Omfamna tekniken, eller…

Vid minst femtioelva gånger har jag berättat att jag uppskattar att förkovra mig inom idé- och kulturhistoria. Kan även ett mer renodlat ekonomiskt lager adderas finner jag det som en treenighet i paritet med Zeldas ”Triforce” – eller kristendomens – dito. Rätt läst och rätt tolkad kan historien lära oss mycket, såsom att den inte tenderar att bokstavligt återupprepa sig, utan att det mer är människan som så gör. 

När jag lär ut historia brukar jag lyfta fram såväl struktur- som aktörsperspektiv, men också brukar jag försöka visa de mycket, mycket långa tillika breda penseldragen som vårt släkte har målat i flera tusen år. Det är framför allt tre essentiella hållplatser som jag brukar göra.

• Den sumeriska kilskriften från cirka 5000 f.kr.
• Boktryckarkonsten från mitten av 1400-talet
• Internet i var mans hem under mitten av 1990-talet

Innan skriftspråket uppfanns var det oftast de äldsta, men längts erfarenhet, som sågs som gruppens, stammens, byns och så vidare kloka. Det var dessa man skulle lyssna till och följa. Erfarenheter och kunskaps spreds verbalt, inte sällan vid lägerelden. Att som ung och vetgirig få en makt modell större var svårt och i många fall högst omöjligt. De äldre var ofta som en sorts präst, shaman eller dylikt; den kloka som gav råd med mera till hövdingen, som var något yngre och hade en roll att exekvera – inte sällan i tumult och krig. Dessa arketyper återfinns från vårt första steg och fram till idag om du är beredd att titta länge och noggrant. Bakom varje ”krigare”, såsom Donald Trump, står en präst, vilket i detta fall tycks vara Peter Thiel. Detta är bara ett av flera exempel.

Med skriftspråket kom modellen att utsättas för press, men i och med att det var ytterst få som var läs- och skrivkunniga kom det gamla systemet; den gamla modellen att vara tämligen robust, men absolut fanns nu möjlighet för yngre att bli mer bildade och med det konkurrera med de äldsta. Det skulle dock dröja tills boktryckarkonsten evolutionerade spridningen av kunskap på allvar. När böcker kunde mångfaldigas till en bråkdel av den tidigare kostnaden (notera dock att priset för ett tryckt alster vid början av tryckpressens införande var H.Ö.G.T.) förlorade erfarenhet sitt monopol på auktoritet; texten blev en maktfaktor i egen rätt. Reformationen, upplysningen och de moderna nationalstaternas framväxt är alla i någon mening barn av tryckpressen. Kunskap kunde nu ackumuleras, jämföras och ifrågasättas över generationer, och den som behärskade läsandet kunde – oavsett ålder – kliva rakt in i samtalet. Det var inte längre nödvändigt att ha levt länge för att veta mycket; det räckte att ha läst rätt saker.

Vissa äldre gjorde sitt yttersta för att hålla jämna steg och acklimatisera sig med ”det nya”, men långt ifrån alla. Något komiskt framställt kan man säga att medan många i Paris läste tidningar, pamfletter och böcker samt diskuterade på de under upplysningen framväxande kaffehusen, visste knappt någon på Versailles vad en tidning var. Inte heller hade de något direkt intresse av att 1) besöka kaffehusen eller 2) fästa någon vikt vid de rapporter som ”spioner” återkom med. Resultatet? Revolution och giljotin. 

Internet tog detta ett steg längre och bröt slutligen sambandet mellan auktoritet, institution och tillgång till information. Där boktryckarkonsten demokratiserade texten, demokratiserade internet publiceringen. Alla kan tala, alla kan nå alla – i realtid. Emellertid kommer ingenting gratis och i detta fall blev priset för denna emancipation att filtren försvann. Den äldre prästens långsamma visdom, den tryckta bokens redaktörskap och akademins grindvakter har ersatts av algoritmer, affekt och uppmärksamhetsekonomi. Den unge kan i dag nå makt och inflytande snabbare än någonsin tidigare, men också utan att nödvändigtvis bära vare sig erfarenhet eller sammanhang.

