"Till mitten hunnen" - är jag där jag vill?

”Till mitten hunnen på vår levnads vandring”. Med b.la. dessa ord inleds Dantes välkända komedi – den gudomliga. Det sågs vid den tiden som vedertaget att en normal livslängd var 70 år och när Dante ska söka sin kära Beatrice har han alltså nyss hunnit fylla de 35. För oss, som lever under det moderna 2020-talet, är 70 den nya pensionsåldern – det är nu kryssningar skall avverkas, barnbarn tas med till Disneyland, trädgårdar skall påtas, kafferep hållas et cetera.

De två efterkommande verserna från den erkända skalden låter säga: ”hade jag i en dunkel skog gått vilse / och irrat bort mig från den rätta vägen”. Är det en tidig fyrtioårskris? Var det saknaden av allierade, hans kärlek samt de hot han fick från de styrande i Florens? Svaret är inte entydigt och likt ofta ligger det hos läsaren att själv tolka.

När jag nu, denna fredag den 22/1, bara är ett par timmar från att göra Dante sällskap ställer jag mig frågan om jag är vilsen. Är jag där jag innerst inne vill vara? Har jag åstadkommit det som jag velat tillika önskat? Har jag varit den människa som jag vill vara? Det är inga lätta frågor.

Jag drivs av att utvecklas; att ständigt öka min kunskap och detta oavsett om det är börs- och investeringsrelaterat, eller inom berör ett annat ämne, såsom historia eller film. Jag vet att jag mår bra när jag får vistas med likasinnade och diskutera ämnen som jag upplever ger mig värde och när jag tillåter mig själv att reflektera är det just det - vistas och diskutera med likasinnande - som jag gör under de flesta av årets 365 dagar.

När jag summerar den första halvleken kan jag se att jag har åstadkommit mycket och för det är jag stolt. Vad jag inte är stolt över är allt det och alla de som tyvärr har givits mindre tid och uppmärksamhet från mig. Tyvärr är detta valfrihets pris – när du säger ”ja” till något, säger du också ”nej” till allt annat. Att göra dessa val leder alltid till kval och ständigt måste man fråga sig: vad är det jag vill. Vad ger mig mest. Självklart får det inte bli en sorts egoism över det hela, men man bör skilja på en sund och en osund sådan. En sund är när man alltid lyssnar till samt följer sig själv, sitt driv, sina möjligheter, sin hälsa et cetera, medan en osund är att ständigt, oavsett sammanhang, placera sig själv i centrum – här finns hen som tar från bordet först och struntar i ifall det räcker och över till andra. Här är personen som ständigt pratar om sig själv. Ja, jag tror du förstår.

På mina 35 år har jag hunnit med att skaffa mig en utbildning som gör att jag kan arbeta som gymnasielärare – ett yrke jag älskar och håller högt. Jag har även hunnit med att läsa en master i pedagogik, läsa in behörighet för att undervisa i Svenska som andraspråk, samlat på mig några poäng i specialpedagogik med mera.

Jag har också, delvis via ovan, men också via det driv jag känner och för det jobb jag lägger ned, blivit utnämnd till förstelärare, vilket jag ser som hedersamt.

Utöver detta har såväl en som två och tre böcker författats och den tredje står snart, kring de sista två veckorna i mars, hos Sveriges bokhandlare. Att ha skrivit tre böcker känns nu, då det är ”klart”, som surrealistiskt, för aldrig hade jag trott att min fäbless för att fatta pennan skulle leda till något sådant. Jag vågar inte räkna på hur många timmars jobb som ligger bakom, men skulle någon fråga mig igen om jag skulle göra om denna insats tillika resa skulle svaret vara otvetydigt ”ja!”. Det ger enormt mycket att sitta. Ensam. Med skärmen framför ansiktet och tangentbordet under fingrarna. Det är utvecklande och är det något som man gör, är det att lära känna sig själv. På djupet. Man lär sig att identifiera, känna och analysera tankar, känslor och idéströmningar. Det är något av det mest berikande som man kan uppleva.

Förutom ovan har jag även lyckats skapa mig en ekonomisk trygghet – jag har en portfölj/ett kapital som inte gör att jag ligger sömnlös. Även om det svider skulle en plötslig utgift för ett nytt kylskåp, en ny tvättmaskin samt en ny Macbook inte påverka mig (förstå mig rätt).

För flera år sedan satt jag ned och skissade på min plan – min strategi – om hur jag kunde nå den position som gör att jag kan äga min egen tid och nu, efter flera år, börjar jag se att den vägen var den rätta. Jag må inte vara hen som når +100 % i avkastning envar år, men jag är den som sakta men säkert, likt sköldpaddan, avancerar långsamma men mycket stabila steg. Jag är en försiktig general och ser mer till den eventuella ned- än uppsidan. Jag sover hellre gott och kan ägna dagtid till att vara närvarande i mitt arbete/vardag, men också med vänner, bekanta samt kollegor. Att inte behöva ”se till” portföljen stup i kvarten, men ändå veta att den finns där. Hårt arbetandes. För mig och ingen annan. Det är en enorm trygghet tillika ett lugn.

Vad kommer de nästkommande 35 åren att bära i sitt sköte? Om jag känner mig själv rätt kommer jag fortsätta med mitt skrivande och med att vidareutbilda mig i mitt yrke. En önskan om familj finns, såklart, men detta är inget jag stressar/pressa fram, utan det kommer att komma naturligt (när man som minst anar det, eller hur är det alla säger?). Gällande mitt skrivande har jag snart en ny, rolig nyhet att förtälja, men det projektet vill jag hedra med ett eget inlägg.

Kommer bloggen att fortsätta? Ingen aning och jag skriver när jag har tid, lust och energi. Så länge detta finns kommer bloggen att finnas, men vem vet; kanske blir det ett uppehåll? Kanske tar jag mitt pick och pack och drar (till Italien)? Framtiden är oviss och tack för det, för annars skulle livet vara mycket tråkigt.

Nu hör jag domaren blåsa till andra halvlek. Tack för att du tog dig tid att läsa och tack för att du är med mig.

"För övrigt anser jag att Kartago ska förstöras."