Aktier från barn- och ungdomstiden.

Det börjar närma sig sommarlov och då jag är mentor för en klass som tar studenten är det, som alltid, lite extra med allt som hör den till. Det är vemodigt att släppa elever som jag har lärt känna och fått äran att följa under drygt tre år; det är verkligen roligt att se och ta del av respektives process och utveckling. I Motala tar eleverna sin student den 5 juni, medan vi lärare jobbar fram till midsommarveckan. 

Det är rätt så fascinerande när jag tänker efter och tänker mer noggrant kring faktumet att jag varje år har ca 120–140 elever som jag via min undervisning handleder. Det är ett uppdrag som inte kommer med så få ansvarskänslor, men också detsamma för ödmjukhet.

Jag har tidigare berättat att jag dagligen besöker svenska fz.se, då jag har en förkärlek till spel. När jag var yngre var tv- och datorspel något som jag ägnade tid åt – inte mycket, likväl fanns de alltid där. Idag blir det mer att jag läser om spel än de facto spelar dem. Jag tar mig inte tid, då det finns annat som lockar än mer. Att säga att jag inte har tid är, rent krasst, en lögn, för tid har jag – det handlar mer om vad jag väljer att lägga den på. De senaste +15 åren har bolag, ekonomi, idé- och kulturhistoria, läsning och skrivande lockat mer än spel och således har tid ägnats till dem. Det är alltså ett medvetet val. Att utifrån ett metakognitivt sätt attackera alla de beslut du tar och utsätter dig för bedömer jag vara klokt; du kommer än mer förstår vad, hur och varför du gör X och inte Y. ”Taco med familjen på fredag”? ”Nej, jag har tyvärr inte tid”. Menar du då inte mer ”Vad roligt, men jag har X som lockar mer och således väljer jag det” alternativt ”jag måste göra X på grund av Z, så tyvärr.”

Det finns flera spel som jag höll högt då jag var en mer aktiv spelare, varav vissa har nämnts i mina böcker. Warcraft III och dess expansion tävlade jag i, både som solospelare och i lag. Faktum är att mina vänner och jag var med i en av de första europeiska tävlingar som genomfördes i spelet. Förvisso kom vi inte långt, likväl var vi med och lyckades vinna ett par, tre matcher. Detta var dock kring 2002–2005, det vill säga innan e-sport som fenomen och ”sport” vuxit fram i västvärlden. Skillnad var och är det i Asien i allmänhet, men i Kina och Sydkorea i synnerhet. Starcraft är att betrakta som en nationalsport i sistnämnda.

Det är fascinerande då jag tänker på det; när dessa rader skrivs. Ännu sitter alla snabbkommandon – för raserna night elf, orc samt human - på tangentbordet kvar i mitt minne. Muskelminne? Eller kanske är jag bara ”skadad”… 

Förutom strategispel såsom Warcraft III/The Frozen Throne, Age of Empires II och Starcraft/Broodwar spelade mina vänner och jag ohyggligt mycket Heroes of Might and Magic II (HoMM2), men också dess uppföljare – Heroes of Might and Magic III (HoMM3). Båda av de sistnämnda spelen har en speciell plats i mitt minne, men också hjärta. 

Pizza på stammishaket Rimini (fortf. Erkända inom kommunen för dess förstklassiga kebab samt kebabsås), där mina vänner och jag var så frekventa besökare att personalen dels hade foton på oss, dels visste exakt vad vi ville ha. Mer eller mindre varje fredagskväll käkade vi där för att därefter cykla hem till en av oss - låt oss kalla honom för Richard – som hade tre datorer och därmed möjlighet för LAN (på lov tog de flesta med sig sina egna datorer och så spelade vi i 3–5 dagar. Observera att detta var just kring millennieskiftet och de första efterföljande åren). Pepsi Twist dracks, dumle och winegum förtärdes och då och då avslutade vi kvällen/natten med en hyrfilm (ja, det var på den tiden man fysiskt tog sig till en butik för att hyra en fysisk kopia. Ack vilka härliga minnen. Att gå runt och titta på alla fodral, att diskutera och argumentera om vilken film som skulle hyra, för att inte förglömma om när det skulle delas på hyrkostnaden). 

