Ni har svikit mig och en stor del av svenska folket – rör inte ISK
2012 har gått till historieböcker för mycket, men för oss som sparar och investerar är det framfört allt för att ISK infördes under årets första dag av den dåvarande Alliansregeringen med dess finansminister Anders Borg. Syftet var lika enkelt som essentiellt för såväl AB Sverige som varje enskild individ, nämligen göra aktie- och fondsparande enklare, få fler svenskar att börja spara, minska administrationen (ingen K4), och skapa långsiktiga och stabila spelregler. Istället för att betala 30 % skatt på varje realiserad vinst, betalade skulle man betala en årlig schablonskatt, den som i folkmun idag kallas för ISK-skatt.
Nämnda beräknades fram genom att utgå från statslåneräntan den 30 november året före beskattningsåret. Schablonintäkten motsvarade då statslåneräntan, utan några påslag eller extra procentenheter, och beskattades därefter med den vanliga kapitalinkomstskatten på 30 %. Om statslåneräntan exempelvis uppgick till 2 % blev den effektiva skatten 0,6 % av kapitalet. Var statslåneräntan i stället 0,5 % blev skatten endast 0,15 %. Konstruktionen var därmed enkel och transparent. Schablonskatten följde automatiskt ränteläget, vilket innebar att den steg när räntorna var högre och sjönk när räntorna föll – helt utan behov av politiska beslut om att förändra själva beräkningsmodellen. Därtill gjorde detta att inget politiskt parti kunde hävda att ett annat hade höjt/sänkt skatten eller dylikt för att vinna populistiska poäng.
Mellan 2012 och 2015 fungerade allt som det skulle och fingrarna i syltburken lyste med sin frånvaro, men 2016 började sylten att locka den rödgröna regeringen med dess statsminister Stefan ”Svetsarn” Löven. Regeringen höjde skatten genom att ändra formeln till statslåneräntan PLUS 0,75 procentenheter. Sistnämnda må kanske inte låta så mycket och bland vanligt dödliga är det nog som skillnaden mellan 29,9 kr respektive 30 kr för en liter yoghurt. Skillnad, ja, men herregud – det drabbar ju varken någon rik eller fattig. Emellertid var påslaget att betrakta som mer eller mindre extremt och därmed ett indirekt angrepp på alla som avsätter delar av sin redan beskattade förvärvsinkomst för att spara och investera för en drägligare framtid.
Ponera att du hade 10 000 000 kronor och att schablonskatten, innan ökningen, låg på hiskeligt höga 1 % (för att göra det ”visuellt” enklare), vilket skulle ge en skatt om 100 000 kronor. Med påslaget blir det 175 000 kronor. […] det drabbar ju varken någon rik eller fattig…”.
Det hann knappt att gå två år innan regeringen, fortsatt med Stefan ”Svetsarn” Löven som statsminister, hade fattat ett sådant tycke för sylten i burken att de tyckte det passade med att öka påslaget med ytterligare 0,25 procentenheter, vilket gav statslåneräntan PLUS 1 procent. Jag har ingen aning om hur diskussionerna gick, men jag misstänker att de såg att börsen hade gått tämligen starkt sedan finanskrisen samt att räntorna hade legat på -0,5 % sedan 2016, vilket gjorde att väldigt många hade fått se sina förmögenheter öka genom en kombination av stigande börs, låg inflation, bostadsprisuppgångar och nyss nämnda minusräntor. ”Det är orättvist mot alla som inte har eller kan vara med ’på tåget’”, skanderade säkert några på Mötet Där Allt Bestämdes medan de samtidigt försökte att dels sörpla kaffe, dels tugga och svälja den lika viktiga som sedvanliga kanelbullen med pärlsocker. ”Får man ta en till?” "Var inte blyg, ta för sig vet jag"."
Det går att diskutera rättvist och dess antonym i flera olika nyanser samt lager, men om både Lisa och Jocke har samma förutsättningar under sin uppväxt, men från och med gymnasiet börjar Lisa att lägga än mer tid på studierna med målet att kunna komma in på Handelshögskolan medan Jocke börjar lira World of Warcraft på dygnets alla vakna timmar. Spola fram 10 och 20 år och förstnämnda har skapat sig ett inte så litet drägligt liv med VVV. Det vill säga vovve, villa och volvo, medan ”WoW-Jocke” lever på bidrag och beklagar sig över att det ”inte är rättvist”. Vi är produkten av våra val.
Fram till 2025–2026 skedde inga ingrepp, då dagens Tidöregering införde att de första 150 000 kronorna (2025) respektive 300 000 kronorna (2026) skulle exkluderas i skatteunderlaget. Sagt med andra ord: de första 300 000 kronorna på ISK är idag - Magdalena och Nooshi; håll i er nu… - skattefria(!).
