Utsätta sig för oreflekterad risk
Fredag (#TGIF), solen skiner, högen av nationella prov tycks ebba ut (tur att jag får 33 historieexmainationer á 20-25 min på måndag) och ikväll skall sedvanliga bacon- och jalapeñoburgare grillas och inmundigas med ömsom nära, ömsom kära. Utöver detta kan jag konstatera att utdelningarna fortsätter ticka in och det är lika roligt som surrealistiskt att dels få se hur år efter år av sparande och investerande nu kommer i form av ränta-på-ränta, dels att summorna nu börjar komma i nivåer som får åren som student med studiemedel tillika studielån att kännas… avlägsna och, ja även de, surrealistiska.
I veckan såg jag en profil som berättade att hen hade en majoritet av sitt kapital investerat i två bolag; SBB och Tesla. Profilen visade en skärmdump där läsarna kunde se hur portföljen på blott en månad tappat med över 200 000 kronor. Vidare framkom att profilen var cirka 20 år.
För det första är det kul och bra att i sådana unga år ha börjat investera och all uppmuntran till hen och alla andra unga som börjar spara och därmed ta ansvar för sin egen ekonomi och därmed liv. I samma tweet som dryftas skrev profilen att ”till alla som idiotförklarar mig så är jag 20 år och har valt att ta dessa risker.” Vidare skrev hen något i stil med (förlåt mig, ty minnet om exakta ordval sviker mig) att ”… alla som idiotförklarar mig; jag är 20 år och har valt att satsa på möjlighet till pension vid 25. Skulle det gå skit har jag många år kvar att arbeta och tjäna tillbaka förlusten”.
Att ha detta tankesätt tror jag är vanligt, inte bara beträffande investeringar, utan i princip det mesta. Det är lite System 1-tänk, eller hur? ”Äh, det löser sig”, typ. Och absolut kan det lösa sig – ofta gör det just det – men att investera (eller spekulera?) så riskfyllt med motivet ”jag är så ung och vill det sig illa göra det inget om jag får jobba i +10 år till” känns mindre klokt.
Att tänka i flera steg fram, vilket jag kallar ”stegmodellen” i Mentala Modeller, är klokt att göra, för med det blir man varse på eventuella, mindre önskade konsekvenser. Vidare måste man i sammanhang klara av att ta ett steg tillbaka och intaga ett metakognitivt förhållningssätt samt begrunda alla tråkiga händelser som på vägen kan hända. Om X händer, hur ska jag agera då? Och vad händer om jag skulle bli uppsagd, eller långtidssjukriven? Är detta bolag och portfölj som jag då vill ha? En portfölj jag känner mig trygg med även om jag bli sjuk/arbetslös när börsen är som rödast? Et cetera.
Absolut finns det gränser för hur domedagsaktig man kan och ska vara och jag vill enbart lyfta fram ett viktigt och tacksamt(?) perspektiv; idag är jag frisk, men hur det är imorgon vet ingen. Idag älskar jag mitt jobb, men vad är det som säger att det kommer vara samma imorgon? Att investera på ett sätt där båda eventualiteterna finns med tror jag är klokt, för när man minst anar det kommer skiten och eftersom fläkten ständigt snurrar kommer det bli brunt. I värsta fall rejält brunt.
Och varför ta enorma risker i bolag vars balansräkningar lämnar så mycket att önska att det skulle få Oliver Twist att framstå som tämligen återhållsam när han bad om en extra portion? Absolut kan det vara en ”rolig” krydda, men… pengarna är ditt liv. Ju mer och starkare kapital, desto mer och större trygghet.
Risk kommer vi aldrig undan från, men vi kan välja graden av nämnda samt hur mycket vi vill utsätta oss för den. Att utsätta oss för en av de största sådana och med en (vad jag tolkar) stor andel av kapitalet kan visa sig vara ett lyckokast (i.e. tur), men är det värt det? Jag tror inte profilen var en anhängare av FIRE, utan när hen skrev ”kan välja att pensionera mig vid 25 års ålder” var det mer ett uttryck för valmöjligheten, men om ens en sådan tanke finns torde en önskan om en sorts ”frihet” leva där och således blir det mer tvetydigt varför denna höga risk tas.
Alla är vi olika och alla tar vi våra egna beslut. Det finns de som tycker jag resonerar och agerar mindre klokt och jag lyssnar på deras motiv. Av det jag bedömer vara klokt och adekvat tar jag åt mig. Beträffande det andra säger jag ”tack, men nej tack”. Jag lyssnar dock på alla och ställer samtliga reflektioner, motiv, argument et cetera mot mina egna. Jag lyssnar gärna till de som är äldre än mig. Inte nödvändigtvis mer erfarna, utan just äldre, för oavsett hur ung jag känner mig vet jag att med åldern kommer andra tankar, förhållningssätt, värderingar, krämpor et cetera komma och kan jag redan idag positionera mig för att möta dessa tider med bästa möjliga förutsättningar gör jag gärna det. Och ännu en gång; nej, jag lever inte bara i morgondagen, men jag väljer att inte negligera den.
Kryddor, ja. YOLO? Hos mig, nej. Ju yngre man är, desto mer risk kan och ska man ta, men att ta dessa risker i ett bolag, såsom SBB, där få om ens någon vet hur alla skulder är organiserade och finansierade är mer att singla slant än investera. Jag hoppas såklart att alla som applicerar ett sätt likt detta all lycka och välgång, för no pain no gain etc., men tänk efter noggrant så att ni ej minerar er väg till Rom och därmed tvingas ta onödiga omvägar.
Tänker jag fel? Kanske, kanske inte?