Arbetsförmedlingen
I tider då det enbart tycks finnas texter om covid-19 och vilka bolag som har sjunkit mest vill jag istället fokusera på ytterligare en framkommen rapport som dels visar hur ineffektiva många av Sveriges instituioner är, dels hur balna vissa resultat som presenteras är.
Jag vet att vi är många som ofta ondgör sig över hur den svenska staten inte bara slösar med våra skatteinbetalningar, utan också på hur den institutionaliserade inkompetensens grundmurar ständigt ombesörjs. Det tycks mer vara legio att ju sämre ämnes- och områdeskunskaper därtill utbildning som du har, desto mer lämpad är du för att styra över en av statens institutioner. Emellertid är det inte just ledningen av en sådan som jag i detta fall ämnar dryfta, utan istället är det Riksrevisionens senaste rapport om Arbetsförmedlingen, som släpptes den 5 mars 2020.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, för det upplevs som så… ja, självklart? Banalt enkelt? Då jag mer eller mindre saknar ord väljer jag att först klistra in det övergripande resultat som står att läsa:
”Arbetsförmedlarna har en viktig roll i att genomföra arbetsmarknadspolitiken och ska omsätta den till konkreta beslut för enskilda arbetssökande. Riksrevisionen har granskat om det finns skillnader mellan arbetsförmedlares arbetssätt och resultat som innebär att förmedlingsarbetet kan effektiviseras.
Granskningen visar att arbetsförmedlare som är positivt inställda till åtgärder inriktade mot jobbsökande skickar fler förslag på jobb att söka och får fler sökande i jobb. Detta belyses i ett räkneexempel som visar att cirka fyra procent fler arbetslösa skulle ha ett jobb efter två år om samtliga arbetsförmedlare vore lika inriktade på sökaktiviteter som den fjärdedel som är det mest (allt annat lika).”
Och under de rekommendationer som Riksrevisionen ger står följande att läsa:
”Arbetsförmedlingen genomgår just nu stora förändringar. När förutsättningarna för myndighetens framtid är klarlagda bör Arbetsförmedlingen vidta åtgärder för att främja ett mer sökaktivitetsinriktat arbetssätt. Det kan till exempel göras genom internutbildningar och erfarenhetsutbyte eller genom en tydligare styrning av verksamheten mot prioritering av arbetet med att skicka förslag på jobb att söka.”
Nej, du läser korrekt. Det som rapporten gör gällande är att de arbetsförmedlare som är ”positivt inställda” till sitt jobb och att få sina arbetssökande att söka jobb lyckas bäst och att de som inte är det lyckas mindre bra. Ursäkta, men är borde det inte vara ett krav att man som förmedlare vill och är beredd att jobba hårt för att dels hjälpa den sökande att söka jobb, dels själv dra i alla trådar som man kan? Borde det inte liksom… ja, vad vet jag… ”ingå i tjänsten” och kanske t.o.m. stå med på det kontrakt som man skriver under vid en anställning? Borde det likaså inte vara tråkigt som förmedlare om man inte har viljan att hjälpa de sökande?
Jämför med vilket annat yrke som helst:
Läkare: ”De läkare som är positivt inställda till att rädda liv når bättre resultat än de som inte är det.”
(Införstått – stackars alla de som skall opereras och hamnar under Dr. jag-bryr-mig-intes skalpell)
Lärare: ”De lärare som är positivt inställda till att utbilda och ge unga människor bästa möjliga förutsättningar för att lyckas så bra som möjligt i livet når bättre resultat än de som inte är det.”
(Införstått – stackars alla de elever som vill nå nya och högre kunskaper och hamnar hos läraren som sätter dem framför en tv för att se alla avsnitt från ”Teletubbies” och när detta är klart övergår till alla avsnitt av ”Pokemon”).
Brandmän: ”De brandmän som är positivt inställda till att rädda liv och egendom når bättre resultat än de som inte är det.”
(Införstått – nej, jag tror du förstår poängen).
Jag har så mycket som jag vill skriva och säga i frågan, men jag väljer att hålla tand för tunga. Jag tycker att bara slutsatsen i utredningen (vad kostade förresten den?) säger det mesta. Jag fick mig också berättat om att en arbetsförmedlare har ett snitt om att få ut 2,5 personer i arbete per år…