I always knew I was going to be rich. I don't think I ever doubted it for a minute.
I landet där Jante är lag och all sorts form av kommunicerad självsäkerhet och självförtroende är belagt med straff såsom stegling eller total exkludering är det alltid kontroversiellt att på något som helst sätt hävda sig. Jag kommer ihåg hur jag för länge sedan läste ett utlåtande från Warre B: ”I always knew I was going to be rich. I don’t think I ever doubted it for a minute” och slogs av hur lik jag var honom i den där stenhårda tron på sig själv och att man, en dag och förr eller senare, ska lyckas. Jag liksom visste det. Det var aldrig ”om”, utan mer ”när”.
Jag menar i detta inlägg inte något speciellt, såsom mina böcker eller min portfölj, utan mer generellt – jag visste att jag skulle klara lärarutbildningen. Jag visste att jag skulle lyckas bygga mig en bra pengamaskin. Jag visste att jag på något sätt skulle få publicera en bok. Med mera. Jag tror vi är många som känner samma, men ytterst få av oss säger något. Istället håller vi det för oss själva. Varför? Kanske för att vi inte vill dela med oss. Kanske för att vi inte vill – eller orkar – möta diskussionen om att ”kom int’ här och tro att du är nån”.
Låt oss jämföra med en (elit=)idrottare, som satsar på sin idrott. Låt oss ta boxning som exempel i detta fall. Låt oss sedan säga att vår boxare heter Mike. Mike Tyson. Låt oss ännu mera sedan säga att han bestämmer sig för att bli världmästare. Observera att han "bestämmer sig". Han tror på det. Han visualiserar hur han kommer stå i ringen med mästerskapsbältet hängandes över axeln medan publikens ovationer uppnår en volym av sällan skådat slag. Hur kom Mike hit? Ja, inte var det genom att ursäkta sig fram. Inte heller var det något tal om att ta någon sovmorgon, eller unna sig en pizza då och då under den långa tid det tog att ta sig till bergets topp. Han visste att han skulle vinna. I hans värld fanns inget annat och således gjorde han allt som han kunde för att realisera sin vision.
Stev Jobs? Bill Gates? Samma där - inte tusan gick de runt och bad om ursäkt för sig, eller höll inne med sina visoner. Visst var det flera som skrattade åt deras "knasigheter", men det lät sig inte bekommas. De visste vad de ville, vart de skulle och... att de också skulle komma dit.
Jag tycker det är synd att den svenska mentaliteten mer sänker och trycker ned än vice versa – varför är inte fler uppmuntrande och positiva till alla de som tror på sig själva; som vågar ta steget (med alla de risker som det medför)? Är det verkligen så farligt att Petter säger att han ska bli ledande på att utveckla spel ”när han blir stor” eller att Lisa berättar att när hon är stor/större ska driva ett av Sveriges största konsultbolag? Om de verkligen, verkligen tror på och brinner för det ska det uppmuntras. Självklart ska ryggdunkningar inte vara naiva och självklart ska man vara realistisk, men inte ens det förmår svensken. Nej, istället ska inte någon komma och tro att de är någon.
Jag har alltid vetat att jag ska lyckas. Kanske är det därför jag idag bedömer mig så ha gjort? Jag är fullt medveten om att jag är en liten piss i Mississippi; en fis i rymden relativt många, många andra. Dock mäter eller dömer jag mig inte med andra. Jag utgår från mig, mina ambitioner och mina mål. Jag svarar endast inför mig själv. Är jag skrytsam om jag säger och skriver detta? Är det inte exakt sådant som borde skildras för unga och hungriga individer? Tillit, tilltro och hopp? Att våga stå för vem man är, vad man tror på och vad man vill?
Har du alltid vetat att du skulle lyckas med X, Y och Z? Och har du varit mer öppen om det, eller av olika anledningar valt att hålla det för sig själv? Om du, likt jag investerar, måste du ju tro (stenhårt) på att det kommer bära väl ut, eller hur? Således ”vet” du, likt en religiös ”vet” att hen kommer uppnå Nirvana, paradiset, himlen et cetera.
-------------------------------------
Jag vill tacka alla för det enormt fina och hedrande mottagande Erik Sprinchorn och jag fick för vår bok på dess officiella releasedag i fredags, den 25/3. Den har legat 1:a inom ekonomikategorin på såväl Adlibris som Bokus sedan fredagens arla morgonstund. Det är mer än vad jag och (tror jag) Erik någonsin vågat ens drömma om. Tusen tack! Det finns ännu ett par signerande exemplar kvar hos förlaget.