I Kristerssons Sverige

Förvisso förväntar jag mig aldrig att det ska finnas nyans och variation hos Aftonbladets ledarskribenter därtill redaktörer gällande såväl innehåll som format, men att man är så enkelspåriga att mer eller mindre varje ledartext ska innehålla ”i Kristerssons Sverige”, ”I TIDÖ:s Sverige”, ”I Åkessons Sverige” eller dylikt blir lika ai-genererat som banalt. Snart kommer vi säkert att få läsa ”Extremhettan drar in över Sverige och glassen hinner smälta innan man ens har tagit ut den ur frysen, vilket gör att barnen gråter och känner sig kränkta, i Kristerssons Sverige” med direkta anspel på den klimatpolitik som regeringen bedriver. Förstå mig rätt när jag skriver följande rader, men innan vi ger oss an att vara världens samvete och på det sättet bland annat försöka betala av vår ”neutralitetsskuld” under andra världskriget, bör vi först se till att det är rim och reson på hemmaplan á först äter vi, sedan kan vi diskutera moral.

I måndags, den 22 juni, skrev Aftonbladets Markus Alexandersson en ledartext med titeln Tack Kristersson, familjer har inte råd med semester. Jag tror det finns få och allra helt ingen som tycker det är roligt att barn och unga inte får uppleva en sommar där såväl en vecka på Marstrand via ett besök på Liseberg och en weekend i Stockholm som fotbollsläger och golf- och hästtävlingar hinns med. Emellertid är detta ingen rättighet. Jag vet att det låter hårt och kallt, men livet och sakernas tillstånd gör tyvärr att vissa generationer får det lite bättre, andra lite sämre. Jag växte upp i en arbetarklassfamilj mitt under 1990-talets fastighets- och finanskris. Varje sommar satte vi, en familj om fyra, oss i en liten Nissan Micra för att bila ned till Göteborg och Liseberg. Vissa år sov vi över hos min mosters familj, andra var det tur och retur under samma dygn. Det var ”allt” gällande resor under en sommar.

Flera av mina vänner åkte utomlands, inte sällan till Mallorca eller Kreta, och på vintrarna var det Sälen eller än högre norrut som deras färdmedel tog dem. Själv var min familj och jag kvar i Motala. Jag kommer inte ihåg om jag var avundsjuk på mina vänner, men högst sannolikt var jag det. Dock lärde jag mig att göra mycket av lite samt att uppskatta det som jag hade vid mina fötter. Precis som barn och unga med fördel ska få ha tråkigt för att bli uppfinningsrika och initiativtagare, är en värld där alla får den ”perfekta sommaren”, ”den underbara Sälenresan” och så vidare inget som går att lösa, eller ens är önskvärt. Hjälp aldrig en fjäril ur kokongen. 

Såklart lider jag med alla familjer som vill, men inte har medel att ge sina barn Den Där Minnesvärda Sommaren Med Extra Allt och Lite Till, men jag har svårt att se att man inte kan göra något av något litet? Kanske är jag naiv, men att åka och bada, sola, spela fotboll eller någon annan billig sport, spela minigolf, cykelturista i sin egen hemstad med mera är flera aktiviteter som inte kostar något alternativt relativt mycket lite. Om barnen önskar ett nytt tv-spel finns sådana att låna på biblioteket och detsamma gäller filmer, böcker, serietidningar och brädspel, om än att sistnämnda inte alltid går att låna hem. Vidare finns det i flera svenska städer en fritidsbank och högst sannolikt någon bekant eller granne som har ett metspö med tillhörande flöte och krok. 

Istället för att klaga på något som man vet, för denna sommar, är ouppnåeligt kan man med fördel lägga tid och energi på det som man faktiskt kan påverka och göra. Även om det kan kännas och upplevas som ”fattigt”, är det bättre än ingenting, eller hur? Därtill kommer den högst rimliga retoriska frågan; vem säger att det är ”fattigt och snålt” att lägga de få pengar som blir över efter att allt annat är betalt på varsin glass till barnen, eller en trevlig eftermiddag med minigolf? I min värld är det mer vackert än en ”rikemansfamilj” som åker till Grekland i två veckor för en kostnad som knappt berör dem. 

