Vad ska jag med ögon till om jag inte kan se?
Jag har nöjet och äran att undervisa vetgiriga gymnasieelever i såväl svenska som historia – två ämnen som ligger mig varmt om hjärtat. I en sorts skärningspunkt finns litteraturhistorien, vilket är ett av mina favoritmoment i svenskämnet och som har ett extra fokus i kursplanen för årskurs två. Jag brukar betona att litteraturen är lika mycket en producent som en produkt av sin samtid och detsamma gäller, såklart, än idag. Ömsom påverkas, ömsom påverkar den. Vad som är hönan och vad som är ägget är en diskussion som är intressant, men den kräver nog både sin tid och energi och således kanske vi med fördel kan skjuta fram den till ett annat tillfälle(?).
Innan jag, i samband med släppet av min första bok, blev offentlig var mitt alias ”Sofokles” och detta valdes för att jag tycker dramatikerns textproduktion är riktigt bra. Förvisso finns inte mycket bevarat av honom, men hans Kung Oidipus har en intrig som är lika mästerlig som engagerande. Säkert har du läst, eller sett den på en scen och om inte, misstänker jag att du kan fabeln.
Kung Oidipus är kung i Thebe, en stad som har drabbats av en pest och när pjäsen tar vid försöker Oidipus hitta orsaken. Han får veta att pesten beror på att den tidigare kungen, Laios, har mördats och att pesten inte kommer att försvinna förrän mördaren hittas. Oidipus svär att hitta mördaren, som fortfarande finns kvar i staden, och straffa honom. Under utredningen framkommer gradvis sanningen, nämligen att Oidipus själv är Laios mördare. Dock sitter det långt inne för kungen att (in)se det; trots att bevis på bevis läggs fram vägrar han (in)se faktum, förrän det till slut blir omöjligt att negligera.
Det visar sig att Oidipus som barn övergavs, eftersom en spådom hade sagt att han skulle döda sin far och gifta sig med sin mor, både med rojalistisk börd. Han växte därför upp hos ett annat kungapar och trodde att de var hans biologiska föräldrar. När han senare, i de sena ungdomsåren, får höra samma spådom lämnar han dem för att undvika att den ska slå in.
På sin resa möter han en äldre man vid en vägkorsning och en konflikt dem emellan uppstår. Det hela går så långt att Oidipus dödar mannen. Vad han dock inte vet är att vet mannen är Laios, hans biologiska far.
Därefter kommer Oidipus till Thebe och lyckas lösa gåtan om sfinxen. Som belöning blir han kung och gifter sig med den tidigare kungens änka, Iokaste – som i själva verket är hans biologiska mor. När sanningen slutligen avslöjas inser Oidipus att spådomen – det öde som gudarna redan hade bestämt, har gått i uppfyllelse trots alla försök att undvika den. Iokaste tar sitt liv. Oidipus finner henne och sticker ut sina egna ögon, för vad ska han med ögon till om han inte kan se sanningen? Därefter lämnar han kungamakten och går i landsflykt.
Jag har vid ett flertal gånger i mitt sinne återkommit till just det om att se ”sanningen”. Det kan appliceras på allt och inget, men för oss som investerar kan det till exempel vara hur man vägrar att inse ”sanningen” att man kanske inte är den bästa investeraren och att indexfonder kanske är ett bättre alternativ? Se ”sanningen” att man inte har makten över hur man förhåller sig till sina känslor? Och så vidare.
Det kan även vara de som hävdar att det är omöjligt att på en bruttolön om cirka 33 000 kronor inte kunna spara ens en enda liten krona. Absolut förstår jag att det finns exceptionella fall och undantag, men högst sannolikt tror jag att det handlar om en vilja tillika förmåga att se sakerna tillstånd för vad de egentligen är och sedan inse vad och hur man kan dels påverka, dels exekvera.
I min första bok skriver jag om skotomisation, som berör att vi ser vad vi tror och inte vice versa. Om jag tror att det är omöjligt att spara och investera något på en lön om 33 000 kr, kommer det såklart också vara vad jag ”ser”. Sanningen är nog, i de flesta fall, högst sannolikt inte så och att begräsningen är något som vi väljer att se.
Visst smärtar det att vara radikalt ärlig med och mot sig själv, men vad är alternativet?