Patetisk fråga

Jag vet och förstår att allt alltid kan, och ofta så gör, vinklas in absurdum. Inte bara ligger det i avsändarens intresse att skapa engagemang, klick och så vidare, utan ofta finns också en bakomliggande personlig agenda eller ideologi. Vidare vet och förstår jag att inget svenskt parti är helylle och hyllat av alla och envar, för det finns högst sannolikt lika många skelett i Socialdemokraternas som i Moderaternas garderober. Slutligen är jag fullt medveten om att jag är både med- och undermedvetet biased av mina egna värderingar och den ideologi tillika det parti jag tror bäst kan styra Sverige.

Alla partiföreträdare, med allt från sekreterare via pressansvariga till ledare, gör misstag – det är fullt normalt och något som vi alla gör. Man råkar försäga sig, eller välja att uttrycka sig med ett ord som i efterhand framstår som mindre passande. Jag tror vi är många som kan känna igen oss i detta. Dock är det skillnad på ord och ord, tillfälle och tillfälle samt person och person. Som ledare för Sveriges just nu, baserat på de senaste opinionsmätningarna, största parti är Socialdemokraterna samt med ett förflutet som dels finansminister, dels statsminister har Magdalena Andersson en gedigen erfarenhet från att vara och visats i media. Sannolikheten för att hon skulle använda högst opassliga ordval är om inte noll, så åtminstone mycket låg. Vidare har hon, högst sannolikt, en gedigen träning från verksamma inom PR, för att inte förglömma lärdomar av tidigare begångna misstag men också lyckade formuleringar. 

Med det sagt finner jag det högst besynnerligt hur nämnda fortsätter att praktisera George Orwells Djurfarmen från 1945, där det görs klart att ”alla djur är jämlika, men vissa djur är lite mer jämlika än andra”. För ett par veckor sedan gick Socialdemokraterna, med dels Magdalena Andersson, dels Lawen Redar framför pressuppbådet ut med att man önskar bryta Sveriges segregation genom flera insatser. Flera av dessa praktiseras redan och är därmed en sorts efterapning av den nuvarande regeringen gör. Emellertid fanns en punkt som stack ut – bostadspolitiken ska integreras. Bakgrunden är ett försök att inte bara motverka segregation, utan också skapa en ökad trygghet, minska risken för nyrekrytering till kriminella gäng och förbättra integrationen. Förslaget innebär att nyanlända inte längre fritt ska kunna välja boende, utan i större utsträckning styras till områden med bättre socioekonomiska förutsättningar. Samtidigt vill partiet att olika boendeformer – som hyresrätter, bostadsrätter, radhus och villor – ska blandas inom samma kvarter.

Några som genast – föga förvånande - hakade på detta var Aftonbladet, där ledarskribenten Anders Lindberg hyllade förslaget; ”Lawen Redar har rätt, vi bör blanda befolkningen”. Bland annat lyfts det fram hur ”det som en gång kallades ’social ingenjörskonst’ är på väg tillbaka. Det var denna politiska ambitionsnivå som tog oss från lortsverige till folkhemmet och lade grunden för välfärdsstaten” och det går nästan att känna hur lyrisk skribenten är. Huruvida han är beredd att själv flytta framkommer inte. Vidare står vi svarslösa till vad Lindberg anser om att staten, med våra skattepengar, kan komma att betala delar av bostaden näst intill hans för att folk från utsatta områden ska ha råd att där bo. 

Om de som på egna ben inte kan ha råd med en dyrare bostad kommer nämligen staten att behöva skjuta till medel. Dessa medel är de som vi har betalat in i skatt. De kan sedan paketeras i termer av ”bidrag” och således blir det en chimär för de icke insatta. I en tid där allt fler är beroende av just bidrag tycks en vinnande melodi vara att erbjuda just (ökade) sådana. Den svenska medborgaren blir allt mer bunden till den mjölk som statens bröst erbjuder, likt ett nyfött barn blir till modern. 

Jag tror att i fallet Lindberg kommer vi få se att det sannerligen är skillnad på djur och djur, ty som bekant är vissa ”… djur lite mer jämlika än andra”. Det är lätt att sitta i ett sorts elfenbenstorn och skriva hur allt bör och ska vara, men att sedan praktisera detsamma faller ofta kort. På ren bonnsvenska och från en bonde till andra bönder; det är ofta mycket snack och litet verkstad.

Samma melodi som Lindberg tycks även Magdalena Andersson sjunga till, för när hon igår intervjuades av Expressens Viktor Barth-Kron och fick frågan, drygt 6,25 minuter in, om hon själv skulle kunna tänka sig att flytta till ett utanförskapsområde för integrationens skull var svaret: ”jag har inga planer på att flytta överhuvudtaget. Jag trivs bra där jag bor.” Sedär – ännu en gång är det visst skillnad på djur och djur, ty vissa tycks sannerligen vara ”… lite mer jämlika än andra”.

Vidare gör partiledaren klart att frågan som Barth-Kron ställer är ”patetisk” och för sig sedan med ett brandtal som innehåller en utopisk bild av det Sverige som jag tror att precis alla svenska medborgare önskar se. Sagt med andra ord ett klassiskt politikersvar, där fokus försöker att flyttas från frågans epicentrum. 

Sverige har problem och dessa grundar sig på beslut tagna för flera decennier sedan. Att vi lever i en mer kortsiktig politisk verklighet, där populistiska utlåtanden haglar från såväl höger som vänster och där alla är noga med att både synas och höras på sociala medier och därmed inför ”vanligt folk” gör inte saken bättre. Att något måste göras står nog klart för alla, men att först presentera och argumentera för ett förslag och sedan inte själva vilja fatta tag som spaden som ska bygga ”det nya Sverige” får det hela att bli osmakligt.