Jag finner alla ingrepp från 2016 fram till och med 2018 som inget annat än ett regelrätt påhopp på alla svenskar som har valt att avsätta delar av sin redan beskattade förvärvsinkomst för att spara till allt från en bostad via resor till att realisera sin dröm att ägna en viss procent av sin tid till sina hobbyprojekt, såsom att sitta på en sten vid en sjö i en skog eller måla av någon dam vid namn Lisa Gherardini och vars leende är svårtytt.
Indirekt har de också tagit ett ansvar för AB Sverige. Genom att landets hushåll står finansiellt starka blir ekonomin som helhet mer motståndskraftig. Ett eget kapital fungerar som en stötdämpare värdig en krockkudde från Autoliv när arbetslösheten tyvärr knackar på dörren, räntorna rusar och ger bolånekalkylen en match den sent kommer att glömma eller när tvättmaskinen, kylen och frysen bestämmer sig för att pensionera sig en fredagskväll. Den som har ett sparande behöver inte i samma utsträckning vända sig/bli beroende till och av staten eller banken när livet bjuder på en oväntad käftsmäll.
Vidare är en finansiellt stark medborgare också mindre mottaglig för populistiska utspel á ”beskatta de rika”, utspel som sällan har föregåtts av second level thinking. Vilka tillhör de rika? Vad händer om de bestämmer sig för att ta sitt pick och pack och dra, likt den emigrationsvåg vi har sett i Norge och högst sannolikt kommer att få se i Storbritannien i och med ”non dom”-ändringen?
Det är därför jag har så svårt att förstå signalvärdet i att gång på gång försämra villkoren för en sparform vars uttalade syfte var att få fler svenskar att spara och investera för en drägligare framtid. Om politikerna vill att människor ska ta större eget ansvar för sin ekonomi borde de rimligtvis göra det mer attraktivt att bygga upp ett kapital, inte mindre. Varje gång spelreglerna ändras skickas nämligen ett budskap om att långsiktighet bara gäller tills någon – läs: de rödgröna -upptäcker att det finns ytterligare några miljarder att hämta i statskassan.
Det är ett svek mot alla svenska medborgare som tar ett ekonomiskt ansvar och som har valt att lita på systemet – spelet och dess regler – med drömmen om en framtid med en ökad finansiell trygghet. Denna matta riskerar nu att än mer dras undan från dess fötter, för som bekant har ISK kommit att bli en symbolfråga i kommande val.
Det tragikomiska är att Europa har sett ISK/KF-modellen och många av dess förtjänster och uppskattat den så pass mycket att det pågår ett arbete med att införa liknande lösningar för långsiktigt privat sparande inom flera av EU medlemsländer. Samtidigt som de inspireras av grundidén, det vill säga göra det enklare och mer attraktivt för människor att investera i aktier och fonder, har den svenska debatten i stor utsträckning kommit att handla om hur sparformen kan beskattas hårdare eller användas som ett politiskt slagträ.
Det är inget annat än en skam. Ett samhälle där fler äger aktier, fonder och andra finansiella tillgångar är också ett samhälle där fler har ett direkt intresse av att näringslivet utvecklas väl. Vidare gynnar det företagen, som får in mer riskkapital som kan omsättas till allt från FoU till expansioner, nyanställningar et cetera. Spararna blir delägare i företag som anställer människor, investerar, betalar skatt och driver innovation och kapitalmarknaden blir inte längre något som "de där uppe i toppen av näringskedjan" sysslar med, utan något som vanliga löntagare är en del av.
Jag tror att jag skriver för många i detta avlånga land i följande rader: Rör inte vårt ISK. Låt allt vara som det en gång var, de härliga åren 2012–2016. Låt oss vanligt dödliga få en möjlighet att bygga oss en viss förmögenhet som inte bara kan ge den där omtalade guldkantade tillvaron senare i livet, utan också den trygghet som kommer med att veta att om nu tvättmaskinen, kylen och frysen bestämmer sig för att pensionera sig en fredagskväll kan de snabbt ersättas utan att man måste sälja bohag på tradera eller ett organ till Kina.
Till alla de som hävdar att det bara är ”de rika” som kommer att drabbas kan det vara klokt att verkligen – verkligen – reflektera kring huruvida två eller tre miljoner är mycket pengar. Förstå mig rätt, för visst är summorna aktningsvärda, men är man rik på dem? 1926 kanske, men 2026? Nej. Vidare tål det att reflekteras kring att många kan komma att välja depå, där staten enbart får skatteintäkter först efter en försäljning med vinst.
Är det för mycket att önska att syltburken får lämnas ostörd och att politiker kan stå vid sina ord – de ord som sades 2012? Sveket är enormt och gällande tilliten till politiker och dess framtida satsningar kommer knappast att öka, tvärtom.