Därtill tror jag att man som förälder säkert kan samspråka med andra för att skapa något tillsammans för allas barn. Att göra aktivitetskvällar där alla bidrar med tid, energi och pengar för att till exempel köpa grillkol, grillkorv, korvbröd, senap och ketchup, rostad lök, saft, läsk och så vidare för att därefter komma överens om en eftermiddag/kväll när man har aktiviteter i form av kubbspel, boccia, tipspromenad med mera och ser till att göra det till en minnesvärd kväll för alla, inte minst de små, kan de facto bli magisk. 

När jag ser tillbaka på mina somrar är det med glädje. Det var mer eller mindre bad i Varamon varje dag som vädret tillät och däremellan var det fotboll och andra utomhusaktiviteter, såsom bollen i burken, kurragömma, boule et cetera med vänner. TV, böcker och brädspel såsom Risk och Jakten på den försvunna Diamanten fanns för både regniga dagar och kvällar. Vi var ”drabbade”, men mina föräldrar valde att göra något, istället för att beklaga sig. Fick jag en glass varje dag? Nej, men absolut 2-3ggr i veckan. Däremellan var det medhavd fika i form av saft och mariekex. Åt vi ute på den närliggande restaurangen Sjövik? Nej, utan antingen hade vi med oss ciabatta med salami, brieost et cetera eller pastasallad och sedan åt vi mer rejält väl hemkomna.

Allt för ofta när texter likt Alexanderssons skrivs är det alltid fokus på ”de drabbade” och ännu en gång vill jag betona att jag inte ämnar göra mig lustig på dem – ty jag är sprungen ur dem och det finns inget som jag mer ser upp till än de i arbetarklassen som lyckas göra något av blott en krona. Dock finns aldrig ens en antydan till att ställa den retoriska frågan kring hur familjen lever och hur föräldrarna väljer att använda sina inkomster. Hur mycket spenderar man på flera olika streamingtjänster och andra abonnemang? Spel, tobak, hämtmat, chips och godis med mera? Vad har man för utgifter som man således indirekt anser vara mer värda än ”Den Perfekta Materiella Sommaren?”

Det är naturligtvis inte så att alla ekonomiska problem kan sparas bort eller lösas med bättre planering. Livet drabbar människor olika hårt och det kommer alltid att finnas familjer som hamnar i situationer där marginalerna är obefintliga, men mellan ytterligheterna tror jag att det finns en stor grupp människor som faktiskt har ett, om än begränsat, visst handlingsutrymme givet att man är villig att spotta i nävarna. Därför blir det också märkligt när debatten nästan uteslutande handlar om vad staten/andra ska göra och så sällan om vad vi själva kan göra.

Det är precis här som Aftonbladet i allmänhet, men Alexandersson i synnerhet och jag landar olika. Jag ser inte tillbaka på min uppväxt och tänker på allt vi inte hade. Jag tänker på allt mina föräldrar faktiskt gjorde med de förutsättningar som de hade. De kunde inte trolla fram pengar till utlandsresor eller skidveckor i Sälen, men de såg till att somrarna ändå blev fyllda av bad, fotboll, utflykter och gemenskap. De valde att göra något av situationen i stället för att definiera sig genom den. 

På många sätt är det också den princip som dagens regering försöker bygga sin politik kring – att den som tar ansvar, arbetar, planerar och anstränger sig ska få behålla lite mer och därmed också få bättre möjligheter att forma sitt eget liv. Det betyder inte att alla kommer att få samma förutsättningar eller samma resultat. Dock betyder det att ansvarstagande ska löna sig. Precis som i föräldraskapet räcker det sällan att konstatera att verkligheten är orättvis, utan förr eller senare måste någon också kavla upp ärmarna och göra det bästa av den situation som faktiskt finns. Det är sällan den enklaste vägen, men nästan alltid den mest konstruktiva.

Jag har inget annat än största respekt för de familjer som trots ekonomiska trångmål klarar av att göra något. I stunden kanske det känns fattigt, men för livet och barnens framtid är det allt annat än det. De kommer nämligen bli rika med insikter om att mycket går att lösa och att det finns en stor glädje i det lilla. I såväl Anderssons som Kristerssons Sverige…