De som skapade och utvecklade Heroes-spelen var franska Ubisoft och ibland tenderar jag och säkert många av er som läser att hamna i tankar ”tänk om jag investerat i det bolaget när jag var si och så gammal, såsom Disney, Nintendo med flera”. Tänk om jag hade haft en mor och far som inte bara gav mig ett NES i julklapp 1992, utan också en aktie i Nintendo. Förstå mig rätt, för jag vill inte framstå som bortskämd, eller att mina föräldrar var förmögna – det var de inte, vilket också är något jag nämner i mina böcker. 

Samma med Disney – tänk om jag hade haft vet- och kunskap, men också ekonomi, att köpa en aktie när jag såg Aladdin 1992 på bio eller dylikt. Absolut – jag var bara sex år gammal då, men rent ”metaforiskt” talat. Jag hoppas du förstår hur jag både tänker och menar.

Capcom och Street Fighter II till SNES kring mitten av 1990-talet? Ja, tänk om… 

Det är lätt att fastna i dessa ”tänk om”. Inte bara i de aktuella fall som jag i detta inlägg avhandlar, utan mer generellt. ”Tänk om börsen rasar”… ja, men tänk om den inte gör det? Samma med i att tänk om jag hade investerat i Nintendo, eller Disney. Om detta är Ubisoft att passande exempel att ”allt” inte alltid hade varit det mest passande att ha investerat i. Invert – always invert. 

Nu har Ubisoft förvisso bara varit noterad sedan 2000, men vänligen se allt jag skriver som mer metaforiskt. Har det fram till idag varit en bra investering. Jag vill hävda ”nej”, men kanske finns det någon som anser det motsatta. Det tycks vara något som verkligen inte är bra på det franska bolaget, för trots starka titlar såsom Assassins Creed-serien, lyckas de aldrig hålla en hög lägsta nivå. Fighter Within, The Expendables 2: The Videogame, Hoosters Roadtrip med flera är bara ett par axplock ur en mindre angenäm hög av mindre lyckade spel (läs: dynga).

Som märks är det mycket om mycket i detta inlägg. Jag ämnar ej komma med så mycket (haha…) mer, men låt mig att kort få tipsa om följande; för två år sedan blev jag varse det utvecklandet av Songs of Conquest, utvecklat av svenska Lavapotion och publicerat av Coffee Stain (EMRBAC). Jag köpte early access, men på grund av att jag lagt tid på annat har det ej blivit mycket spelade. Dock har jag likväl spelat cirka 20 timmar och det är… bra. Riktigt bra! Spelet är den absolut bästa homage till Heroes-serien som jag har spelat. Vill du läsa en recension av det nu klara och färdiga spelet har fz.se nyligen publicerat en sådan och därtill finns många att läsa på Steam et cetera. Gillar du Heroes och är beredd på lite ”nytt” – ge det en chans. Nej, detta är inte ett sponsrat inlägg – bra skit ska få (och höra) bra skit. Punkt. Jag stör mig på att det tycks vara så många och mycket idag som först kräver något av producenten/skaparen innan de ger sitt utlåtande/gillande. Vad hände med att i all välmening lyfta fram det bra och positiva utan att kräva något i gengäld? Ge, så att andra i sin tur kan ge; ”do ut des”, som jag skriver i Mentala Modeller.

Avslutningsvis – brädspelet. Minnen? Fint att ha i bokhyllan? Ja och, återigen, ja. Det släpps i juni och jag har förbokat det.

Ett inlägg om mycket och mycket om ingenting – ett tecken på att det där sommarlovet behövs.