Oro som drivkraft

Jag fick ett mail som jag till viss del kände igen mig själv i vilket fick mig att tänka lite extra på ämnet och även försöka mig på ett blogginlägg. Jag fick mailet med anledning av mitt inlägg tidigare i veckan kring att det krävs uthållighet för att lyckas gå i tidig pension. Jag menade i inlägget att man måste trivas med sparandet och ha det relativt naturligt i livet för att man ska orka hålla på och spara minst halva lönen i 10-20 år. Annars är det stor risk att man tappar sugen under ett så långt projekt som sparande till tidig pensionering ändå är.

Mailskrivaren lyfte fram en annan drivkraft än att man tycker det känns roligt och enkelt att leva billigt och spara mycket. Nämligen oron och osäkerheten på vad framtiden kommer erbjuda. Jag vill inte återge mailet i sin helhet då det var vissa personliga detaljer i det, men det skulle kunna sammanfatta förutsättningarna för personen i fråga ungefär såhär.

30 år gammal och ett jobb med lön över genomsnittet. Sparade idag runt 50% av lönen varje månad i indexfonder. Hade gärna levt lite dyrare och sparat mindre men känner stor oro för framtiden, både vad gäller jobb, börsens utveckling och samhället i övrigt. Som hen uttryckte det "jag hade gärna gått på bio lite oftare idag, men om det innebär att jag inte kommer ha råd med mat i framtiden så är det inte värt det".

På sätt och vis tycker jag mailet var lite sorgligt om man under många år går och oroar sig för att man ska bli av med jobbet och inte kunna hitta något nytt jobb. Att börsen bara ska ge 1% om året i framtiden och man behöver ha minst 10 miljoner om man skulle råka bli sjuk i framtiden när samhället inte kan ta hand om oss. Men samtidigt kunde jag känna igen lite av mina egna tankar för 10 år sen, och i mitt fall var det nog mer ett sug efter ökad trygghet och inte att jag gick runt och oroade mig direkt. Så jag kan inte säga att jag led av att tänka att jag kanske skulle få ett jobb med lägre lön i framtiden så det var lika bra att passa på att spara när chansen fanns, men det bidrog nog till lite motivation.

Jag har tidigare tänkt på att det var någon form av mental milstolpe när jag passerade 3 miljoner. Jag blev då mycket tryggare i att jag nog aldrig skulle bli fattig då jag med 3 miljoner hade en möjlig passiv inkomst på 10 000 kr i månaden i grund (beräknat enligt 4% regeln). Nu några år senare oroar jag mig ännu mindre men drivs ändå någonstans i bakhuvudet av att det ju inte skadar med lite extra säkerhetsmarginal.

Det skulle vara kul att höra om ni andra läsare känner igen er i mailarens oro. Drivs ni som sparar mycket bara av lust och möjligheter till ett rikt och fritt liv senare i livet? Eller finns oron och osäkerheten där som en drivkraft till lite extra sparande? Vad är det i så fall som ni oroar er mest för?