Att ha en livsstil som passar med ens sparstil

Igår var vi ute på en lite längre vandring längs Upplandsleden. Riktigt trevligt då vi gillar att vara ute i skogen, men det mest blir promenader och cykelturer i den direkta närheten i vanliga fall. Men nu tog vi bilen iväg några mil och gick en längre runda där vi aldrig varit tidigare. På vissa sträckor kom man nära bebyggelse och gick liten bit på vanlig grusväg och då såg vi några människor, men på själva leden mötte vi inte en enda person på hela dagen. Fint väder, lördag och bara några mil från Stockholm centrum. Jag vet inte vad folk gör men antar att det var fullt på uteserveringarna.

Leden var verkligen superbra uppmärkt. Markering på träd minst var 50e meter och tydliga skyltar med pilar i alla korsningar där minsta oklarhet skulle kunna råda.

Det blev som sagt några mil i bilen och vi hade med oss lite halvlyxig matsäck så helt gratis blev det inte. Men att vandra större delen av en lördag och sen vara lite småseg när man kommer hem och tillbringa kvällen i soffan är så klart ett väldigt billigt lördagsnöje. Detta fick mig att tänka på lite hur bra förspänt vi ändå har det när det kommer till sparande för att uppnå ekonomisk frihet. Jag tänker på att både jag och min fru har någon form av kapacitet som gjort att vi lyckats få jobb med lön lite över genomsnittet, att vi både värdesätter ekonomisk frihet och möjligheten att kunna välja att jobba mindre/friare men att vi också har så lätt att leva billigt. 

Hade vi både varit jättesugna på att göra karriär och jobba minst heltid tills vi fyllde minst 70 hade jag tyckt det varit rätt svårt att se meningen med att spara och investera. Med bara 20% sparkvot och ett par slumpvis valda lågt presterande fonder hade vi ändå hunnit bygga upp mer pengar än vi skulle kunna göra av med. Att leva på 20 000 kr i månaden när man är 35 för att drömma om att leva på 200 000 i månaden när man är 75 har jag aldrig riktigt förstått vitsen med.

Hade vi båda varit superintresserade av shoping och dyra nöjen men samtidigt velat kunna sluta jobba i ung ålder hade det antingen blivit svårt att spara tillräckligt med pengar eller en extrem uppoffring att under 20-30 år leva sparsamt för att sen kunna börja spendera. Då blir det just det många pratar om en avvägning mellan att leva här och nu och att spara. En avvägning jag inte känner igen eftersom jag tycker det varit roligt även under de mest sparsamma åren.

Hade vi haft svårt att hitta heltidsjobb med ok lön och dessutom behövt ta återkommande perioder med arbetslöshet och sjukskrivning hade projektet ekonomisk frihet utan tvekan kunnat bli 10-15 år längre. 

Hade vi haft väldigt olika syn på det här med sparande och ekonomisk frihet hade det också blivit svårare. Att en person i ett förhållande ska leva billigt sluta jobba när den är 40 medan den andra spenderar och jobbar till 67 blir ju konstigt.

Ja det finns många fler varianter och kombinationer av dessa faktorer som ni förstår, men jag ser få kombinationer som är så klockrena ihop som just möjligheten att spara mycket, leva på lite och viljan att äga sin tid.