synes enkelt men psykologiskt explosivt fenomen: skillnaden mellan att många vet något och att alla vet att alla vet det. Pinker kallar detta för skillnaden mellan delad kunskap (eller ömsesidig kunskap) och gemensam kunskap. Delad kunskap innebär att flera individer känner till samma sak, men utan säkerhet om att andra också känner till den. Gemensam kunskap uppstår först när insikten blir offentlig och cirkulär – när alla vet att alla andra vet, och vet att de vet att de vet, i en nästan oändlig tankeloop. Pinker menar att denna övergång ofta är avgörande för social samordning och kan förklara allt från politiska revolutioner till finansiella bubblor och krascher.

Översätter vi det till börsen är detta en närmast perfekt modell för hur Mr. Market resonerar kring det klassiska påståendet att “allt redan är inprisat”. Många analytiker kan sitta med samma information om ett bolag – marginalpress, svag orderingång eller en ny och förödande megatrend á Weight Watchers – men aktiekursen reagerar inte nödvändigtvis med att gå ned. Det beror på att informationen visserligen är spridd, men inte uppnått statusen gemensam kunskap. Marknaden befinner sig då i ett slags psykologiskt limbo där investerare misstänker att andra ser samma risker, men inte vågar agera eftersom de inte vet om övriga tänker likadant. Pinker beskriver hur detta kan skapa så kallad ”pluralistisk ignorans”, där individer tror att de är ensamma om sina tvivel trots att många delar dem.

Här blir H.C. Andersens saga om Kejsarens nya kläder en tacksam metafor. I berättelsen ser alla, som bekant (!?...), att kejsaren är naken, men ingen vågar säga det eftersom de inte vet om andra ser samma sak. När det lilla barnet till slut ropar sanningen förändras inte informationen – alla visste redan, men den blir gemensam kunskap. Resultatet blir att illusionen kollapsar omedelbart. Pinker använder just detta exempel för att visa hur samhällen och maktstrukturer kan bestå så länge tvivel är privata (ömsesidiga), men falla snabbt när de blir offentliga (gemensamma). Således gör till exempel högt uppsatta politiker, såsom Putin, allt i sin makt att slå ned alla som vill göra sin röst hörd. Jag tror att ”alla” i Sovjetunionen(!) vet att korruption är legio, men då detta inte är uttalat, stannar den delade kunskapen vid ömsesidig kunskap och är därmed inte en gemensam sådan. 

På börsen motsvaras barnet ofta av en vinstvarning, en plötslig makrohändelse eller en vd-kommentar som gör att investerare inser att “alla andra också ser problemet”. Då kan en aktie falla dramatiskt, trots att nyheten egentligen inte är ny á Betsson. Den omvända processen förklarar även spekulativa bubblor. 

”I praktiken kan marknaden vara effektiv när det gäller information, men ineffektiv när det gäller kunskap om andras kunskap.”

När jag läste på kring boken kom en intressant analogi upp och jag fann den så passande att jag vill dela den här. 1987 hade Saturday Nigh Live en sketch av ett frågesportprogram. Sketchen bygger på att publiken, karaktärerna och tittarna gradvis förstår något uppenbart som ingen riktigt säger högt. Programledaren, i detta fall Steve Martin, ställer frågor såsom ”vem skrev Vredens druvor?” och här vet alla att rätt svar är John Steinbeck, men det blir fel när det svaret ges. Såhär håller det på tills de tävlande inser att de rätta svaren grundar sig på vad highschoolelever har svarat – deras svar har blivit facit. För att förenkla kan vi låtsats att alla highschoolelever tror att Benjamin Franklin skrev självständighetsförklaringen och när programledaren ställer denna fråga och en tävlande svarar ”(bland andra) George Washington” blir det fel, för ”facit” är vad de unga har svarat. 

Humorn uppstår i glappet mellan vad alla egentligen förstår och vad som öppet erkänns. Den typen av kollektiv låtsaslek är i grunden samma fenomen som Pinker beskriver, nämligen sociala situationer där människor upprätthåller en illusion eftersom det saknas gemensam kunskap om att illusionen är just en illusion. När någon i sketchen slutligen bryter tystnaden faller hela konstruktionen och det är exakt samma plötsliga koordination som kan ske i marknadsreaktioner.

Detta ger ett nyanserat perspektiv på tesen att marknaden alltid är effektiv. I praktiken kan marknaden vara effektiv när det gäller information, men ineffektiv när det gäller kunskap om andras kunskap. Investerare kan alltså veta att en aktie är övervärderad men ändå fortsätta köpa, eftersom de tror att andra kommer fortsätta göra det. Den verkliga kursrörelsen uppstår först när marknaden inte bara vet, utan vet att den vet.

Nästa gång någon säger att en nyhet redan är inprisad kan man ställa Pinkers följdfråga: Är informationen verkligen gemensam kunskap, eller bara något som många misstänker att andra också funderar på? Skillnaden kan vara hela avståndet mellan en stabil kursgraf och en dramatisk börsrörelse och precis som i Andersens saga om ankungen krävs ibland bara en enda röst som säger det uppenbara för att hela marknaden ska inse att den stått där, symboliskt naken, hela tiden.

Jag har förvisso inte sett hela intervjun, men är du intresserad av att förkovra dig mer kring Pinkers tankar och slutsatser kan denna cirka en timma långa intervju tillika genomgång om boken kanske vara av intresse?