Veckans jobb: Biodling
Då var det äntligen dags för premiär av den nya serien "Veckans Jobb". Tanken är som sagt att titta på lite mer annorlunda jobb som man antingen kan dryga ut sin vanliga inkomst med eller som kan innebära ett tillskott för den som slutat jobba och lever främst på avkastningen från sitt kapital. Det kommer vara högt och lågt och en blandning mellan gästinlägg, intervjuer och inlägg skrivna av mig själv. Ett inlägg varje vecka så länge det finns ämnen.
Även själva jobben kommer vara högt och lågt. Men jag försöker hålla mig till grejer som kan generera minst 20 000 kr om året. Då utgångspunkten ändå är att det ska bidra ekonomiskt på ett sätt som påverkar totalen. Däremot kan det både vara saker som man gör någon timme i veckan året runt eller en punktinsats under några intensiva veckor. Hör av er med förslag till mig på bloggmiljonaren@hotmail.com
Vi går ut hårt med ett riktigt genomarbetat gästinlägg med tillhörande bilder från bloggaren Micke Larsson vars blogg ni hittar här. Micke är den flitigaste bloggaren med ekonomikoppling jag känner till och han uppdaterar bloggen varje dag!
Ni som har förslag på ämnen och kan tänka er skriva ett gästinlägg behöver inte känna er skrämda av nivån här utan det kommer som sagt vara högt och lågt och även kortare och enklare inlägg fungerar ypperligt. Med det lämnar jag ord och bild till Micke.
--------
Min bisyssla
Jag startade eget som komiker och skribent år 2000 och sedan dess har begreppet jobb varit ganska flytande för mig. Jag har alltid velat hålla på med en massa olika saker och eftersom pengar är min stora passion har jag försökt tjäna pengar på mina fritidsintressen. Så fort jag lyckas med det blir det ju ett gränsfall om man fortfarande kan kalla det fritid.
Mitt senaste exempel är biodling. Jag blev intresserad av bin runt 2018, men i den vevan visste jag att jag ville flytta från Sverige till Norge och bin är ett opraktiskt flyttgods, så det blev till att avvakta. Sommaren 2021 kom jag så äntligen iväg, strax innan norrmännen helt stängde gränsen mot Sverige. Efter några veckors husletande fann jag en bostad och sålde min lägenhet i Stockholm. Trots den fria rörligheten inom Norden är det inte gjort i en handvändning (”D'ække bare bare”, som man säger på norska) att fixa personnummer, bankkonton och norskt företag, men så fort jag funnit mig tillrätta blev jag medlem i en biodlarförening och gick en nybörjarkurs. I april i år köpte jag fyra bikupor som jag ställde i trädgården.
Jag gillar att vara gott förberedd, men det var inte meningen att det skulle ta fyra år från att jag började planera en biodling tills den blev verklighet. Och hur påläst man än är finns det saker man fattar först i skarpt läge. Precis som med människor överensstämmer inte alltid teori och praktik. I böcker står det hur bin ska reagera i olika situationer, men alla bin verkar inte ha läst böckerna.
Något som slog mig tidigt var hur mycket jobb det är att ta hand om bin, ingen gör Youtubevideos om hur tidskrävande det är att göra ren en slunga från honung. Under sommarhalvåret gör man en inspektion i varje kupa ungefär en gång i veckan och kollar att bina mår bra, har plats och foder, och att drottningen lägger ägg. Samtidigt är biodlaren ett störningsmoment för bina, och ju mer du stör dem desto mindre nektar samlar de in. Det där känner nog alla igen som haft en irriterande nyfiken chef.
Jag för noggranna anteckningar över varje besök i kupan så att jag vet vilka pågående utmaningar just det samhället har. Kanske överväger jag att sätta på en ny skattlåda (låda med tomma ramar att fylla med honung), kanske har jag inte sett drottningen på ett tag och vet inte om hon är kvar och vid liv. I högsäsong kan det bo närmare hundratusen bin i en enda kupa, ständigt i rörelse, så det är inte alltid man hittar henne i myllret.
Vid sidan av besöken i bigården städar, rensar och förbereder jag lådor och ramar, planerar och sköter inköp. Man kan se det som en vaktmästartjänst. Ju mer jag kan underlätta för bina, desto mer kan de fokusera på det jag inte kan hjälpa dem med, att hämta och bearbeta nektar och pollen. Under några få veckor ska de producera årets honung. För varje bi som måste städa i kupan är det ett färre i produktionen.
I år fick jag 210 kilo honung. Jag valde att tappa merparten på sexkantiga femhundragramsglas. Lite dyrare och snyggare än runda, och ännu lite bättre än plast, som dock är lättare att transportera. Ett annat alternativ är att sälja honungen hinkvis till en central upphandlare. Då slipper man att hitta kunder, köpa burkar och etiketter, tappa honungen på glas osv, men priserna är också mycket lägre.
I Sverige hade jag kanske fått en hundring styck för mina halvkilosburkar med honung, och mindre burkar ger högre kilopris. Om man säljer allt till en uppköpare ligger priset just nu på 55-60 kr/kg inkl moms. I sockerskattade Norge tar jag 125 kr per burk och hade åtminstone fått 80 kr/kg av en uppköpare.
