Skifta ut det nu innan det kanske är för sent

Mötesrummet låg högst upp i bankens huvudkontor, där korridorerna fortfarande bar spår av generationer av steg, beslut och tvekan. Det massiva ekbordet i rummets mitt var polerat till en djup, varm glans av decennier av händer som vilat mot dess kant under diskussioner om räntor, kriser och återhämtningar. Runt bordet satt styrelsen – kvinnor och män med årtionden av erfarenhet i blickarna och silverstänk i håret – med pärmar, surfplattor och diskret prasslande anteckningsblock framför sig. 

Stolarna var klädda i mörkgrönt läder som knarrade svagt när någon lutade sig fram för att betona en poäng. De tunga sammetsgardinerna, i en dämpad vinröd ton, var delvis uppdragna och släppte in ett vinterblekt ljus som föll i breda stråk över parkettgolvet och fick dammkorn att sväva som långsamma minnen i luften.

På väggarna hängde oljemålningar av bankens tidigare huvudkontor, av hamnar fyllda av segelfartyg och ångbåtar, av fabriker vars skorstenar en gång symboliserade nationens framåtrörelse. Mellan tavlorna stod diskreta mässingslampor, vars varma sken mjukade upp rummets högtidliga allvar. Här, denna tidigare februaridag 2026, i ett rum som burit vittnesmål om Sveriges ekonomiska pulsslag sedan 1871, möttes historia och samtid i ett lågmält samtal. Banken hade finansierat järnvägar, bostäder och företag som vuxit från familjeverkstäder till globala koncerner, och varje generation av beslutsfattare hade lämnat sina osynliga avtryck i rummets väggar. 

Mr. Lundberg: ”Det är lika bra att skifta ut det, framför allt då vår buffert fortsatt kommer ligga 2,85 procentenheter över myndigheternas krav och ännu vara närmare toppen av vårt intervall om 1-3 procentenheter över nämndas krav.”

Mrs. Hessius: ”Men tänk om världsläget blir sämre och den förväntade konjunkturuppgången aldrig blir av medan det fortsätter att storma i USA och skjutas och pangas i såväl Ukraina som i Mellanöstern? Och Kina och Taiwan ska vi inte ens tänka på, eller för den delen Japan och Kina.”

Mr. Lundberg: ”Förvisso, men till skillnad från vissa andra aktörer har vi varit nitiska med vilka vi lånar ut till och respektives belopp. Såklart är vi inte felfria och såklart kan precis vad som helst hända, men vinner de rödgröna kan det hända att delar av alla våra kära aktieägares kapital går till skatter á ’nu är det dags för storbankerna att betala för sig’-snacket.”

Mr. Boman: ”Det är hemskt att företrädare för såväl de röda som en del av de gröna inte förstår hur viktiga vi banker är och det faktum att vi är bolag, inte givare av allmosor. Via våra vinster, som kommer aktieägarna tillgodo via främst utdelningar, kan föreningar och stiftelser, som under decennier ägt aktier i oss, finansiera forskning, ny teknik och andra viktiga ting som på ett eller ett annat sätt kommer att gynna AB Sverige.”

Mr. Lundberg: ”Du slår in öppna dörrar hos mig, men oavsett hur ofta media som 100% eller Dagens Industri skriver detta, tycks det inte landa hos motståndarsidan. Istället skall det ges och ges, men såklart utan att någon risk tas. Tror du att de någonsin och noggrant har tänkt på begreppet riskkapital? Vad det innebär att riskera sina ihoptjänade pengar med målet att i slutändan inte bara få tillbaka det investerade beloppet, utan mer därtill? Sömnlösa nätter? Långa arbetskvällar och helger? Missade föräldramöten och fotbollsmatcher? Att sitta i ett möte och få sms från förskolan att lilla Arvid står kvar och väntar på pappa, som skulle ha hämtat för 45 minuter sedan?”

Mrs. Bergfors: ”Per aspera ad astra.”

Mr. Lundberg: ”Exakt.  Jag undrar om de rödgröna och dess olika mediekanaler har hört talas om läraren som gav en klass ett prov och sade att betygen skulle fördelas jämnt, så om 50 % uppnådde ett A och resterande 50 % uppnådde ett E skulle alla elever i klassen ha ett C skrivet i betygsrutan. Först provet ansträngde sig många - och här skall tilläggas att det från början var en studiemotiverad klass vars elever hade höga betyg i de flesta ämnena - vilket gjorde att alla i klassen såg ett B skrivet på det återlämnade och bedömda provet. 

Under terminens andra prov var det mycket färre som ansträngde sig och denna gång sjönk betyget till C. Terminens tredje och sista prov var än värre, för nu räknande alla elever kallt med att ’alla andra’ skulle anstränga sig och plugga och att man själv då istället kunde spela Pokémon Go eller Clash of Clans, hänga i cafeterian och spela kort eller vad det nu är som dagens elever gör. Utfallet? E- och nu började alla anklaga varandra för att inte bidra och för att inte anstränga sig, men inget gick till sig själv och sin gene icke-insats. Det var någon eller några andras fel att de själva blivit negativt drabbade. Det var ’orättvist’.”

Mr. Boman: ”Den hade jag inte hört. Snyggt förpackat! Men då har vi klubbat det då? Vi höjer den ordinarie utdelningen till 8 kr och ger även en extra sådan om 9,5 kr, totalt 17,5 kr per aktie. Är alla eniga?”

Samtliga: ”Ja. Lägg fram det som förslag till stämman och skriv med en hälsning att vi önskar skifta ut det!”

Mr. Boman: ”Hmm… kanske vi ska vara mer… låt oss säga ’återhållsamma’ i val av ton, men men. Ja, nu när jag tänker på det så är det nog lika bra, för dels står vi fortsatt mycket väl positionerade tillika kapitaliserade, dels undviker vi att pengarna tas av en rödgrön regering som kommer att lägga dem på projekt där knappt 70 %, om ens det, kommer vara samhället till gagns.”

Mrs. Barnekow: ”Det är lika bra att ställa in sig på att samtliga socialistiska mediehus kommer angripa oss för att ’sko oss på vanligt folk’. Räkna med att Aftonbladets ledarskribenter kommer spy ur sig galla om hur hemska vi är.”

Mr. Lundberg: ”Vi som har tagit risk och skapat något ur ingenting; vi som faktiskt bidrar med summor som få andra gör; vi och vår bank som har varit med att bygga upp Sverige till vad det är idag. Såklart kommer de göra det och trots att de djupt inom sig vet att vi kommer att bli ett land med ’E-’ om alla ska ha och ha, få och få, men aldrig ge, kommer de att angripa oss med näbbar och klor.”

Mr. Boman: ”Jag undrar om de vet om din familjs stiftelser?”

Mr. Lundberg: ”Det är en högoddsare. Nej, vad säger ni? Ska vi avsluta och bege oss till lunchen som väntar?”