När skiten aldrig träffar fläkten

Redan när jag började spara pengar på riktigt runt 2005 var det till stor del en jakt på trygghet. Jag hade fått mitt första jobb och fick pengar över varje månad jämfört med när jag pluggade. Men jag tänkte att den här provanställningen på 6 månader kanske inte förlängs, så bäst att spara så mycket jag kan nu när jag nu under en kort stund har en lön. 

Provanställningen övergick i en tillsvidare. Men det var för tidigt att andas ut. Det kunde så klart bli omorganisation på jobbet, allvarlig långtidssjukdom, världskrig och separation samma vecka även med en tillsvidareanställning. Så jag tog höjd för det värsta och fortsatta spara.

När jag sen sparat i strax över 10 år och började närma mig en punkt där jag insåg att jag skulle kunna sluta jobba körde jag ändå på ett tag till. För säkerhets skull. Även om jag tänkte att jag nog kunde jobba lite och tjäna några tusenlappar i månaden även utan fast heltidsanställning var det bäst att räkna med 0 och se allt annat som en bonus. 8 år efter att jag slutade jobba som anställd har jag fortfarande inte noll-taxerat något år.

Nu är ovanstående lite tillspetsat. Hade jag varit väldigt riskavert och orolig och bara fokuserat på att allt skulle skita sig hade jag tagit lägre risk i mina investeringar. Jag har både använt belåning under vissa perioder och framförallt varit nära 100% investerad i aktiemarknaden nästan hela tiden. Men en stor motivation kring att spara mycket har alltid varit tryggheten och grundinställningen har alltid varit att klara mig även om de framtida inkomsterna kommer bli låga, min fru tröttnar på mig och börsen över tid kommer gå ganska dåligt.

När jag nu ser tillbaka på de senaste 20 åren kan jag konstatera att det hänt otroligt lite oväntad skit. Jag fick jobba kvar tills jag själv valde att sluta. Jag separerade visserligen en gång för länge sedan, men ekonomiskt blev det rena vinsten då jag träffade en ny partner med högre lön och större intresse för sparande och under en period när bostadsmarknaden gick starkt bodde jag själv och ägde en hel bostad istället för en halv. Det har varit finanskris och pandemi, men inget som skadat avkastningen långsiktigt.

Missförstå mig rätt, mycket kunde så klart gått mycket bättre också. Jag kunde haft en bättre löneutveckling, jag kunde köpt en mycket dyrare bostad 2005 som med samma procentuella uppgång stigit mycket mer i kronor, jag har haft en högst medioker avkastning på börsen i nivå med index osv.

Precis som med en hemförsäkring så går det inte att med facit i hand säga att den var onödig under 2025 eftersom huset faktiskt inte började brinna. Och jag tar ingen direkt lärdom utan fortsätter vara lite försiktig och räkna med att skit kan hända och börsens avkastning framåt blir dålig. Så varje år jag kan plocka ut mindre än 4% av portföljen och därmed bygger lite extra säkerhet känns bra.

En påminnelse om hur förskonad från skit jag varit har jag den senaste tiden fått från två blogg-kollegor. 

Om vi börjar med det lilla och mest odramatiska så har familjen Farbror Fri som tidigare fått göra om sin FIRE-kalkyl lite på grund av ökade kostnader nu krockat med en älg och fått skrota bilen. 

Något som gav en större klump i magen var när jag läste att Fru EB fått cancer. Hon var när vi träffades på ett event 2018 i ett ganska likt läge som mig. Sedan dess har hennes partner gått in i väggen, hon har separerat med stökig och dyrare boendesituation som följd, börjat jobba igen och nu alltså fått cancer. 

Jag är så klart tacksam över mitt bekymmersfria liv, men inser att pengarna som sparats ihop under åren garanterat har gjort betydligt mer nytta i Fru EBs fall jämfört med för mig. Och att det samtidigt finns mycket som inte går att köpa för pengar eller som pengar fullt ut kan skydda mot.