Varför är USA:s herrfotbollslag så – relativt – dåligt?
Med ytterligare ett VM som spelas i USA fick jag en fråga från en elev strax innan skolavslutningen. ”Varför är USA så dåliga i fotboll för herrar?”. Frågan är adekvat, för tar vi oss an sportvärlden på ett brett plan framkommer att USA är bland de främsta och i flera fall; den främsta. De senaste 50 åren har 540 OS-guld införskaffats och i sporter som basket och hockey är man mer eller mindre ständigt bland de som slåss om guldmedaljen. Simning, friidrott, gymnastik och snowboard är bara några ytterligare av flera sporter där man ofta förekommer bland de tre främsta. Dock inte fotboll – varför?
Jag gav eleven svaret att jag inte högst sannolikt inte hade ett fullvärdigt svar, men att en anledning torde vara att fotboll aldrig har stått högt i kurs hos jänkarna. Anledningen stavas historia och landets relation till Storbritannien. Under 1600- och 1700-talen flydde många européer och framför allt britter till USA. Anledningarna var flera, med allt från att man satsade allt på ett kort och hoppades att man skulle lyckas skapa sig en bättre tillvaro där än i sitt hemland till att man var förföljd för sin religion eller andra ståndpunkter. Svält, befolkningsexplosion, krig och konflikter, höga skatter samt religionsfrågan gjorde att en majoritet av de som emigrerade hade en stark aversion mot Europa och framför allt det växande brittiska imperiet. Aversionen visade sig i mycket, såsom just sport.
Fotboll blev ”usch, nej tack”, medan man gjorde en sorts egen version av rugby – amerikansk fotboll – och gällande baseball är det en version av det brittiska ”rounders”. Sagt med andra ord ville amerikanarna särskilja sig från det och dem som man hade flytt från och bygga en stark nationalism kring allt och inget.
Det finns också flera faktorer som förklarar att USA inte är fotbollens land och av en ren händelse noterade jag till min glädje att ämnet var tema för en av artiklarna i den senaste utgåvan av Axess – ett magasin jag ännu en gång vill rekommendera. Artikelskribenten, Svante Holmberg, grundar främst på boken How Soccer Explains the World: An Unlikely Theory of Globalization (Foer, 2004) och lyfter fram att USA:s svaga herrfotboll beror på en blandning av kulturella, politiska och ekonomiska faktorer där sporten ses som en icke-amerikansk import och ett hot mot traditionella värderingar av vissa grupper. Dessutom hämmar ett dyrt "pay-to-play"-system talangutvecklingen genom att exkludera lägre socioekonomiska grupper, samtidigt som sporten historiskt associerats med invandrare snarare än den amerikanska arbetarklassen.
Just ”pay-to-play” kan låta märkligt, men faktum är att ungdomsfotboll nästan alltid spelas i privata klubbar mot dyra avgifter, vilket har blivit lite av ett sorts sportsligt klasskrig, för under 1980-talet blev fotboll en sport för den progressiva, vita medelklassen. Afroamerikaner har i stor utsträckning valt bort sporten, delvis som en symbolisk protest mot denna medelklass.
Den tidigare nämnda starka nationalismen ligger nära motstånd mot multilaterism, vilket har gjort – och fortsätter att göra, att många konservativa amerikaner har sett fotboll som en symbol för att underkasta sig internationella lagar, regler och en global världsordning.
Svaret på min elevs fråga är alltså komplext och sträcker sig långt utanför själva idrottsplanen. Det handlar om en blandning av historiskt trots mot det gamla Europa, ett djupt rotat kulturkrig och rent socioekonomiska barriärer som har hindrat USA från att utnyttja sin fulla talangpool. Dock – och detta är viktigt att beakta - besvarar inte detta hur det kommer sig att landets damlag är betydligt bättre än herrlandslaget.
I takt med att damfotbollen går bra samt att landet blir alltmer demografiskt mångkulturellt, och med det enorma strålkastarljuset som hemma-VM innebär, är kanske en rimlig fråga om jänkarna inte till slut håller på att kapitulera inför världens största sport. Vem vet – kanske kommer vi i framtiden se ett USA som också är bland de främsta inom herrfotboll?