Historiens återkomst
I och med USA:s angrepp på Venezuela finner jag det passande att lyfta fram Martin Kraghs (2025) Historiens återkomst: Europa och världsordningens sammanbrott, som jag läste under hösten och som jag nu, i slutet av julledigheten, åter öppnade. Inte bara för att den är bra och välskriven, utan också för att leta upp vissa partier som jag tänker använda mig av i min undervisning. Har du det minsta intresse för historia i dess allmänhet, men politisk och ekonomiskt sådan i synnerhet, är boken klart läsvärd och bör vara en av de böcker som du ska ha läst under 2026.
Jag kan och ska inte uttala mig för hur en läsare utan en viss tidigare kunskap om både europeisk och mer global historia finner boken, men det kan finnas en viss risk att det till en början upplevs som matig och avancerad. Emellertid finns alltid uppslagsverk tillgängligt och vill man stanna upp vid vissa omnämnanden, episoder e.d. är ne.se med flera, eller om man använder och vill lita på en AI-bot, bara ett par knapptryck bort.
Kragh lyfter fram hur ideologiernas framväxt under 1800-talet i kombination med monarkiernas fall samt den, som effekt av den industriella revolutionen, ökade handeln skapade en politik där tidigare överenskommelser och traktat mer och mer inte sågs som heliga och om tillfället och sakernas tillstånd ändrades, tämligen lättvindigt lämnade. Med ”folkens vår” i Europa under 1800-talet, där minoriteter ömsom slogs samman, ömsom exkluderades men också intvingades i andra dito, kom olika nationalstater att etableras. De stora, Frankrike, Storbritannien, Ryssland och till en viss del Spanien och sedan mera USA, hade en sorts bestämmanderätt och var de som satte taktpinnen. Detta om något syntes när imperialismen bredde ut sig.
Under den här tiden inträdde också något som vi idag ständigt ser och läser om, realpolitiken. Kragh återkommer flera gånger till hur makt, intressen och säkerhet i praktiken alltid har vägt tyngre än moraliska principer, även när dessa har formulerats högtidligt i traktater och internationella överenskommelser. Det är här boken blir särskilt obekväm – och samtidigt klargörande. Den liberala världsordning som efter kalla krigets slut ofta framställts som norm, visar sig i Kraghs framställning snarare vara ett historiskt undantag än ett permanent tillstånd. När maktbalanser förskjuts, när resurser, teknologi eller militär kapacitet koncentreras, då återvänder historien – inte som upprepning i detalj, men som struktur och mönster.
Inte bara viljan att växa och breda ut sig leder, utan också rädslan för att andra stater så ska göra är essentiellt för att förstå nämnda realpolitik. Jag brukar, i min undervisning, använda mig av metaforen att två individer står på gymmet och lyfter hantlar. Den ena lyfter 30 kg och då kan och får inte den andra vara sämre – således 35 kg. Såhär håller det på och efter ett tag börjar man även ta hjälpa av närstående och slutligen är alla kockar indragna i soppköket och det räcker med att en ska bli för girig, eller känna sig för hotad, för att det ska brisera. Exakt samma syntes under 1800-talet när Frankrike allierade sig med flera östländer, men också Ryssland, medan andra stater skapade sina allianser. Kopplingen till idag är tämligen lätt att se, där Kina, Sovjetunionen (!) och till vis del Indien är ett sorts allierat block samt där flera i väst har sin allians. Huruvida dessa är stabila återstår att se, men det som historien visar är att när sakernas tillstånd ändras, ändras också de avtal med mera som man tidigare hade sett som heliga. Trump och de handelsavtal som rådde innan hans tillträdande för ett år sedan? Ja, sakernas tillstånd hade, enligt honom, ändrats och således finns det inga medel som inte motsäger sig målen.
Snyggt, pedagogiskt och tydligt kombineras ett långt historiskt perspektiv med samtida exempel utan att falla i vare sig alarmism eller nostalgi, vilket annars brukar vara fallet när nutida författare, men kanske främst journalister, tycks skriva med en defaitistisk slöja hängande över sig. Efterkrigstidens självbild av Europa som normskapande och moraliskt centrum ifrågasätts samt klädes av och i stället placerar Kragh kontinenten i en värld där den återigen är en aktör bland andra – ofta snarare reaktiv än drivande. Glöm föreställningen om linjär utveckling mot ”mer samarbete” och ”mindre konflikt”, för det som görs synligt är att internationell politik präglas av cykler, rivalitet och oförenliga intressen.
Kragh hänvisar och exemplifierar här med den grekiska historieskrivaren, Thukydides, som menade att det peloponnesiska kriget inte berodde på en regelrätt attack från Sparta eller Athen, utan för ”… Den verkliga, men minst omtalade orsaken var att Atens makt växte och att detta ingav fruktan hos Sparta.”
Mot denna bakgrund framstår nutida händelser – vare sig det gäller Rysslands agerande i Ukraina, Kinas långsiktiga maktstrategi – inte minst mot Taiwan, eller USA:s återkommande interventioner – nu senast mot Venezuela - som mindre överraskande. Såklart argumenterar inte Kragh för att detta är önskvärt, men han visar med historisk tydlighet att det är… ”förutsägbart”.
Boken fungerar som en motvikt till förenklade förklaringsmodeller där ”onda ledare” eller ”misslyckad kommunikation” får bära skulden. I stället betonas strukturer: säkerhetsdilemman, ekonomiska beroenden, demografiska förändringar och teknologiska skiften. Historiens återkomst blir därmed inte ett sorts slagord, utan en påminnelse om att den aldrig försvann. Undertonen och vad jag tolkar är hans budskap att vi valde under en tid att tro att den gjorde det.