Osäkerhet och förtvivlan

Gettysburg, USA, 1863 den 3 juli. Under två dagar har de två arméerna testat varandra och ännu råder en fördel för nordstaterna, som innehar en mer strategisk stark position på en höjd. General Robert E. Lee är fortfarande besviken på att hans förtrupp inte lyckades ta just den positionen, då de nu tvingas avancera uppför en kulle och över ett öppet fält, allt medan fienden kan skjuta salva efter salva mot hans försvarslösa grårockar.

Vad Lee ännu inte vet är att den här dagen, den 3 juli, kommer gå till historien som den avgörande stunden i det amerikanska inbördeskriget, som pågått i cirka två år. Förvisso skulle det fortsätta i cirka två år till, men det var här som det avgörande slaget fördes.

Lee hade, mer eller mindre, satsat allt på ett kort när han tidigare valde att bryta läger på hemmaplan för att avancera in på nordstaternas territorium. Under en längre tid hade syd tryckts tillbaka och man fruktade att det enbart var en tidsfråga innan man skulle tvingas till kapitulation. Således valde man att applicera ”anfall är bästa försvar”. Syftet var att tränga djupt in i fiendeland och hota staden Washington och med det lyckas förhandla till sig en fred. En fred där man själv skulle sätta agendan och således se till att slavar skulle förbli slavar och att såväl skatter som tullar skulle förbli som innan Lincoln valdes som president. Slutligen önskade de elva slavstaterna (i.e. ”sydstater”) som brutit sig loss från unionen bli erkända.

Förnödenheterna var inte de bästa och gällande såväl vapen som ammunition fanns mycket att önska. Lee’s armé var sannerligen underutvecklad relativt nordstaterna. Förvisso var det inte stenyxor mot gevär, likväl var den en skillnad.

Lee känner sig trängd, för skulle han välja att inte sätta hårt mot hårt, skulle han nödgas till en organiserad reträtt med alla de risker som följer. Hans generaler, såsom James Longstreet och Gorge Pickett, gjorde sitt bästa för att få Lee att attackera, fast övertygade om att Gud var med dem och att den starka viljan att slåss för sin frihet skulle trumfa blårockarna.

Det är många faktorer som nu kommer att påverka Lee i hans beslut och han upplever befinna sig i en situation som han inte uppskattar. Han är ansvarig för den uppkomna situationen, vet att han fram tills nu har valt många dåliga vägar och nu står han här, utlämnad till enbart dåliga utfall. Det viktiga för honom nu är att välja det som troligtvis kommer kosta minst, likväl kosta.

Vi kan inte veta, men troligtvis måste den erfarna och högt ansedda generalen ha känt en viss förtvivlan och även en osäkerhet, för alla odds var verkligen emot honom. Kanske kände han även en press från sina generaler och hur såväl soldaterna som folket på hemmaplan skulle döma honom om han tog ett beslut som de skulle anse vara fel. Stressen av detta måste ha varit påfallande.

Anfall, eller organiserad reträtt – vad välja? Sannolikheten att hans soldater skulle klara av att avancera över en yta som tog dem 15 minuter att klara av samtidigt som 138 kanoner öste salva efter salva på dem var låg och därefter vara starka samt ha mod nog att möta fienden bajonett mot bajonett var ännu lägre. Å andra sidan var sannolikheten för en seger i kriget låg om han valde att dra sig hemåt, ty nord hade ockuperat allt mer mark och man hade även en större kontroll på viktiga järnvägsnät samt hade man tryggade förnödenhetsvägar.

General Lee är osäker och är nog, kan vi utgå från, förtvivlad. Han har satt sig i en situation som han inte uppskattar. Klave, jag förlorar. Krona, du vinner, typ. Med pressen från generalerna, folket hemmavid samt det faktum att han har sin egen ära att hedra och försvara fattar han det ödesdigra beslutet att avancera. Utkomsten kommer bli blodig och resultatet vet vi idag.

Vad kan vi lära av denna berättelse, men även från liknande med alla från Crassus till Napoleon som exempel?  Människor som dels sätter sig själva i mindre tacksamma positioner där de mer eller mindre är beroende av tur eller av andra för en lyckad utkomst, dels upplever en press, stress att agera tenderar att handla oklokt. I vissa fall väldigt korkat.

Som investerare är det din uppgift att sätta en fot framför den andra, men aldrig innan aktionen föregåtts av en noggrann kalkyl och ett lika noggrant reflekterande om såväl för- som nackdelar. Såväl styrkor som svagheter. Såväl argument för som argument emot. Du ska aldrig försätta dig i en situation där du tvingas till beslut du innerst inne inte vill göra. Belåning behöver inte vara dåligt och visst kan ett tummande på säkerhetsmarginalen. – margin of saftey – kanske fungera, men är det värt det? Exemplen kan göras flera, men jag är övertygad om att andemeningen och textens budskap tydligt har kommunicerats; försätt dig aldrig i en situation som kommer skapa osäkerhet, förtvivlan och en sorts upplevd stress och press. Även om man ska akta sig för att generalisera vittnar historien om att det sällan tenderar att bli jubelrop och bubbeldrickande när utfallen av dessa beslut analyseras.