När jag under drygt 10 år levde på 6 000-8 000 kr i månaden för att kunna spara 60-80% av lönen ansågs det av många som extremt. Kanske för att det här med att spara ihop ett antal miljoner och kunna gå i pension innan man fyller 40 varit ett ganska ovanligt projekt. I alla fall tidigare, på senare år har det ju till och med kommit att kallas för trend. Något som jag återkommit till både i min blogg och mina böcker är att det finns mängder med folk som lever väldigt billigt av andra skäl än att kunna köpa aktier för 25 000 kr i månaden och att det då många gånger inte upplevs som lika konstigt. Det är på något sätt som att drömmen om att få leva på sitt konstnärskap, bo i skogen eller satsa helhjärtat på sin idrott i 10 år varit mer accepterat än att leva billigt för att kunna spara pengar.

Vi som drivs av det här med att spara ihop pengar som räcker resten av livet är nog många gånger mycket på jakt efter trygghet. Även om pengarna troligtvis kommer räcka så vill vi gärna ha lite marginal. Räkna på lite lägre avkastning än man fått historiskt, kanske jobba ett år extra, räkna med att man de kommande 30 åren inte kommer tjäna en endaste krona, se framtida allmän pension som en ren bonus och varför inte ha en extra årslön på något speciellt konto som reserv. Men det finns folk som vågar tänka lite annorlunda. Som vågar dra iväg och leva sin dröm utan att först ha sparat pengar i 15 år och gått igenom sitt excelark med utdelningsprognos från aktieportföljen för de kommande 10 åren 1000 gånger. En sådan person är triathleten Andreas Lindén som jag sprang på i sociala medier av en slump för någon månad sen.

I veckans fredagsintervju får vi lära oss att det går att leva sin dröm här och nu.

Berätta lite kort om dig själv och dina idrottsliga meriter

Jag började min karriär som uthållighetsidrottare som cyklist 2005. I slutet av 2008 skrev jag på för ett danskt cykelstall och körde där 2009 med lön. Men jag ledsnade på lagidrott och allt vad det innebar. Till året efter bestämde jag mig för att försöka klara en Superklassiker. Det innebar då att jag skulle utföra samtliga klassikergrenar (Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet) under ett dygn, inklusive transporter. Vasaloppet fick dock bli på rullskidor. Jag löste Superklassikern på under 20h. 

Därefter utförde jag några andra idrottsutmaningar innan jag gick vidare till att bli triathlet fullt ut 2013. Det gick mycket bra med en gång och jag har sedan dess satsat på sporten helhjärtat. Tyvärr med en del skador under de senaste åren.

2011 flyttade jag och min sambo Ida till Mallorca.

Vad är det som är så bra med Mallorca ur träningssynpunkt?

Klimatet är perfekt här nere. Det möjliggör både träning och tävling utomhus under en större del av året. Eller rättare sagt hela året. Det är inte bara en fördel träningsmässigt utan gör även sporten roligare. 

Just varmare klimat kan man hitta på många platser. Men Mallorca har även väldigt bra träningsvägar. Jag har tävlat på många platser i världen som cyklist. Men Inget slår Mallorcas utbud av vägar.

Du är alltså professionell triathlet, vilket väl egentligen mer anger vilken klass man tävlar i än garanterar att man verkligen kan leva på sporten? Hur pass stora idrottsliga framgångar behöver man ha för att kunna leva på triathlon?

Merparten av professionella triathleter lever kanske på ca 10 000kr/mån före skatt. Ibland även mindre än så. Att ta sig dit är svårt. Men att ta sig till en nivå där man har en bra lön är extremt svårt. 

Triathlon är en idrott där idrottsliga framgångar inte automatiskt genererar pengar. Det kan bli en hel del prispengar till de som vinner allra mest. Men det är ett fåtal. Vanligt är att man har högre intäkter från sponsorer än från prispengar. 

Det är alltså inte bara de idrottsliga meriterna som avgör om det går att leva på sporten utan även hur kreativ man är mot sponsorer och med andra kringaktiviteter som kan leda till intäkter förutom rena prispengar. Hur har du själv jobbat de senaste åren för att bli så attraktiv som möjligt för sponsorer och öka möjligheterna att leva på sporten?

Jag och Ida ser sponsorsamarbeten mer eller mindre som en konsulttjänst. Ett företag som sponsrar mig ska kunna räkna in en vinst i samarbetet, precis som jag kan göra. Det kan också handla om varumärkesbyggande, vilket är svårare att mäta. 

Som idrottare handlar det ofta om att marknadsföra och ibland hjälpa till att sälja produkter. Till detta använder jag sociala medier. Främst Youtube och Instagram (@lindenandreas) men också Facebook och blogg. Just Youtube har gått väldigt bra och vi når ut till tusentals tittare med våra videor. 

Driver ni företaget kopplat till tävling och coachning i bolagsform där ni både kan ta ut lite lön som grundar sig för framtida pension eller är fokus att få det att gå runt här och nu?

