Undersökningar om att leva på utdelningar
Med jämna mellanrum brukar det komma upp polls/undersökningar på Twitter eller andra sociala medier, där skribenten frågar ”hur mycket utdelningar krävs för att du skulle sluta jobba?”. Även om jag kan finna dessa undersökningar intressanta, blir resultaten ofta intetsägande. Detta då det är en sak att säga att om X år och med Y summa kommer jag att sluta förvärvsarbeta, men en helt annan sak att sedan praktisera det. Tiden från utlåtandet och fram till att målet nås kommer göra mycket med psyket och därtill kommer nya insikter att komma. Vidare kan kostnader öka, men framför allt kommer ”one more year syndrome” att växa sig starkare och starkare. Därtill är allas liv unika och vad som är en bra (utdelnings)nivå för mig är inte nödvändigtvis det för dig.
Det är mycket lätt att säga att när X händer kommer jag göra Y, men när det ska göras verkstad an snacket blir det ytterst sällan någon sådan av, i alla fall inte där och då utan först långt senare. Detta kan ses i mer eller mindre allt och jag undrar, till exempel, hur många det var som länge suktat efter att Novo Nordisk skulle tappa för att kunna köpa in sig, men trots det branta fallet stod där handfallna. Därmed upplever jag att undersökningar likt dessa ofta blir irrelevanta och till stor del intetsägande.
Det är lätt för mig att sitta här och skriva att när jag når 480 000 kr i utdelningar efter avdragen schablonskatt ska jag sluta att förvärvsarbeta, men frågan är om jag sedan så kommer att göra. Nu uppskattar jag, som jag tidigare har skrivit, mitt jobb, men om så inte vore fallet undrar jag om jag faktiskt skulle klara av att ta steget och på vilken utdelningsnivå. För det skulle det krävas att jag verkligen vantrivs, men också att jag verkligen vågar lita på att 4 %-regeln /nuvarande utdelningsnivå kommer vara lika fortsatt gällande som den har varit historiskt. Detta kan jag inte säga nu, då det krävs att man också befinner sig i situationen. Jag kan försöka att visualisera och leva mig in i den, men det är, som sagt, en ska att föreställa sig hur det känns att bränna sig på en spisplatta och en annan att så också göra.
Att läsa och inspireras av andra är bra, men det är viktigt att alltid utgå från sig själv, sina drömmar, ambitioner samt nuvarande och, framför allt, beräknande kostnadsnivåer och såklart sin egen ekonomi. En summa 480 000 kr efter avdragen schablonskatt kan för vissa var lite, medan det för andra är mycket och det kan diskuteras i evinnerligheter vad som ska ses som en sorts bra standard, likt det för länge sedan och innan inflationen tog en rejäl fart var 300 000 kr efter avdragen schablonskatt. Summan motsvarar 25 000 kr/månaden och det är en inte så låg summa – faktum är att den är högre än vad många får ut som nettolön för sitt förvärvsarbete per idag. Absolut är det än idag en inte heller så lite imponerande utdelningslön, men jag undrar hur många som verkligen skulle våga att leva på den. Absolut har man säkert byggt upp en buffert med mera och detta ska inte förringas i diskussionen, vilket är nästa sak att reflektera kring dessa undersökningar á ”hur mycket utdelningar krävs för att du skulle sluta jobba?”.
Omkostnader, boende, hälsosituation, familj/sambo/singel, intressen, ambitioner och drömmar… det finns så mycket som sällan tas med när de flesta(?) besvarar en undersökning, utan ofta tror jag det blir ”ähh… vid 25k/månaden skulle jag lätt sluta jobba. Lätt.” Om det var hett läge? Ja, då tror jag inte de skulle svara detsamma och inte heller lika självsäkert.
Mina månadsomkostnader är väsentligt lägre än 25 000 kronor, men jag vill ha hängslen, livrem, hjälm samt knä- och armbågsskydd, för precis allt kan hända och då vill jag inte stå där och känna att jag måste jobba i allt från ett par månader till ett par år. Om jag en dag väljer att lämna in passerkortet ska det vara baserat på marginaler som jag har svårt att se att de någonsin skulle visa sig vara för små. Jobb kommer alltid att finnas och kanske kommer jag känna en lust att klä på mig arbetskläderna ett par timmar eller dagar i veckan, men dessa ska inte iklädas på grund av nöd eller tvång – enbart av lust.
Förr eller senare vet jag att jag kommer att börja leva på portföljen, men när står fortfarande skrivet i stjärnorna. Inför detta – när jag har bestämt mig – samt när jag står där kommer jag känna tvivel och kval och därmed är det viktigt att jag successivt börjar planera och strukturera upp allt i god tid, men så länge jag mår bra och uppskattar nuvarande jobb och uppdrag fortsätter jag precis som jag exekverar just nu.