Ömsom sin värsta fiende, ömsom sin bästa allierade
Jag brukar ofta tänka på människan som ras och släkte. Det är fascinerat hur långt vi har kommit, men vägen hit har inte varit lätt, eller friktionslös. Därtill har vi haft vår gnutta tur, eller – om vi ska vrida och vända på det - haft förmånen att inte drabbas av en högre grad av otur.
Vi är ett rovdjur och det innebär att 99,9 % av oss kommer välja att äta före att ätas när det blir aktuellt. Kanske är du en av dem som inbillar sig att ”nej, det gäller inte mig” och absolut hoppas jag att även jag inte kommer vara den som tar den sista konservburken eller vattenflaskan framför den äldre damen, men hur kommer jag de facto att reagera när jag står där bland rasmassorna, utan mat eller vatten sedan drygt två dygn tillbaka och med en obefintlig sömn sedan anfallet från den främmande makten inleddes? Hungrig, livrädd, öppna sår på kroppen, ingen tillit till någon eller några, helt ensam och gömd i ett skrymsle inte långt ifrån det du en gång kallade för ditt ”hem” – hur många skulle vid dessa tillfällen verkligen leva som man lär?
Kanske är det att jämföra äpplen med päron, men jag tror – och hoppas – att vi är många som anser att man ska behandla andra med respekt, där en mycket bred innebörd ges plats, såsom att man står i kö och väntar på sin tur. Jag håller det som högst sannolikt att många av de som bokstavligt talat var beredda att slåss för att komma över en - håll i dig nu – kaffeburk från samarbetet mellan Zoega och Rörstrand, trodde och än idag säkert tror sig vara de som har och visar andra respekt, ”… till skillnad från många andra i det här landet” (som snacket högst sannolikt ofta går). Dock räckte det med en situation där förutsättningarna A och B gällde för att den primala hjärnan skulle aktiveras och innan någon av de samlade visste ordet av hade samtliga genomgått en metamorfos till att bli livs levande T-Rex.
Detta är på individnivå och därifrån är det inte svårt att se samma mönster på grupp-, stad- och landnivå et cetera. Människor i grupper är enbart en större massa av den enskilda och dess psykologiska uppsättning. Det tydligaste exemplet på detta är i krig, men vi kunde också se det under Corona, då vissa länder inte ville dela med sig på viktigt material till andra stater, trots att alla är människor; homo sapiens. I och för sig finns skillnaden att det i de flesta fall skiljer språk, kultur och ibland även religion nämnda emellan, likväl är alla människor; homo sapiens. Vit, brun, svart, gul eller valfri kulör till hud har inget med ”ras” att göra och därav är just begreppet ”rasism” något som bör ge intressanta diskussioner med berörda.
Börsen är enbart en annan version av samhället utanför våra fönster. Kanske är den ännu mer brutalare i sin skildring av det rovdjur som vi alla är, för även om många vet och inser att liberal ekonomi tenderar att leda till ett ökat välstånd för alla, är det nog ingen som drar sig för att tjäna lite mer än andra och sedan behålla det för sig själv.
Förstå mig rätt, för jag lever inte i någon sorts drömsk, utopisk värld där jag tror att vi någon gång i framtiden kommer leva likt i ett avsnitt av My Little Ponny, med regnbågar, sol och en klarblå himmel som får en att häpna. Jag kan likväl inte låta bli att tänka på hur pass än längre människan hade kommit om vi enbart fokuserade på oss som ras och släkte och inte hade några inbördes stridigheter. Tänk om vi alla levde för att alla skulle ha det bra; alla skulle få vara med att bidra och även ta del av förtjänsterna.
Det går också att vända på det, för otvivelaktigt är att många av de saker vi idag tar för givna har utvecklats direkt eller indirekt ur krig, militär forskning eller geopolitisk rivalitet. GPS, internet, konserverad mat, tejp, mikrovågsugn, sprayburkar samt energibars och färdigmat är bara några av flera ting som har en historia av att ha tillkommit under perioder av krig och geopolitisk rivalitet. Likväl undrar jag och skulle så gärna vilja veta var AB Människan skulle vara idag om vi var en och ett á Bill Pullmans tal i kultklassikern Independence Day från 1996.
Vi är ömsom vår bästa allierade, ömsom vår värsta fiende och jag tror inte att det någonsin kommer att ändras, men jag kan likväl inte låta bli att ibland reflektera kring hur en sådan värld skulle se ut.