Jag och Ida jobbar tillsammans med Lindén Coaching. Vi plockar ut både lön och pensionssparar precis som i ett ”vanligt” bolag. 

Vi har en långsiktig plan i det vi gör som sträcker sig många år framåt. Just nu håller vi på att utveckla en global coachingtjänst som vi tror att vi kommer kunna marknadsföra väldigt effektivt på Youtube.

Innan vi valde att fokusera 100% på online coaching provade vi oss fram med olika verksamheter. Vi började med att arrangera triathlonläger på Mallorca, sedan hade vi en webbshop med triathlonprylar ett tag och nu senast hade vi ett litet triathlon team här på Mallorca med unga lovande triathleter. Men samtliga verksamheter tog alldeles för mycket tid från min egen triathlonsatsning. Coachingen är det som jag trivs bäst med och gör oss heller inte lika bundna till en plats.

Om vi bortser från skillnaden i fysisk kapacitet mellan oss tycker jag ändå valet att flytta till Mallorca är intressant. Att kunna bo i ett land med bättre klimat än Sverige, leva ett fritt liv och träna flera timmar om dagen tror jag det är många som drömmer om. Bland mig och mina läsare skulle upplägget vara att man jobbar och sparar hårt i 10-25 år och sen kanske kan flytta till något varmare land och cykla i bergen efter det. Men du valde en annan väg och lyckades flytta ner utan 20 års hårt gnetande i Sverige först. Var det ett svårt beslut att våga lämna Sverige med ganska osäkert jobb som idrottare och coaching. Hur stort startkapital i form av sparande hade ni med er när flyttlasset gick?

När vi åkte sålde vi i princip allt vi ägde. Det var inte särskilt mycket. Men det gjorde att vi hade råd med resan och 1-2 månader på plats. Vi kände att det var enklare att åka då, när vi inte hade någonting, än att vänta. 

Jag hittade nyligen en gammal budget för hur vi skulle klara oss på Mallorca. Vi fakturerade för knappt 10 000kr totalt inkl. moms. Men vi hoppades på mer. Lyckligtvis lyckades jag knyta ihop ett sponsorsamarbete några veckor efter att vi åkt. Det mesta av de pengarna skulle gå åt till en utmaning jag skulle göra under sommaren. 

Vi åt havregrynsgröt till frukost och lunch, jobbade vansinnigt mycket och jag tränade samtidigt så mycket jag kunde balansera in.

Jag minns att vi sa till varandra att det bara var tillfälligt. Men ”tillfälligt” blev veckor, sedan månader och till slut år. Det var tufft. Men samtidigt var det ett aktivt val. En vecka då jag var sjuk och inte kunde träna minns jag att jag kom upp i 100 timmars jobb på sju dagar. 

Det tog ungefär två år innan vi var ekonomiskt stabila. 

Därefter har vi både arbetat med coachingen men även som konsulter. Ida har anlitats som webbredaktör och fotograf av olika företag och privatpersoner. Hon tar också på sig uppdrag som bröllopsfotograf nu för tiden eftersom foto är hennes passion.

Du har haft en del problem med skador de senaste åren. Har detta varit stressande på annat sätt än rent idrottsligt? Jag tänker om det kanske skulle påverka era möjligheter att bo kvar och leva det liv ni idag lever om du inte kunde tävla på en hel säsong?

Vi har alltid sett till att inte bli beroende av tävlingsresultat i vår business. Det skulle vara oerhört stressande och inte särskilt stabilt. De sponsorsamarbeten jag har är byggda kring mig som person och inte kring potentiella resultat. Detsamma gäller tävlingar. Jag räknar aldrig med några prispengar utan ser det som en bonus. Under mina år som idrottare har jag sett många exempel på atleter som binder sin inkomst till sina resultat och sedan kraschar när de blir skadade eller sjuka. 

Coachingen har växt så mycket att den räcker som inkomstkälla för oss båda. Vi tog ett beslut i höstas att fokusera på det båda två. Det var ett steg som innebar att vi fick ta ett kliv tillbaka i vår bekvämlighet. Men det var ett aktivt val och ett steg i rätt riktning.

Det här med skador var mer stressande när jag arrangerade träningsläger och var ensam tränare. De senare åren hade jag med fler coacher, men det kostade mig en del av vinsten såklart. 

Jag minns att Ida var stressad över att jag skulle bli skadad eller sjuk. Men det är väl alltid problemet som egen företagare, ingen kan ta över när du måste ta några sjukdagar. 

Hur ser du på framtiden? Har ni fått smak på det sköna livet i värmen eller kommer du flytta hem till Sverige och sätta er på något kontor och jobba igen de år ni missat i karriären när den idrottsliga karriären för din del är över?

Vi har inga planer på att lämna Mallorca. Karriärmässigt är vi heller inte oroliga då vi nu driver ett företag som växer ordentligt varje år. Saker och ting kan förändras förstås. Men det ser ljust och vi tror att vi är på väg i rätt riktning. Vill man sitta på ett kontor finns det sådana jobbmöjligheter här också, om du kan flera språk och har rätt utbildning.