Testa att vara fattig
Jag läste om några som gjort ett experiment kring hur det var att vara fattig och leva på det som räknas som existensminimum i Sverige. Tydligen är det runt 6 200 kr plus boende för en ensamstående person utan barn och 10 300 kr för två vuxna utan barn. Till det får man lägga på 3 300 till 5 300 per barn beroende per ålder.
Lite av kontentan i experimentet var att det inte var så svårt att klara sig på dessa pengar. Det kan jag väl spontant hålla med om. Vi lever dyrare nu, men har levt billigare än detta historiskt helt frivilligt och om det verkligen krävdes skulle vi väl kunna ställa om livet till den här ekonomiska nivån igen. Sälja bilen, inga resor, samma mat i matbutiken som idag men ingen hämtmat och inga restaurangbesök så bör vi landa ungefär där.
Jag tror det här kan vara ett kul och nyttigt test för många. Kanske kan man hitta några saker som går att skala bort och som man märker att man inte saknar. Samtidigt märker man vad av det som man skalade bort som man verkligen saknar och som tycker tillför mycket. Så lever man på 20 000 kr i månaden som ensamstående utan barn kanske man kan testa en månad på 10 000 kr för att sedan märka att man lever lika bra på 18 000 kr som på 20 000 kr i månaden. Om man nu av någon anledning tycker att det är intressant att öka sitt sparande med 2 000 kr i månaden.
En sak man inte får glömma med den här typen av experiment är att det är en väldigt stor skillnad på att testa något en månad eller två och att leva på det här sättet i flera år. Att leva billigt i maj och sen åka på solsemester utomlands i juni där man vräker i sig drinkar och buffémat och säger att det ju var jättelätt att leva billigt hemma förra månaden.
Dessutom är det en väldigt stor skillnad på att göra något frivilligt och av tvång, samt att veta att man har pengar om det dyker upp något skit. Det är lättare att cykla till butiken och handla mat om man vet att det går att köpa en ny cykel imorgon om den blir stulen jämfört med att hela tiden ha kniven mot strupen där minsta lilla ekonomiska motgång blir en katastrof. Till och med en cykelpunka modell grövre som kräver både däck och slang kan kanske göra att man får promenera i flera veckor. Jag kan tänka mig den ångesten i januari är lite annorlunda än när man visslande cyklar till butiken i maj och tycker att man genomför ett kul experiment.
Det hela blir lite som när man i Almedalen 2013 fick testa att ”leva som Dawit Isaak”. Det hela gick ut på att besökare under 15 minuter fick bli inlåsta i en kopia av den cell som Dawit satt (eller sitter?) fängslad i i Eritrea. Jag misstänker att det är ”viss skillnad” på att gå in i en tillfälligt byggd cell 15 minuter och sen vidare på ett rosemingel i Almedalen jämfört med att sitta där i massa år utan att veta om och när det ska ta slut.