Om vi räknar på styckpriset skulle det göra 52 500 kr för årets skörd och det är ju ingen dålig intäkt för första året av en hobby (förutsatt att jag säljer allt i år). Vid sidan av honungen skulle jag kunna sälja drottningar och samhällen, bipollen, propolis och diverse vaxprodukter.
Detta är en av de saker jag uppskattar med biodling, att det inte hymlas med att man vill tjäna pengar. Såväl stora professionella odlare med hundratals samhällen, små amatörer som jag och alla däremellan försöker tjäna pengar på sin biodling. Det betyder inte att man saknar intresse för djur och natur, bara att man vill tjäna en slant på sin insats.
Med lite mer rutin borde man kunna fylla på med ganska många kupor utan att skala upp det till ett heltidsjobb. Jag har vänner som är uppe i tjugo kupor och klarar av att jobba heltid vid sidan av det. Då snackar vi betydande inkomster. Det tråkiga är att det i vanlig ordning finns en baksida, låt oss kalla den kostnader.
Först bör du bli medlem i en biodlarförening och gå en nybörjarkurs. Du behöver en bidräkt och handskar, då är du redan uppe i några tusenlappar. Att köpa ett bisamhälle kostar runt 5 000 kr. För de pengarna får du ett tunt samhälle bestående av lite bin varav en drottning, och tio ramar, varav drygt hälften är yngelramar och resten foder. Lägg till en botten med en flygöppning, 5-6 lådor av trä eller frigolit med tio byggvaxbeklädda ramar i varje, ett drottninggaller som håller drottningen i yngelrummet, den nedersta delen av kupan, så att hon inte lägger ägg i de lådor man vill ha honung i, isolering, lock och tak. Då har du en startkostnad på runt 10 000 kr för ett samhälle med kupa, och det är praktiskt att börja med minst två för att exempelvis kunna jämna ut samhällena om ett blir för svagt.
Lådor, ramar och vax kommer du behöva byta ut kontinuerligt, och apropå löpande kostnader kan stödfoder behövas både på våren och hösten. Mina bin har fått 60 kilo socker som de ska klara sig på under vintern. I vår behöver de antagligen pollenersättning också, annars riskerar yngeltillväxten att bli eftersatt, med färre bin och i förlängningen mindre honung som följd.
Sedan har vi all övrig utrustning du behöver som biodlare. Det dyraste inköpet är slungan, som kan kosta ett par tusenlappar begagnad upp till hur mycket som helst. Vidare behövs verktyg, stora tunnor avsedda för livsmedel (vilket automatiskt gör dem dyrare än om du kunnat köpa vilka plastbyttor som helst), en honungsrörare, en refraktometer för att mäta fuktkvoten i honungen och en massa annat.
Jag hade kostnader på c:a 50 000 kr innan jag hade skördat en enda droppe honung och då kom jag ändå billigt undan. Jag köpte mina bisamhällen av en biodlare som avvecklade sin verksamhet, så jag fick kupor, slunga, verktyg, böcker och annat i ett paketpris. Lite att växa i förvisso, men hade jag köpt allt jag behövde från start nytt i butik hade jag nog fått lägga ytterligare 10 000 kr där.
Fast många kostnader är av engångskaraktär. Slungan och övriga maskiner och verktyg håller förhoppningsvis i många år, jag har mycket kupmaterial som gör det billigare att skala upp verksamheten och jag behöver inte köpa fler glasburkar förrän tidigast 2024.
När det gäller kostnader och djur får vi heller inte glömma osäkerhetsfaktorn. Bikupor stjäls, men ett ännu större problem är sjukdomar och skadedjur som mal och kvalster, för att inte nämna fåglar och getingar som äter bin. Ett försvagat samhälle riskerar att gå under och frysa ihjäl på vintern eftersom de får svårt att hålla värmen. Alla biodlare förlorar samhällen, men har du otur kanske du förlorar mer än hälften ett år, utan att du kan göra någonting mer åt det än att försöka lära dig av misstagen, spotta i nävarna och komma igen.
Eventuellt har jag skrämt bort alla läsare nu, men finns det någon kvar ska jag snabbt inskjuta att jag inte för en sekund ångrar att jag startat en biodling. Trots att jag nog fick 25 bistick i somras gillar jag arbetet med bina, som är otroligt fascinerande djur. Jag tycker om det tomteverkstadsliknande arbetet med att skrapa och sköta om ramar och lådor.
Framförallt gillar jag att försöka tänka smart kring såväl arbetet som inköpen. Det är med biodling som så mycket annat stor skillnad på att ta ett steg tillbaka och ta väl avvägda beslut jämfört med att med dålig framförhållning tvingas handla i panik.
Jag gillar att sälja honung, att packa burkar, åka på marknader och träffa kunder. Jag har dessutom lärt känna en massa biodlare, som ofta är drivna, intressanta människor. Både nya och erfarna biodlare med flera decenniers roliga och mindre roliga historier. Som invandrare utan tidigare koppling till landet hade en väsentlig del av mitt umgänge fallit bort om det inte vore för biodlingen.
Än så länge hade jag varit rikare utan bin, även om jag hade frossat i köpehonung, men förutom att starta en ICA-butik är det väl ingen affärsverksamhet som förväntas gå med överskott första året. Jag tror att det löser sig, förhoppningsvis redan 2023. Jag vet inte om jag ska skaffa hundra kupor eller nöjer mig med ett antal jag kan ha i min egen trädgård, men jag tror att det kan bli en kul resa.