Vänligen Sima, förklara det ”moraliskt korrekta" i senaste valfläsket från V

Valfläsket är igång från såväl de höger- som vänsterorienterade partierna och det tycks vara en sorts tävling om den som kan lova mest (och sedan leverera minst?). Billigare mat, sänkta skatter på både förvärvad inkomst och sparade medel, där sistnämnda kan exemplifieras med att de första 300 000 kronorna på ett ISK blir skattefria, är bara några av flera fläskkotletter som serveras av regering Åkesson. 

Vill man ha en annan stekyta och mjukhet serverar de rödgrönas soppkök också några bitar, såsom att vi ska men samtidigt inte ska tvångsblandas för att bryta segregationen samt ökade bidrag till sjuk- och arbetslösa, men framför allt att de ”rika” ska betala mer i skatt än övriga. Den progressiva skatten ska justeras och för de ”rika” ska det svida – gärna rejält. För de som har sparat ihop mer än 3 miljoner riksdaler ska det, om inte till samma grad, så åtminstone kännbart också svida. Att nämnda har kämpat för att nå dessa höga siffror, sparat och avstått en viss konsumtion med mera – allt med ett mål att skapa sig en ökad ekonomisk trygghet, och därmed indirekt inte ligga staten till last, bemöts inte med applåder och jubelrop, utan med spott, spe och en missunnsamhet.

”Vet hut, karl/gumma – förstår du inte att din ekonomi avviker från den norm vi helt godtyckligt har satt och att du, med ditt agerande, är osolidarisk? Vad har du för moral, egentligen? Att kunna ha det tryggt när andra lever på nödtorftens lott? Skäms! Varför bidrar du inte med mer än det som du redan gör? Saknar du hjärta? Skäms!”

Att skriva om Socialdemokraternas i allmänhet, men Vänsterpartiets förslag om att det ska införas en miljardärsskatt i synnerhet är nog att slösa med såväl energi som tid, framför allt då de flesta som läser denna blogg nog har tillräckligt med pommes frites på tallriken att se alla hål som kommer med förslaget(?). Jag är dock av uppfattningen att vi i flera fall bör vara lite mindre svenska och med det inte bara nöja oss med att 1) knyta näven i fickan, 2) gå hem och 3) först där spy ut oss allt och inget för de församlade.

Jag tänker inte rada upp alla, högst sannolika, följdeffekter som lär komma om Vänsterpartiets snack också blir verkstad, ty det räcker att studera hur situationen är i Norge och Storbritannien. De ”rika” flyr landet och med det försvinner inte bara skatteintäkter, utan också arbetstillfällen. Jag tänker inte skriva om vilka mjuka signaler detta skickar till alla och envar runtom på denna planet; flytta inte hit om du är ”rik”, för vi kommer att kräva en skatt av dig så hög att Astrid Lindgrens Pomperipossadito kommer framstå som mild; nästan som en gåva. Nej, jag lovar, och att ens komma på tanken att lyfta fram skadan som förmögenhetsskatten pre 2007 gjorde, såsom att inte bara de Rika, utan också framgångsrika företagare, flitiga entreprenörer med flera drabbades, tänker jag inte göra. 

Nordea och dess flytt till Finland efter alla diskussioner om bankskatter och ökade regleringskrav tänker jag inte heller lyfta fram. Inte heller… okej, jag har lovat och jag ska nu stå vid mitt ord. Dock har jag inte lovat något om att inte försöka bemöta och förmå Aftonblaskans ledare Jonna Simas senaste klockan 03:00-idé om att Dagostars skatt på miljardärer är genial är allt annat än just ”genial”.

Sima menar att Sverige är ett av världens rikaste men samtidigt väldigt ojämlikt land, där förmögenheter koncentreras till en elit medan välfärden försummas. Hon ser därför Vänsterpartiets förslag om en miljardärsskatt – en progressiv beskattning på de allra rikaste – som rättvist, smart och nödvändigt för att få in stora skatteintäkter som kan finansiera skola, vård och omsorg. Enligt henne är det ett sätt att återställa ett rättvist skattesystem där de som sitter på mest resurser också bidrar mer till samhället, något hon även kopplar till samhällsproblem som ökade klyftor och social utslagning. 

Att Sverige har problem tror jag vi är många – oavsett politiskt läger – som tycker, men medicinen är inte nödvändigtvis ökade skatter. Istället kanske vi bör fråga oss vad vi får för alla de medel som staten redan idag tar av oss. Ständigt är det fokus på hur de statliga inkomsterna kan och ska öka, istället för vad alla politiker – folkvalda – gör med dem. De folkvalda borde känna ett stort ansvar för sina väljare, men istället för att leva och verka som om det fanns ett tjänstemannaansvar, för att inte heller förglömma den respekt och ödmjukhet man torde ha för de röstande, tycks legio vara att agera först, tänka sen och sedan hoppas man får en biljett till Elefantkyrkogården, där rikedomar och trevligt samkväm stundar.

”Vänsterpartiets förslag är inte bara moraliskt rätt. Det är ekonomiskt logiskt och politiskt möjligt”, är ledarskribentens exakta formulering som jag tror vi är många som ställer oss frågande till, inte minst att det skulle vara moralisk rätt. Vad är egentligen moraliskt i att beskatta bort frukten av ett liv av risker, uppoffringar och arbete som få andra är villiga att ta? Bakom varje större förmögenhet finns ofta decennier av 24/7-arbete, år av osäkerhet utan garantier, personliga lån, sömnlösa nätter och en ständig oro för både företagets och familjens framtid. Att i efterhand omdefiniera utfallet av detta slit som något som kollektivt snarare kan konfiskeras, än individuellt förtjänas, är inte ett uttryck för god moral – det är ett moraliskt haveri. Ett samhälle som säger att du gärna får bära hela risken, men inte skörda belöningen, sänder ett tydligt budskap: ansvar och mod lönar sig inte. Det är inte rättvisa. Det är inte solidaritet. Det är inte rätt. Istället är det ren och skär avskräckning.

Historien skrivs av vinnarna, inte av dem som aldrig vågade, aldrig riskerade och aldrig satte något på spel – kort och gått aldrig tog ett aktivt beslut att testa att gå åt ena hållet när andra så inte gjorde. Vinnarna är nästan utan undantag de som tagit risker när andra valde trygghet, som utsatte sig själva och sina familjer för osäkerhet, kritik och ekonomisk ruin. Alla lyckas inte, långt ifrån, men misslyckande är priset för att framgång över huvud taget ska vara möjlig. Det finns inga människor i historieböckerna som förändrat världen genom att spela säkert, ta noll risk och kräva garantier i förväg. Ingen av de som idag hyllas har iklätt sig en offerkofta istället för att äga sig själva, sina misstag, men också förtjänster. Ett samhälle som i efterhand snarare straffar dem som lyckas, än erkänner den risk som de bar när utfallet var osäkert, kapar sin egen framtid. Utan viljan att våga finns inget att vinna – och utan vinnare finns ingen historia att skriva. Den eller det som inte har en historia, har slutat att existera.

Så vänligen, Sima, återkom gärna med en mer utförlig och ingående motivering om det ”moraliskt korrekta” i Vänsterpartiets förslag, för hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte förmå mig kan jag inte se det.