Tankar om konflikten i Iran
Det har redan skrivits spaltmeter om Israels och USA:s angrepp mot dels Iran, dels Libanon och ytterligare en lär nog inte locka så många läsare. Kanske ger du upp precis när du läser dessa rader? Om så är fallet har jag full respekt och förståelse, men som jag ofta har återkommit till skriver jag alltid först och främst för mig själv, för jag går med övertygelsen att det är det absolut bästa sättet att få en klarhet kring sina tankar. I huvudet har de en stor makt och sällan förmår vi hålla alla olika perspektiv aktuella på en och samma gång. Vi klarar av att jonglera med tre, kanske fyra, fem eller till och med åtta bollar, men vid femtioelva tappar vi med ens fokus från en av de tidigare.
Att skriva gör att jag (och du, givet att du väljer att göra detsamma) 1) får ned mina tankar och sätter ord på dem. Detta gör att jag på ett mer distanserat sätta kan 2) reflektera och 3) förhålla mig mer avståndstagande till dem för att slutligen kunna 4) kritisera och värdera dem. Att göra detta betyder inte att beslutet som följer, må det vara att köpa en kaffemaskin, boka en resa eller investera i ett visst bolag, alltid blir bra, men det ökar sannolikheten för det.
Ja, det tar längre tid och ja, det tar mer energi än att ”bara” tänka, men som alltid kommer ett resultat av en kostnad i form av dels energi, dels tid. Minimal insats på minimalt med tid tenderar mer ofta än sällan att leda till långsiktigt mindre bra resultat. Wegovy och en snabb och kraftig lösning på extrakilona, men när dessa väl slutar att knapras/injiceras är risken stor att man återgår till tidigare modus operandi givet att man ej har en kronisk åkomma. Att istället ta ansvar med att både träna och tänka på vad, när och hur man äter kostar såklart mer av nämnda tid och energi, men de långsiktiga effekterna för såväl mående och humör som kropp och hjärna kommer vara nog så värda den relativt låga kostnaden.
Med det sagt vill jag skriva ned lite korta reflektioner kring det som just nu har hänt och fortsätter att hända. Trots de positiva rubrikerna om vapenvila är det lätt att missa att de verkliga konsekvenserna ligger längre fram i tiden. Dessa tror jag mer kommer att gynna Iran mer än något annat land, inte minst de i väst. De kortsiktiga störningarna, såsom fartyg som har fastnat i Persiska viken och logistikkedjor som hackar, tror jag är i grunden hanterbara. Visst kan det uppstå tillfälliga brister på insatsvaror, energi och komponenter, men sådana effekter tenderar att klinga av inom veckor eller månader. Emellertid är inte här den strategiska tyngdpunkten finns.
Istället ligger den mer avgörande faktorn på skadorna inom energiinfrastruktur och hur lång tid det tar att återställa produktionen. Som det har rapporterats om sedan krigets inledande del lär det med stor sannolikhet ta inte veckor eller månader för att dels reparera, dels återgå till full produktion, utan år. Allt annat lika leder det till högre energipriser, vilket spiller över i bredare inflation och pressar slutkunden (läs: du, jag samt alla och envar) och därmed den globala tillväxten. För västvärlden, som är betydligt mer känslig för inflationschocker och ränteförändringar i allmänhet, men sedan 2022 i synnerhet, blir detta särskilt kännbart, medan Iran, som redan verkar under ekonomiska restriktioner, relativt sett påverkas mindre. Högst sannolikt är även vänskapsnationen Kina en relativ vinnare.
Än viktigare är att konflikten har förändrat hur Mr. Market ser på risk. Det har blivit tydligt att en upptrappning snabbt kan hota flödet genom Hormuzsundet, som är en av världens absolut viktigaste transportleder för energi och som innan kriget stod för cirka en femtedel av all frakt. Bara insikten om detta räcker för att permanenta en högre riskpremie på olja och gas. Sagt med andra ord lär energipriserna hållas uppe även utan faktiska avbrott, vilket i praktiken stärker Irans, men också och såklart även Sovjets, geopolitiska position och ger landet ett indirekt inflytande över globala marknader. Allt annat lika lär ett inflationsspöke ligga likt en våt filt över flera bolag, inte minst (svenska) småbolag kommande halvår.
“Bara för att man har en stor hammare kan man inte se allt och inget som spikar.”
I förlängningen har dessutom möjligheten för Iran att kapitalisera på denna position mer direkt öppnats upp. Genom att utnyttja sitt geografiska läge lär landets regim göra allt som den kan för att ta betalt – ”tull” - för passage genom sundet. När vän av ordning skriker att det kommer ske emot etablerade lagar och förordningar inom fri sjöfart á UNCLO är det värt att påminna sig om att sådana skriverier har tappat sin status och aktualitet de senaste åren i allmänhet, men sedan Trumps första presidentperiod i synnerhet. Per idag är det mer djungelns lag som gäller, där den starkes position slår ut den svagares rätt.
I krig finns inga vinnare, bara förlorare, men ska det ses i relativa termer finns en solkar vinnare i Iran. Trump trodde att vapenskrammel skulle avskräcka Iran, men som bekant betyder inte nödvändigtvis att bara för att man har klockorna att man också har tiden. Att satsa hårt mot en fiende som hellre är beredd att gå under än att ge upp slutar sällan bra för någon part. Trumps vapenskrammel må vara värt mycket, men ställt mot ”vapnet” som Iran applicerade, det vill säga kontroll över Hormuzsundet och därmed världsekonomin, vägde det lite. Bara för att man har en stor hammare kan man inte se allt och inget som spikar. Ska ett träd tas bort görs det bäst och smidigast med en såg…
Det återstår att se huruvida det blir en sorts ”fred”, men jag tror man gör klokt i att utgå från att det ena dagen kommer sjungas lovsånger över motparten, för att dagen efter sjungas vice versa.