Öresund – bäst före-datum passerat?

Det är flera år sedan som jag skrev om Öresund, det tidigare investmentbolaget framför övriga. Jag har ägt aktier i bolaget sedan 2018 och resan har inte varit som jag hade beräknat och förväntat mig. Mats Qviberg, grundare och ordförande, har under flera år förklarat sig samt bolagets dåliga prestation i flera medier och lyft fram att under vissa perioder kommer vissa sektorer och tillgångsslag att vara mer i ropet än andra, men att detta över tid jämnar ut sig. Hur långa dessa ”perioder” är och kan vara är upp till var och en att besvara, men klart är att investmentbolaget enbart har genererat en totalavkastning motsvarande drygt 22,2 % på fem år. 

Historia är historia och förvisso ska Qviberg med anställda hyllas för avkastningen från första handelsdag, som när dessa rader skrivs uppgår till 9 276 % exk. utdelningar. Förr talades det om Qvibergs goda näsa för att hitta bra bolag som gav en bra avkastning, medan det under senare år har diskuterats om doftssinnet har försvunnit. Kanske, men det finns fog för att hävda att det fortsatt är om inte mycket bra, så åtminstone okej. Ovzon, ett sorgebarn under flera år, har gått från klarhet till klarhet och i kombination med det allt mer spända omvärldsläget har bolaget gynnats än mer. Per räkenskapsåret 2019 stod innehavet för 5,3 % av Öresunds substans och värderades till 324 miljoner kronor. Per tredje kvartalet 2025 var siffrorna 10,3 % respektive 518 miljoner kronor. Sedan sista september har Ovzons aktie stigit med 43,5 %, vilket gör att innehavet idag, enligt ibindex.se, står för 13,76 % av substansen. Medan Öresund har valt att behålla sitt innehav, har Bure valt att sälja av en större del av sin totala position. Rätt eller fel kommer vi få se nu framöver.

Studeras övriga innehav finns här det mer konjunkturokänsliga Bahnhof, som jag skrev om i samband med rapporten för tredje kvartalet 2025. Den geografiska expansionen, styrkan i att dels erbjuda, dels bygga ut lagring, serverhallar med mera som erbjuds kunder som vill minska sitt beroende av de amerikanska molnjättarna bedömer jag som positiva triggers framgent.   

Vidare finns här, för att nämna några av flera, Bilia, SCA, Ericsson, SEB, Stenhus Fastigheter, Scandi Standard och Securitas. Därmed framkommer att diversifieringen mot flera sektorer är god och det ska, i teorin, göra att portföljen i sin helhet står stabilt oavsett vilken konjunktur e.d. som råder. Emellertid har teorin inte omsatts i praktik de senaste åren i allmänhet, men sedan 2022 i synnerhet. Till exempel är bostadsmarknaden fortfarande, lägre räntor och ökad disponibel inkomst till trots, avvaktande och skogsbolagen lever ett eget sorts liv som inte går i linje med vad skolboken säger. 

Jag gillar Öresunds innehav, men är något fundersam kring den ständigt hög exponering som bolaget har mot Bilia, som per den 27 januari står för cirka 23,2 % av den totala substansen. Som insatta vet är det inte enbart nybilsförsäljning som utgör bolagets existensberättigande, utan också spelar den allt mer växande servicedelen en roll. I takt med att allt fler tycks välja att leasa istället för att köpa kommer denna del bli allt mer viktig. 

Fundersam är jag också över de mer eller mindre konsekventa felstegen som man har tagit de senaste åren. Catena Media är här ett avskräckande exempel som är definitionen av kapitalförstörande. Att man satt kvar så länge och fortsatte att gå in med kapital är för mig en gåta. Förlustaversion? Sunc Cost Fallacy? Jag har ingen aning och det är enbart ledningen på Öresund som vet detta, men god kapitalallokering var det inte.

En desto bättre sådan har exekveringen i BioArtic varit. Här sålde man av sin position under 2022-2024, som när dessa rader skrivs måste ses som en imponerande träffsäkerhet. Liknande går att finna i Ericsson, som man köpte in under våren 2024. Detta skedde samtidigt som, eller som ett direkt led av(?), Investors köpräd – en som idag enbart kan och ska applåderas.

Det finns för- respektive nackdelar med Öresunds innehav, men för mig som fokuserar på utdelningar - om än att dessa inte får ske på en för stor bekostnad av totalavkastningen – finner jag fortfarande investmentbolaget mer än mindre lockande. Utdelningen sedan 2015 ser ut som följer.

Exklusive extrautdelningen blir CAGR 5,8 %, vilket inte är fy skam. Dock är det inte något som sticker ut om det jämförs med investmentbolag såsom Investor och Latour. 

Utdelningspolicyn är den som Svolder, sedan förra räkenskapsåret (2024), har valt att använda sig av, nämligen: ”Investmentföretag är befriade från bolagsskatt så länge lämnad utdelning minst uppgår till summan av; utdelningsintäkter och andra finansiella intäkter, en schablonintäkt motsvarande 1,5 procent av marknadsvärdet av aktierelaterade instrument i värdepappersportföljen vid årets början minskat med finansiella kostnader samt övriga omkostnader. Schablonintäkten beräknas i princip på värdepappersportföljen exklusive så kallade näringsbetingade andelar. Öresunds utdelningspolicy innebär att Öresund till sina aktieägare delar ut minst så mycket att bolaget inte behöver betala någon bolagsskatt.”

Vidare har man tryckt på att man 1) är ett bolag som vill ge utdelningar samt 2) att dessa över tid ska vara stigande. Detta tilltalar mig och gör att jag väljer att ge bolaget en fortsatt plats i min portfölj, men om inte bolaget inte förmår att skapa en bättre substanstillväxt – som också manifesteras i aktiens utveckling - under de kommande åren kommer jag att vara pardonlös i min dom. 

OBS: Detta inlägg ska inte ses som en rekommendation för något av de värdepapper som avhandlas. Jag berättar enbart om mina tankar och beräkningar, inget annat. Det är som alltid viktigt att du gör din egen analys och utgår från dig, ditt liv, ekonomi, familj och så vidare. Olika individer, olika förutsättningar, kynne och ekonomi – därmed ska du aldrig ta rygg på någon. Jag äger aktier i Öresund och Bahnhof.