Tankar om Göteborg vs Stockholm på en kafévandring genom Högsbo industriområde
Visste ni att Handelshögskolan i Stockholm lika gärna hade kunnat ligga i Göteborg?
Vid sekelskiftet fanns det många förmögna affärsmän i Sverige. Den industriella tillväxten och den kraftigt ökande handeln hade skapat förmögna familjer över hela landet. I Stockholm ansåg många förmögna handelsmän att de inte fick den respekt de förtjänade – något de delvis tillskrev sin brist på formell utbildning. I övriga Europa hade handelshögskolor redan etablerats, medan en sådan institution ännu saknades i Sverige.
Samtidigt var det Göteborg – inte Stockholm – som utgjorde navet för landets främsta köpmän. Därför sändes en delegation från huvudstaden för att undersöka intresset bland Göteborgs köpmän för att etablera en handelshögskola i staden. I Göteborg var intresset dock ljumt, nästan avvisande. "Vad bryr vi oss om anseende? Vi har fullt upp med att tjäna pengar!" hördes det när stockholmarna försökte övertala Göteborgs köpmän att finansiera en handelshögskola. Delegationen fick återvända hem med ett oförrättat ärende, och 1909 öppnade istället Handelshögskolan sina dörrar i Stockholm.
När jag häromdagen var ute på en kafévandring genom ett av Göteborgs många industriområden - jag hade börjat med att köpa kaffe med påtår och en semla för endast 55 kronor i Maxis trevliga kafé i Högsbo - passerade jag flera framgångsrika Göteborgsföretag lokaliserade i anonyma och tråkiga byggnader. Precis bakom ICA Maxi hittar vi ett av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika börsföretag, Vitrolife, i en tvåvånings tegelbyggnad. Byggnaden ägs för övrigt av Göteborgsbaserade Castellum. Vitrolife har skapat enorma värden åt sina aktieägare, men det är tydligen ingen anledning att slösa bort pengar på ett skrytbygge till huvudkontor.
Jag fortsatte min promenad genom Högsbo industriområde och nickade förnöjt åt skyltarna på husfasaderna: Balder, Platzer, Castellum. Tre framgångsrika fastighetsbolag från Göteborg i min aktieportfölj. Efter en ganska lång promenad upptäckte jag en Swegon-skylt. Swegon är som bekant ett Latour-bolag. Och Latour är ett av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika investmentbolag, lokaliserat i Göteborg. Jag bestämde mig för att ta en promenad runt byggnaden för att inspektera ännu ett av mina portföljbolag. När jag hade gått cirka 100 meter i riktning mot Dag Hammarskjölds-leden och rundade ett stakethörn upptäckte jag en nyanlagd parkering. Parkeringen tillhörde Latour stod det på skyltarna. Åtta laddplatser för elbilar. Latour? Vad gör ett investmentbolag med ett börsvärde på nästan 200 miljarder i ett industriområde i Högsbo, omgivet av lager- och industribyggnader och med en av Göteborgs tråkigaste trafikleder runt knuten? Det kanske är Latour Industrier eller något annat Latour-bolag som avses, funderade jag samtidigt som jag fortsatte min promenad runt ytterligare ett hörn, där jag möttes av en stor parkeringsplats, ett par flaggstänger samt en skylt som informerade om att här låg minsann Latours huvudkontor.
Men om man inte visste att Latour låg där, skulle man aldrig hitta det. Ingen skylt vid huvudgatan visar vägen. Inget imponerande kontorskomplex, inga blinkande logotyper, inga spegelfasader. Bara ännu en anonym byggnad i ett grått och monotont industriområde.
Det är en slående kontrast mot Stockholms investmentbolag. Titta bara på Kinnevik, Investor, Lundbergs och Industrivärden – alla håller till på centrala och prestigefyllda adresser i Stockholm, med imponerande fasader som speglar deras finansiella styrka. Latour däremot, ett av Sveriges mest framgångsrika investmentbolag, verkar i en anonym industribyggnad i utkanten av Göteborg.
Men Latour är inte det enda exemplet på att yta inte är så noga i Göteborg. Ta Stena AB, en av Sveriges största familjeägda företagsgrupper, som exempel. Chefen för detta mångmiljardkomplex, Dan Sten Olsson, har sitt kontor på färjeterminalen vid Masthuggskajen, i en byggnad som mer liknar en administrativ anläggning för färjetrafiken än högkvarteret för ett av landets mäktigaste bolag.
Här hade det passat bra att infoga en anekdot om när jag hade missat färjan till Fredrikshamn och lyckades bjuda in mig själv till en rundvandring i Stenas huvudkontor, men vem hade trott på det?
Jag fortsatte min vandring genom Högsbos ödsliga landskap av lagerhallar och verkstäder. Himlen var lika grå som fasaderna runt omkring mig. En industrivardag i sin mest odramatiska form. Men jag hade ett mål i sikte.
Längre fram väntade ett av områdets mest (o)kända arbetarfik, där den österrikiske kocken serverar sin omtalade apfelstrudelsemla – en semla med en twist, perfekt i dessa semmeltider. De flesta som hittar hit är grovarbetare och folk som jobbar i området, och utanför industrins värld är det få som känner till denna dolda pärla. Men för den som vet är det en upplevelse som bryter av mot det annars så gråa och anonyma industriområdet. En liten påminnelse om att det ibland är där man minst anar det som man hittar det mest intressanta. Och eftersom jag inte arbetar har jag gott om tid att promenera genom stan i jakt på semlor.
