Vad exakt är det som du vill ha av mig och övriga ansvarstagande sparare, Ida Gabrielsson?
Ytterligare ett inlägg på temat politik och även om jag själv drar mig från att skriva dessa, då fokus först och främst här är på sparande och investeringar, vill jag ibland lyfta vissa frågor eller uttalanden som inte bara förefaller sig vara världsfrånvända, utan också direkt hotande mot alla som tar ansvar, sparar och investerar. Såklart förstår jag att Ida Gabrielsson, ekonomisk talesperson för Vänsterpartiet, gör allt som hon kan för att vara aggressiv i syfte att vinna uppmärksamhet, men att göra det med substanslösa och mot ansvarstagande individer kritiska utlägg förminskar inte bara henne själv, utan även partiet.
I en intervju med Placera berättar Gabrielsson att partiet bland annat vill sänka den skattefria gränsen för ISK-sparande från dagens 300 000 kronor till 50 000 kronor. För större förmögenheter vill man dessutom införa hårdare beskattning. ”Vi tycker att vanlig kapitalskatt ska gälla om man har över två miljoner”, säger hon i intervjun. Det skulle innebära en återgång från ISK-systemets låga schablonbeskattning, det som just nu är på export till Europa, samma kontinent som har hyllat dess roll och funktion, till en modell där vinster över denna nivå beskattas med 30 %. Vidare signalerar den ekonomiska talespersonen att partiet vill se över kapitalskatterna mer generellt och pekar på att flera sådana skatter successivt har avskaffats i Sverige.
Jag och många andra har gång efter annan lyft fram hur låga skatter gynnar tillväxt, skapar en befolkning som, med ansvarstagande och grundläggande kunskaper som Spara & Slösa, blir mindre beroende av staten samt får ett tryggare liv. Det kan i vissa fall vara för mycket att önska sig att precis alla ska klara av att ta ansvar, men för en betydande majoritet av Sveriges befolkning torde det inte vara att utgå om för mycket?
Dessutom har jag och många andra lyft fram att ett för högt skattetryck, inte minst på de mest förmögna, kommer leda till en skatteflykt likt det just nu går att se i Norge, men också i Sveriges tidigare historia med familjer såsom Kamprad och Rausing. I Storbritannien ses lite av samma effekt efter ”non-dom”-reglerna. Även om det inte är tillräckligt många miljardärer som lämnar och att skatteändringen därmed bidrar nettopositivt till statskassan, betyder inte det att allt är bra. Tvärtom torde de långsiktiga effekterna bli avsevärt negativa, för vad skickar det ut för signaler till omvärlden? Till de som kanske hade tänk att flytta sitt bolag hit, till Sverige? Till de som hade planerat att komma hit för att göra allt i sin makt att skapa ett nytt Klara, Spotify eller Lovable? ”Kom gärna hit, ansträng dig allt vad du kan med allt från 24/7 365 via sömnlösa nätter till en bitande oro över att inte kunna överleva morgondagen för att någon gång i framtiden – givet att allt går i mål – bli sönderskattad av de som inte har tagit risk samt ansträngt sig lika mycket.” En majoritet av de som idag har en hög förmögenhet har inte fått den till sig via arv, utan efter hårt slit och, inte minst, risktagande. De har tagit en risk med inte bara sitt lilla kapital, utan också rent socialt med förlorad tid för vänner, släktingar och familj. En risk som få andra är beredda att utsätta sig för och därmed är det väl inget annat än rätt att de också får skörda?
Jag kan skriva spaltmeter om allt det negativa som jag ser med det som Gabrielsson med kamrater(…) vill införa, men väljer att enbart fokusera på den ökade schablonbeskattningen på ISK och det genom att formulera mig likt vore det ett brev från en till en annan.
Kära Ida,
Jag hoppas att du har en bra dag och är vid god hälsa. Jag fick i dagarna mig veta att du och dina kamrater ämnar gå till val på att, förutom att sänka den skattefria gränsen från 300 000 kronor till 50 000 kronor på ett ISK, öka schablonbeskattningen för alla som har ett kapital större än 2 miljoner. Jag finner detta bekymmersamt av flera anledningar. För det första är 2 miljoner idag inte någon direkt avsevärd summa, utan tvärtom en som många kan uppnå med ett enkelt månadssparande i indexfonder. En 20-åring som månadssparar 3000 kr, motsvarande 10 % av medianlönen, kommer nå 2 miljoner när hen fyller 40–41 år givet en årlig genomsnittlig avkastning om 8 %, vilket är i mitten av intervallet av de 7-9 % som den svenska börsen historiskt har genererat. Det är inget annat än beundransvärt och tänk vilken trygghet detta skapar. Dock vill du och dina kamrater straffa nämnda för just detta risktagande tillika ansvarstagande. Varför?
För det andra skapar din politik en aversion till att spara, för varför göra det när staten ändå kommer att ta dina pengar? Att nämna i sammanhanget är att dessa summor redan är beskattade. Jag och många, många andra har månad efter månad, år efter år, sparat och investerat – tagit risk - och med det har vi fått se vårt kapital öka över tid. Sparsummorna har tagits från de förvärvslöner som vi har, det vill säga summor som redan har beskattats. Varför ska jag och många andra nu straffas med ytterligare en skatt? Vad skickar det för signaler? Att notera är att fram till att vår 20-åring fyller 41 har hen betalat in 95 000 kr (nominellt, cirka 68 000 kr i dagens penningsvärde) i schablonskatt, summor som inte skulle komma till staten om allt låg i en vanlig aktiedepå.
Det jag undrar är vad det är som du och dina kamrater vill. Vill du inte ha en befolkning som får alla möjliga medel att bli mindre beroende? Blir mer trygga? Får en ökad möjlighet att kunna navigera genom livet med allt från att kunna byta jobb om man inte trivs på nuvarande till att skaffa sig en bostad? Att kunna lämna en destruktiv relation utan att behöva leva på socialbidrag?
Vänligen ber jag dig att återkomma med ett svar på vad det är exakt som du vill. Handlar det om en sorts rättvisa? Och om så är fallet undrar jag hur det blir rättvist av att jag och många andra ska straffas för det ansvar som vi har tagit för att andra, som inte har tagit detsamma, ska kunna ”glida räkmacka”? Många av oss föddes med träslev i mun och inte den av silver som du kanske utgår från. Det blir inte bara ett slag, utan också en spottloska i ansiktet och jag kan säga dig att det svider, rejält, såväl fysiskt som psykiskt.
Varför inte först och främst se över hur staten kan bli mer effektiv av de skattemedel som den idag erhåller, istället för att hela tiden tänka att allt löses med mer pengar? Varför inte införa mer privatekonomi i skolan och därmed borga för att framtidens vuxna får den trygghet som så många eftertraktar?
Jag ser fram emot ditt svar,
Med vänliga hälsningar.