Don't ask the barber whether you need a haircut

Det är lockande att läsa vad alla och envar tror om börsen framgent. Vart är den på väg och på vilken nivå handlar vi på om en dag, en månad eller ett kvartal? Vissa rådfrågar vår tids motsvarighet till Evangeline Adams, andra kokar kaffe och spår i sumpen. Gällande förstnämnda figurerar hon i 1929 (Sorkin, 2025), som jag skrev om den 6 januari men först i veckan läste ut (andra böcker har kommit före, ty backloggen är ständigt för stor), och även om jag vågade mig på att rekommendera den redan innan jag hade läst den, gör jag detsamma även nu efter att så ha gjort. 

Boken kan till en början kännas lite övermäktig och segdragen, inte för att det är många karaktärer som successivt introduceras, utan för att det är en stor uppbyggnad inför att ”skiten träffar fläkten”. Mitt råd är att hålla ut, för efter drygt 200–220 sidor börjar det ske saker och ting och relationerna karaktärerna emellan blir än mer intensifierade. Bli inte heller motsträvig för att boken är cirka 530 sidor, då cirka 100 sidor består av källor. 

Nu ska detta inlägg inte handla om 1929, som redan har fått många välförtjänta utlåtanden samt positiva recensioner, men den ligger på sätt och vis inte långt från dagens tema – att läsa mer historia och mindre utfästelser om framtiden. Absolut är sistnämnda intressanta att ta del av och visst lockar de, men hur många slår in? Just detta vittnar historiken om, nämligen att en stor majoritet av det som alla igår sade skulle hända idag, inte slog in. Vad som dock slår in, vilket blir paradoxalt, är att majoriteten kommer fortsätta läsa nämnda utfästelser.

Mer ofta än sällan tenderar pessimister att bli mer lyssnade till än dess antonymer, då oroa och rädsla alltid säljer mer än utfästelser om guld och gröna skogar. I och med att vi är ett rovdjur och att vår främsta uppgift – vår främsta drivkraft – är att överleva, faller det sig naturligt att vi såklart vill läsa om alla hot. Hur ska vi annars kunna förbereda oss och med det öka sannolikheten att vi överlever? Just nu har pessimistiska utfästelser en dominerande ställning bland alla och envar, inte minst i pressen. Negativt och pessimistiskt narrativ riskerar att leda till reflexivitet och en självuppfyllande profetia, vilket jag har skrivit om flera gånger och allra senast för Aktiespararna igår. 

Är USA:s och Israels attack mot Iran en svart svan? Vissa anser det, medan andra säger att det har varit mer eller mindre tydligt sedan hösten 2025 – något som också syntes i hur oljepriset successivt steg. Således är det svårt att säga att när till exempel Peter Malmqvist den 16 februari sade att han ser ”med viss tillförsikt på våren” inte har fel, då Irankonflikten ska ses som en svart svan.  Emellertid blir detta en tankefälla, för vad om inte visar just detta exempel att utfästelser sällan materialiseras? Kanske kommer vi att få se samma med Anders Borgs utlåtande hos EFN om att ”kriget är över om högst fyra veckor”, från den 20 mars?

Att läsa historia ger inte bara en uppskattad eskapism, utan det lär och hjälper oss att se återkommande mönster såsom att människan för eller senare blir girig och att detta smittar av sig. En blir två och två blir tre. Flocken växer sig större och större och till slut slåss alla om att köpa Thule på 545 kr. Euforin vet inga gränser och alla ser inget annat än guld och gröna skogar framgent. Livet är underbart á det glada 1920-, 2005-2007-, 2015-2022-talen.

Förstå mig rätt, för jag skriver inte att du inte ska läsa och analysera bolag och försöka göra en servettskiss kring vad du tror att bolaget kommer göra för vinst per aktie framgent – tvärtom uppmanar jag till det. Emellertid är det en stor skillnad mot att läsa välgrundade antaganden om ett enskilt bolags utveckling och att konsumera tvärsäkra prognoser om vart hela marknaden ska ta vägen på kort sikt. Det förstnämnda bygger på analys, antaganden och en förståelse för osäkerhet, medan det sistnämnda ofta bygger på en falsk precision, såsom en siffra, ett datum eller en riktning (momentum), som ger sken av kontroll i en miljö där kontroll i praktiken saknas. Det är inte det vi vet som ställer till problem, utan det vi tror att vi vet om framtiden. Som bekant är risk allt som ligger kvar på bordet efter att du har tänk på precis allting annat.

”Those who invest only when commentators are upbeat end up paying a heavy price for meaningless reassurance” (Warren Buffett)
 

Historia lär oss istället att osäkerheten är konstant. Är det något som alltid återkommer är det att varje generation tror att just deras situation är unik. Detta samtidigt som beteendemönstren upprepar sig med nästan komisk precision. Girighet, rädsla, övermod och kapitulation är ju inte – givet att jag inte missade ett viktigt möte - direkt nya fenomen, utan tvärtom något som har varit med oss sedan vår tillkomst. Att studera historia kommer inte säga när nästa skit träffar fläkten, men vi får likväl en mental modell för hur det kan se ut och hur vi själva tenderar att agera när det väl inträffar.

Detta är också varför historien är så värdefull i praktiken. Den skiftar fokus från att försöka vara exakt rätt vid rätt tidpunkt till att istället vara tillräckligt rätt över tid. Rätt använd hjälper detta oss att snarare bygga strategier än sköra övertygelser á köpa en lott. Historien kommer inte säga vad nästa kris beror på eller hur länge som den kommer att råda, men den kommer att visa hur man bäst närmar sig den och ge tips på hur man bäst ska agera. Ingen kris är den andra lik, men vad som är sig likt är att många köper och säljer bort sig när de stoppar upp fingret i luften för att känna av vart vinden blåser. Ett tips i all välmening är således att inte göra detta.