FIRE är en uthållighetssport
När jag 2006 började blogga fanns det så vitt jag kan minnas bara en annan svensk blogg inom ämnet privatekonomi/sparande. Det var Jakob som hade bloggen "hur jag blev rik". Han tröttnade på bloggen 2010 men gjorde nyligen comeback på nya bloggen Hur du blir rik. Han tröttnade inte bara på att blogga 2010 utan även på att jobba heltid och spara stor del av lönen. När han skrev ett gästinlägg på min blogg 2017 berättade han att han inte gjort några nya insättningar i portföljen mellan 2010 och 2017, halvtidsjobb och studier hade gjort om planen.
En annan profil som dök upp strax efter mig och Jakob var Finanskvinnan med bloggen Finanskvinnans funderingar. Efter att ha bloggat i 9 år meddelade hon så plötsligt en dag i februari år 2016 att nu var det slut på bloggandet och inte bara det, även sparandet verkade vara ett avslutat kapitel. Hon skulle sälja aktierna, köpa hus och bilda familj. Även hon har gjort någon form av comeback genom att i alla fall aktivera sitt Twitterkonto. Som jag tolkat det har familjen växt enligt plan medan portföljen har haft svårt att återhämta sig.
På senare år har det fullkomligt exploderat med bloggar och Twitterprofiler. Så det är svårt att välja ut någon som extra tongivande inom området sparande/tidig pension. Men skulle jag tvingas välja två profiler som stuckit ut lite extra och fått ordentligt utrymme även i media utanför den egna ankdammen av bloggar och Twitter så skulle det vara Oskar "Fabror Fri" Lindberg och Sandra "Framtidsfeministen" Bourbon. Oskar och hans fru Maribel var redan klara med sin sparresa när de fick det stora mediala genombrottet efter imponerande korta 6 år av hårt sparande. Sandra har däremot varit mitt i resan och på ett väldigt målmedvetet sätt pratat om sitt mål 4,8 miljoner innan hon fyller 40 för ekonomisk frihet. Idag nåddes jag dock av att även Sandra på sätt och vis gått i Jakobs och Finanskvinnans fotspår och lagt om planen. Målet är fortfarande ekonomisk frihet men suget efter gulliga bodies till sonen och ett hus har gjort att planen nu är vid 45 istället för vid 40.
Alla dessa tre exempel var rätt unga personer som kom på det här med att spara och gå i tidig pension innan de hunnit bilda familj. Som en kontrast har vi bloggaren Onkel Tom som började spara riktigt hårt först över han och hans sambo fått 4 (tror jag) barn. Målet var ökad frihet dvs mindre jobb och mindre prylar. De sålde villan och flyttade till lägenhet och kunde spara mer pengar. Sen sålde de lägenheten, slutade jobba och flyttade ut på landet. Ett par år senare är de nu tillbaka till stan med heltidsjobb. Bloggen hittar ni numera här
Vad kan man då dra för slutsats kring dessa fyra fall? De är så klart inte statistiskt säkerställda utan får betraktas som anekdoter. Jag tänker följande:
- Det är inte så lätt att sätta upp ett mål när man drar igång sparandet och är högmotiverad, oavsett ålder och fas i livet. Det är omöjligt att där och då räkna ut sin sparkvot, rimlig avkastning och därmed när man kan sluta jobba. Saker kommer hända längst vägen. Lyckas man som Farbror Fri trimma sina sparmuskler och lära sig uppskatta att leva på lite så kan de gå betydligt snabbare än vad man först planerat, men mer sannolikt kommer det saker emellan som gör att det tar längre tid än man först trodde. Jag är dock övertygad om att både Jakob, Finanskvinnan och Sandra är glada och tacksamma över det sparandet som de ändå gjorde där i början som möjliggjort saker senare i livet, även om det inte blev just ekonomisk frihet så snabbt som planen var från början. Så ta inte detta som ett argument mot att sätta upp ett högt mål och börja spara så mycket du kan när du är högmotiverad.
- Riskerna för samhällsekonomin som ibland målas upp kring vad som skulle hända om alla jobbade 10 år och sen levde på avkastningen från att de fyllde 35 är rätt överdrivna. Det är inte så lätt som det kan låta att spara 70% av lönen i 10 år och sen dra sig tillbaka. 10 år låter lite, men är en ganska lång period där mycket kan hända när man är mitt i det.
- Det är få andra saker eller projekt i livet som kräver stort engagemang i 10-20 år. Om du är 25 år och just tagit en ekonomiexamen skulle det troligtvis kännas som ett jätteprojekt att slänga utbildningen i papperskorgen och börja plugga upp något ämne på komvux för att om ett år kunna komma in på läkarprogrammet och om sju år vara läkare. Att spara till ekonomisk frihet är troligtvis ett betydligt längre projekt än så. Jag tror att en förutsättning är att man tycker det är kul och att det känns naturligt under resans gång. Man får inte lida eller göra alltför stora uppoffringar under vägen för att klara av den höga sparkvoten över tid.
Jag vill avsluta med att förtydliga att jag inte tycker något av exemplen ovan är misslyckanden. Att sätta upp ett mål och sen tvinga sig själv att leva sitt liv efter det målet mot sin egen vilja vore givetvis ett mycket större misslyckande och helt idiotiskt. Jag personligen har haft förmånen att aldrig behöva ändra min ekonomiska plan trots separation, singelboende, ny partner etc. Men jag har tappat sugen och lagt om planen för 100-tals andra saker i mitt liv under samma period, så det är nog bara att just sparandet och att leva billigt har kommit naturligt för mig.