Och här knyts cirkeln mellan idéhistoria och ekonomi. För varje teknologiskt språng som sänker trösklarna till kunskap och kapital uppstår nya asymmetrier: mellan den som anstränger sig för att förstå, eller fullt ut förstår systemet och den som bara deltar i det - konsumtariatet. Historien upprepar sig inte, men människan gör det – i sin dragning till genvägar, till berättelser som snarare bekräftar än utmanar, till illusionen om att det nya per definition är bättre. Att läsa historien rätt är därför inte nostalgi, utan riskhantering: ett sätt att skilja strukturell förändring från eviga mänskliga mönster. Det är där, i den spänningsytan, som både bildning och förmögenhet ytterst byggs.

Att omfamna det nya är klokt och bra, men det måste göras på rätt sätt. Att gå emot, göra motstånd och bekämpa kommer förr eller senare att vara en kamp mot väderkvarnar, för fiendens (teknik)plats är redan här för att stanna. Ludditerna under den industriella revolutionen bekämpa det nya och hur gick det för dem? Hur gick det för alla skrivare när tryckpressen lanserades? Säkert stod de med facklor och högafflar under 1700- respektive 1400-talet, men inte gjorde det saken bättre för dem – snarare tvärtom. 

Europa, i ett mer omfattande perspektiv, är också ett exempel. Under flera hundra år var Europa just motsatsen till luddistiskt. Kontinenten var vaggan för vetenskapliga genombrott, industriell produktion, finansiella innovationer och tekniskt risktagande. Ångmaskinen, elektriciteten, kemin, bilen och läkemedelsindustrin formades i europeiska miljöer där konkurrens, kapital och kunskap korsbefruktade varandra. Emellertid föder, som vi såg i fallet Paris och Versailles, framgång bekvämlighet. När välståndet institutionaliserades i regleringar, subventioner och ett växande fokus på snarare fördelning än skapande, började tempot sakta ned. Europa blev tryggt, stabilt – och gradvis mer självtillräckligt än självkritiskt. Såväl bokstavligt som bildligt talat blev de ”Fat and happy”.

Samtidigt gjorde USA och senare Kina motsatsen. USA fortsatte att belöna misslyckanden som lärdomar, tolerera kreativa monopol och låta kapital allokeras brutalt effektivt till vinnarna. Kina, å sin sida, kombinerade statlig dirigering med aggressiv industrialisering, teknologitransfer och en närmast existentiell hunger efter att komma ikapp – och förbi. Medan Europa diskuterade regelverk, diskuterade andra skalbarhet. Medan Europa förfinade befintliga modeller, byggde andra nya. Resultatet ser vi nu: i AI, halvledare, elbilar, batterier och digitala plattformar springer Europa efter, ofta flåsande och med regelboken (nämnde jag brytning av jordartsmetaller/öppning av gruvor?) i handen.

Det är här ”fat and happy” blir mer än en raljant formulering – det är en strukturell diagnos. Europa har haft råd att prioritera riskminimering framför värdeskapande, konsensus framför tempo och moralisk självbild framför rå konkurrenskraft. Problemet är bara att teknikhistorien inte tar hänsyn till goda intentioner. Den som inte formar framtiden får leva i någon annans. Att återta initiativet kräver därför inte mindre ambition, utan mer: större tolerans för misslyckanden, mer kapital till det oprövade och en insikt om att även bekvämlighet är en risk. Historien lär oss nämligen inte bara vad som händer när man bekämpar det nya – utan också vad som händer när man slutar driva det.

Kommer vi i framtiden se AI som den fjärde tekniska revolutionen jämte skriften, tryckpressen och internet? Eller kommer den att övertrumfas av kvantmekaniken, som spås växa och utvecklas betydligt de kommande 5–10 åren? Som så mycket, inte minst på börsen, vet vi allt i efterhand, men detta till trots kan vi redan nu förstå vad ett sorts facit är: Omfamna ny teknik, men var inte naiv. Reflektera hur, när och varför du ska famna, inte ”om”. Risken är annars att du kommer bli en modern version av Ludvig XVI.